Kungen av Körv

I morgon kväll ska jag på korvstoppning. Ska lära mig göra körv helt enkelt. Det ska bli mycket spännande. Körv är ju jäkligt smarrigt. Men det är skillnad på korv och korv. Italienarna vet vad jag pratar om. En färsk salsiccia med smak av tryffel eller rosmarin som läggs på grillen och som gärna äts med en risoni får gomseglet att stå i full blåst. En Dennisvurre med smak av grisfot och glutamat som kokas i 2 minuter och äts med sockrat bröd är inte lika upphetsande.

Mitt första korvupplevelse går hela vägen tillbaka till småskolan. Jag var runt 7-8 år och smal som en pomfritt. I skolbespisningen bjöds det på fläskkorv en dag. Redan då tyckte jag det var bland det bästa som fanns i korvväg. Jag kunde äta hur många korvskivor som helst. Det fanns inget stopp. Jag var Kungen av Korv. Så. Den dagen kände jag att behövde en utmaning. Se om det fanns någon som kunde slå mig i mitt korvätande. Jag utmanade den tjockaste killen i klassen. På den tiden trodde jag att alla tjockisar kunde äta fasansfulla mängder och skulle alltså utgöra en fullgod utmaning. Jag själv var ju tre äpplen hög och försvann fullständigt bakom en lyktstolpe. Jag skulle till utseendet inte utgöra något hot. Jag skulle i andras ögon vara en mumsbit för den här typen av utmaningar. Flugvikt mot tungvikt. Så. Tjockaste Killen i klassen antog min utmaning med ett leende som såg ut att kunna svälja både mig och väldigt många korvar.
Vi ställde oss i matkön med tomma tallrikar och magar. Tävlingen var igång. Mattanten la upp korv efter korv och tittade snett på oss när vi vrålade; fler korvar! Muttrandes la hon upp korvarna som byggde höga köttberg på tallrikarna. Potatismos hoppade vi över. Det var endast korv det gällde. Dricka var tillåtet. Vi satte oss vid ett tomt bord. Mittemot varandra så vi kunde hålla räkning på våra korvar. Sen började ett våldsamt ätandes. Tjockaste Killen i klassen glufsade i sig ett rasande tempo. Jag själv började lite försiktigt. Avvaktande. Redan efter 15 korvar började han se aningen obekväm ut. Jag själv kände mig oövervinnlig. Korvarna slank ner en efter en. När vi närmaste oss 20 korvar såg han grön ut i ansiktet. Hans plågade grin gjorde mig än mer motiverad. Jag kände segerna sötma. Det doftade seger lång väg. När jag gick och backade hos mattanten var slaget över. Han sköt tallriken ifrån sig med ett stön och lutade sig tillbaka, blundade och andades tungt och sa; jag orkar inte mer. Jag kommer inte exakt ihåg hur många korvar jag fick i mig den dagen. Men det var obehagligt många. Jag hade inte bara vunnit. Jag hade krossat Tjockaste Killen i klassen. Förnedrat honom i det han trodde var hans egen paradgren. Jag kanske inte vann så mycket mer i skolan. Var inge vidare på sport och så. Men jag var i allafall Kungen av Körv.