Skymning. Jag slår mig ned i fåtöljen bredvid den öppna spisen. I knät vilar min laptop. Jag är barfota. Låter mina långa spretiga tår långsamt knipa i det mjuka fluffiga fårskinnet på golvet. På mig bär jag min gråa favoritkofta. Den känns skön och har stora härliga knappar framtill. I min vänstra hand har jag tänt upp min gamla majspipa. Röken slingrar sig som osaliga andar i det dunkla ljuset. Pipan brukar bara vara tänd under min årliga fiskevecka. Men jag gör ett undantag nu. Situationen kräver det tänker jag. Likaså glaset med den rökiga whiskeyn till höger om mig som oljigt blänker i skenet av elden.
Från fönstret strålar den sista strimman av dagens ljus in. Jag kikar ut genom springan i träpersiennerna. En liten fågel landar plötsligt på fönsterbläcket. Den kvittrar högljutt. Jag hyschar åt den. Den fortsätter kvittra. Jag knackar försiktigt på rutan. Den vrider på sitt lilla huvud och tjuter i ett. Jag hojtar åt den. Bankar på rutan. Den försvinner inte. Jag hämtar hagelbrakaren och bränner av två skott rakt igenom fönstret och persiennen. Fågeljäveln exploderar i ett moln av fjädrar, glassplitter och träflisor. Det är åter tyst. Jag sätter mig till rätta. Sippar på whiskeyn och hummar belåtet för mig själv. Sen låter jag fingrarna dansa över tangenterna i skenet av brasan.
Nu är vi i gång. Nu ska min gamle förfader få vända sig i graven.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar