Gamla farsgubben hade några byggisar uppe i vildmarken som snickrade vedbod. Han bjöd på fika ute på altanen. En bulle blev kvar. Den låg där länge i sin ensamhet. Längtade efter en mun att mätta. Istället kom regnet. Som med full kraft dränkte den stackarn. Bullen låg kvar, blöt och eländig med några tomma kaffekoppar och en kamera som sällskap. Livet som bulle var över samtidigt som regnet avtog. Men livet kan ibland ta de mest konstiga vägar. Plötsligt kom räddningen. Den lille blöte krabaten lyftes plötsligt upp av en gammal varm hand och varsamt bars in tillsammans med den dränkta kameran i i husets varma sköte. Några tröstande ord som att allt ordnar sig lille vän och bullen blev försiktigt placerad på bänken för att värma sig och torka upp från det kalla regnet. Många timmar senare hade det lilla livet både torkat och klibbat fast i bänken. Fast förankrat i sin nya miljö. Trivsamt och varmt. I väntan på sitt nya liv. Full av förhoppning men kanske en aning torr och smaklös så såg han ljust på framtiden. Att än en gång, efter att ha stirrat döden i vitögat, få ligga framme på ett fat tillsammans med sina artfränder och sukta en mun att sätta tänderna i honom var en euforisk känsla. Det var mycket viktigt för en bulle att sluta på just det sättet. Värdigt och planenligt. Han hade fått en andra chans. Och han skulle ta den. Trots att han var fastklibbad i bänken. Det skulle lösa sig på något sätt. Han skulle icke förfaras! Trots att han levt i mången goda år. Dock i frysen. Men ändå. Det var hans stund i rampljuset nu. Frost, regn och sedan torka. Han var en surviver. Det visste han nu.
24 timmar senare var han spårlöst borta. Endast lite klibb på bänken var kvar. Några smulor. I övrigt inga spår hur han slutade sina dagar. Bullen.
-- Post From My iPhone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar