Storbandet

Det var länge sen. Hade nästan glömt bort dom. Men igår var dom tillbaka. De spelande romerna. Klockan 13.00 igår eftermiddag hörde jag hur de stod och tisslade och tassade utanför sovrumsdörren. Jag drog som vanligt kudden över huvudet. Kröp ner under täcket. Intog fosterställning och bet ihop. Plötsligt slits dörren upp och först in stormar den välbekante mannen med skepparkrans och ett tjutande dragspel. I släptåg kommer de andra in. Den lille korte med fiolen från helvetet. Den fete med den brinnande nyckelharpan. De siamesiska tvillingarna framför den gigantiska medeltida orgeln. Dessutom hade de hyrt in ett extra band - Waldorfs Zwergs, små tyska gnomer med struprabies frenetiskt spelandes på små vidriga trianglar och sjungandes gamla bortglömda glüweinvisor på en förbjuden sydtysk dialekt. Jag har ingenting att sätta emot. Ingenting. Det var länge sen de var här. Därför dröjer de sig kvar. Länge. De njuter av att se mig plågas och våndas. Jag försöker stoppa in mina egna sockor i öronen. Det hjälper inte. Jag försöker sträcka mig emot fönstret för att ta mig ut från detta galenskap. Men på fönsterbrädan sitter en av de små tyska jävlarna och dinglar med benen. Han hånler mot mig när han håller upp sin triangel och laddar för sitt paradnummer. Jag kryper långsamt tillbaka. Slaget är förlorat.