Min fascination av grillning verkar ha gått i arv. När jag i förrgår monterade ihop min nya lokomotivgrill var Lillstinke med och pekade och hade sig. Klättrade på grillen. Öppnade luckor och hojtade i rökluckan. Igår vid grillpremiären var han alldeles till sig av glädje. När jag rullade ut grillen på altanen så hojtade han högt och klappade händerna. Det var stor uppståndelse. Ungefär som när Vasaskeppet lämnade hamn och sjönk strax efter som ett miffo med badbyxorna fulla med sten. Han följde noggrant grillprocessen inifrån fönstret, påhejandes och försökte härma röken från skorstenen genom att puffa med munnen. När vi satt till bords frågade jag om han ville smaka på det grillade köttet. Han skakade bestämt nej med huvudet. Jag pekade på grillen. - Det här köttet har pappa grillat i nya grillen. - Aaaaha!.. hojtade han och knep genast köttet och lät ett långt "mmmmmm..." gurgla ur strupen. Han var nöjd. Det var en fin stund det där. Far, son och en grill. Och ett dött lamm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar