Salong Betong

Förorten. Nu är det dags. Nu finns ingen återvändo. Idag ska jag tatuera mig.



Jaha. Det är tydligen här ingreppet ska ske. Två stolar. Lite plast. Och mycket vaselin. Frågade först om det var ister men det var tydligen vaselin. Jag tog inte upp det mer.



Det här är Annie. Det är hon som ska göra tatueringen. Eller gaddningen som det heter. Hon var mycket trevlig. Och mycket duktig. Jag kände mig mycket trygg i hennes händer. Jag förvarnade om min mycket låga smärttröskel. Den är som en fyraårig flickas berättade jag. Sen rakade hon min arm. Det var lustigt men inte konstigt. Sen tvättade hon armen noga och satte på sig gummihandskar och visade nålmaskinen som såg ut att vara från 1800-talet.



Nu är skissen ditlagd på underarmen. Placering och storlek klar. Nu är det bara att sätta nålen i tyget så att säga.



Nu är vi igång! Ljudet av maskinen vibrerar i mina öron. Jag var beredd på att skrika som en liten skolflicka när nålen först smakade på min hud. Jag såg mig själv gråtandes springa ut från Salongen med bara en svart prick på armen och en förvånad Annie som tittar på en tom stol framför sig. Men. Jag blev förvånad hur lite det faktiskt kändes. En något brännande känsla. En konstig känsla. När nålen långsamt men effektivt tuggar sig genom min hud två millimeter djupt och färgar den svart.



Periodpaus. Alla konturer är nu gaddade. Sen ska texten fyllas med svart. Jag får skaka lite på armen. Kolla i spegeln. Känslan är härlig. Tatueringen börjar ta form.



Klar! Tatueringen är färdig och inplastat. Jag blev så till mig efter en och halvtimmes gaddning att jag glömde fota precis när den var klar. Jag lägger upp en ny bild imorgon när plasten är borta. Hur som helst. Jag är sjukt nöjd. Min son är förevigad på min kropp. Tills jag dör.

Tack Annie och Salong Betong för ett grymt bra jobb och trevligt bemötande.
Det här var min första tatuering - antagligen inte den sista.

Filmade en snutt också. Gillade ljudet. Kanske var det där med metall mot hud. Vet inte varför. Gillade det bara.