Ikväll går jag på Aftonbladets Stora Bloggpriset-galan på Nalen. Det blir nog mycket trevligt. Tar ett glas. Kanske två. Lyssnar på tacktal och mumsar snittar. Herr Fisk är tyvärr inte nominerad i någon kategori. Kommer aldrig att bli. Det gör ingenting. Jag är hemskt dålig på tacktal. Jag har bara ett enda tacktal i bagaget. Om man nu kan kalla det tacktal.
Året var 1990. Studentåret. Ett år fyllt av fest, fylla och galenskaper. En i klassen har ordnat stor fest. Flera hundra inbjudna. Elever och föräldrar. Kvällen är inte speciellt sent kommen. Alla sitter vid borden. Elever. Föräldrar. Stort och pampigt. Jag sitter däremot inte vid borden. Jag vinglar ensam omkring bakom den stora scenen som likt ett stort gap blickar ut över alla gästerna. Jag är full. Mycket full. Plötsligt dyker en gammal klasskamrat upp. Hojtar högt till mig; "Du ska upp nu! Det är din tur!" Jag förstår inte. Han hojtar åter igen innan han flinande försvinner bort; "Tacktalet för tusan!" Oj, tänker jag. Tacktalet ja. Just ja. Det är klart jag ska hålla ett tacktal.
Jag är mycket förvirrad. Jag är mycket berusad. Jag har ingen aning om vem jag ska tacka och för vad. Jag vinglar upp på scenen. Längst fram står ett stativ med en mikrofon. Allt är riggat. Jag går fram till micken. Stannar upp. Kisar i strålkastarljuset. Ser ut över de hundratals förväntansfulla och kanske något förvånade gästerna. Eleverna. Föräldrarna. De tittar på mig. Kanske ser de att jag är berusad. Vansinnigt berusad, där jag står och svajjar vid en mikrofon med flackande skräckslagen blick. Det knastrar lätt i mikrofonen. Den är på. Det är knäpptyst i den enorma lokalen. Det råder en spänning i luften. Den vibrerar av förväntan. Väntan på vad som komma skall. Ett tacktal. TACKTALET som ingen känner till. Det blir svart. Plötsligt går det upp för mig var jag är någonstans. Paniken kommer krypandes som en elektrisk ål som börjar sin slingriga färd i kalsongerna och upp genom skjortan längs ryggraden. Jag greppar mikrofonen. Öppnar munnen och hoppas att orden ska komma som av sig själv och att jag bara behöver stå där och fokusera på att hålla munnen öppen. Orden kommer inte. Jag står tyst och gapar. Det börjar viskas i publiken. Ljudet av en stol som dras ut skrapar mot golvet. Snabba fotsteg klapprar mot stengolvet. Till slut kommer orden. Djupt innefrån en mycket berusad ung själ. Sluddrande. Men med hög ton så det nästan tjuter i mikrofonen.
"Jag har en bulle i hjärnan."
Förvånade blickar. Föräldrar som skakar på huvudet. Tystnad. Det enda som hörs är det släpande ljudet av mina vita loafers som hasar mot trägolvet när jag blir släpad av scenen av någon som antagligen lämnat borden i panik för att få bort denna berusade och förvirrade student från scenen. Kanske var det värden själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar