Fiskefänge

En mycket tidig morgon på fjällsjön. Gryning. Jag och min brorson Grim, fem år. Vi fiskar. Det är alldeles tyst. Solen är på väg upp. Vi är helt ensamma på isen. Grim tittar ner i hålet. Undrar när fiskarna tänker nappa. Snart, svarar jag. Alldeles säker på min sak.

Jag visar honom hur man hanterar spöt. Hur man ska locka till sig fiskarna med ryckiga rörelser. Förklarar att maskarna antagligen dör när dom sänks ner i det mörka kalla vattnet. Men att det inte spelar någon roll för fiskarna. Dom nappar nog ändå. Vi pratar om varför isen är så tjock. Varför man ska hålla hårt i spöt och varför fisket är bäst i gryningen. Vi fiskar vidare. Inte ett napp. Vi borrar nya hål. Testar olika djup. Grim undrar var fiskarna är. Varför dom inte är hungriga som jag tidigare berättat att dom skulle vara efter att ha sovit hela natten. Jag misströstar en aning. Jag har lovat att han skulle få fisk. Grim släpper ner spöt på isen. Springer runt mig i cirklar. För att hålla värmen berättar han. Bra, säger jag. Det är viktigt att hålla värmen.

Vi borrar nya hål i den metertjocka isen. Grim tittar ner i hålet. Ner i mörkret. Ropar hallå till fiskarna. Inget svar. Inget napp. Det är tyst.

Jag skulle haft min fiskepipa, säger jag till Grim. Då hade det nappat. Varför har du inte det då, undrar han. Jag rycker på axlarna. Jag vet inte. Dumt, svarar jag. Ja, jättedumt, säger Grim. Han himlar med ögonen.

Vi fiskar vidare under en stunds tystnad. Plötsligt släpper Grim ner spöt på isen. Nej. Nu går jag hem. Vi ses sen! Han springer iväg mot stranden. Jag tittar på honom hela vägen in. Han stannar vid kanten. Vänder sig om. Vinkar. Jag vinkar tillbaka. Han ger sig upp i backen till huset. Han fastnar i den djupa snön. Han viftar och far med armarna. Klamrar sig upp igen. Springer vidare. Försvinner åter igen ner i snön. Armar och ben flaxar vilt som en galen skalbagge som hamnat på rygg. Han vrålar ut sin frustration över det tysta landskapet. Han kommer upp på benen. Vinkar igen. Jag vinkar tillbaka. Han kilar in huset. In i värmen.

Jag sitter kvar på isen. I tystnaden. Tittar ner i det mörka hålet. Tänker att jag minsann ska dra upp en fisk. Visa den för Grim. Jag vet ju att dom finns. Där nere i mörkret.
En man på spark kommer åkandes. Stannar till. Frågar om det nappar. Nej, svarar jag. Det är stendött. Han mumlar något jag inte uppfattar. Sparkar sig vidare. Försvinner i soluppgången.

Två timmar senare lunkar jag hemåt. Utan fisk. Funderar på en förklaring till den frågvise lille femåringen. Varför fiskarna inte ville nappa.

Jag kommer inte på någon. Ibland är det bara så. Även för en trettiosjuåring.