Såja, min vän.

Båten plöjer sakta fram genom det lugna vattnet. Nästan ljudlöst. Ett diffust surr från elmotorn. Några små obetydliga skvalp. Solen värmer och speglar sig i ytan. Sjön vilar. Sover. Fisket tar en paus. Siktet är inställt på den lilla kojan på andra sidan sjön. Ett litet vindskydd byggt av gammal drivved. En rostig svart järnkittel för kokkaffe hänger och dinglar på en krok. Några fiskhalster mörka av sot dinglar intill. Förkolnade rester efter ved vilar i eldstaden som omges av rejäla stenar. En stock plågad av vind och vatten utgör sittplats. Vindskyddet ligger bara några meter från sjön. Tar man bara lite fart med båten så glider den upp på stranden och man har bara några kliv upp. Bakom skyddet skymtar oändligheten. Ödemarken. Några språng och man befinner sig mitt i naturens innersta sköte.

Båten skrapar mot sanden när den glider upp på stranden. Vi är framme. Vi slås av den totala tystnaden. Ingen vind. Inte ens måsarnas skrik hörs hit. I horisonten tornar sig molnen som om Mordors mörker sakta är på väg. Vi säger ingenting till varandra. Vi plockar varsamt fram våra nyss fångade rödingar som ska bli till lunch över öppen eld. Vi samlar ved. Gör upp en eld. Jag blåser ur kaffepannan. Det luktar kaffekok. Fyller den med fjällvatten och hänger den över elden i ett gammalt böjt armeringsjärn som likt en galge lutar över eldstaden. Vi lägger fiskarna i de gamla halstrena. Det fräser till när eldens lågor slickar deras fuktiga kroppar. Vi öppnar en öl. Våra blickar låser sig på elden. Fiskarna. Det sprakar till om elden. Vi fyller våra tomma magar med nygrillad fisk i tunnbröd med gårdagens kalla mandelpotatis. Ölen tar snabbt slut. Kaffekannan börjar plötsligt att bubbla och fräsa. Jag häller i några skedar snabbkaffe. Blandar runt. Häller upp. Smaken är fantastisk. I årtionden har det kokats kaffe i just den här pannan. Smakerna har satt sig i järnet. Blandar sig med vårt billiga pulverkaffe. En pipa tänds. Tobaksdoften sprider sig likt en magisk dimma runt oss. Vi känner oss dåsiga. Trötta. Tystnaden kväver oss. Tvingar ner oss. Vi lägger oss på rygg på stranden bredvid elden. Vi lägger armarna bakom huvudet och stirrar upp i himlavalvet. Jag börjar långsamt försvinna in i drömmarnas land. Vi sover nog båda en liten stund. Tystnaden bryts plötsligt. Min fiskevän mumlar något. Det tar några sekunder innan jag är tillbaka från mitt dåsande.
"Finns det björnar här?"
Jag ler för mig själv. Bryr mig inte ens om att öppna mina tunga ögonlock. Svarar inte.
"Du, allvarligt?"
Jag mumlar något obegripligt.
"Jag tyckte jag hörde något!"
Jag fortsätter att le. Ligger kvar. Stilla.
"Hallå! Är du vaken? Lyssnar du? Jag hörde något?!"
Jag sätter mig försiktigt upp. Sträcker lite på mig. Blickar ut över sjön. Bedömmer avståndet till båten som ligger och skvalpar i strandkanten. Den är 4 meter bort. Inga problem. Tittar på min vän som börjar hojta.
"Va fan! Varför är mina skosnören ihopknutna?! Vad i hela helvete!... Du, vad gör du?!"
Jag vänder mig om. Beräknar snabbt i huvudet. Den är ca 80 meter bort. Båten 4 meter. Inga problem att hinna. Den lufsar forfarande. Först när den börjar att springa är det dags att agera. Jag plockar fram en burk med flytande honung ur jackfickan. En liten pensel ur den andra. Jag dopar den försiktigt i honungen. Ordet panik står skrivet i ansiktet på min vän när jag drar det första penseldraget över hans lår. Jag jobbar mig snabbt men effektivt upp mot överkroppen och avslutar över ansiktet trots att hans vevande armarna desperat försöker torka bort den kletiga honungen.
"Såja, min vän...", väser jag och reser mig för att ta mig till båten med snabba steg. En blick över axeln berättar att jag har ca 40 meter tillgodo. Den närmar sig nu snabbt. Inga problem. När jag tar mitt första steg faller jag handlöst till marken. "Va fan!", tjuter jag högt. "Mina skor! Ihopknutna!" Jag försöker kräla mot båten. Men kroppen liksom fastnar i sanden. Det är som att krypa i klister. Sanden fastnar på min armar och ben. Jag vrider på huvudet och blickar mot min vän som febrilt krälar mot mig och båten. Bredvid honom ligger ytterligare en tom burk och en kladdig pensel. Honung. Han grinar mot mig med ansiktet fullt av sand och kletig honung och väser "Såja, min vän..."