Igår eftermiddag. På väg hem. Åker hiss. Ser mig i spegeln. Tycker jag ser äldre ut. Ser inte huden lite lös ut under ögonen? Ansiktet ser smalt ut också. Nästan krympt. Torkat. Eller. Kanske inte. Inbillar mig nog. Men. Plötsligt ser jag något som glänser i håret. Något som sticker ut. Jag kikar noggrant. Pulsen ökar. Jag svär tyst för mig själv. Rör försiktigt vid det med mina fingrar. Drar i det. Det är grått. Det är mitt. Det sitter fast.
Fan. Fan. Fan.
Kanske är det ljuset i hisset som gör att det ser grått ut. Det är faktiskt alltid lite skum belysning i hissar. Den här hissen är väl inget undantag? Så är det. Ljuset. Det är inte grått. Jag andas ut.
Kanske ska jag fråga min fru när jag kommer hem. För säkerhets skull. Bara få det bekräftat. Att det är ljuset. Inte åldern.
Hemma. Jag frågar min fru. Pekar på mitt huvud. Ser du något här? Något... grått eller så? Hon tittar betänktsamt. Skannar av mitt hår. Strå efter strå. Jag håller andan. Tänker bara på ljuset i hisset.
Ja! Titta här ja! Vrålar hon. Ett grått hårstrå! Grattis!
Fan. Fan. Fan.
Jaha. Paniken sköljer över mig som en tsunami. Jag tänker hårfärgningsmedel. Familjepack. Nya hårnyanser far igenom huvudet som om livet passerar revy. Som ett elektroniskt bildspel med frodiga frisyrer i härliga kulörer. Spelet stannar vid en bild. Jokkmokks Jokke. Han har väl ett härligt hår? Frodigt och mörkt. Riktigt mörkt. Inga gråa hår där fast han är en bit över 100 år gammal. Undrar vad han använder för hårfärgningsmedel tro? Jag kanske kan ringa och fråga honom. Jag gogglar mannen med det härligt mörka håret. Han är död.
Fan. Fan. Fan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar