Igår kväll åkte jag ut i förorten. Till Salong Betong i Högdalen. Mitt ärende där återkommer jag till. När jag åker genom snöyran genom Högdalen får jag plötsligt en olustkänsla av att ha varit där tidigare. Det liksom kniper i magen. Känner mig ångesttyngd. Som att jag bara vill därifrån. Snabbt. Jag funderar under tiden jag åker varifrån känslan kommer ifrån. När jag svänger av från huvudvägen och närmar mig Högdalen centrum trillar poletten ner. Det var ju här det hände. Den där hemska olyckan. Förnedringen.
Den. Totala. Förnedringen.
Det var ju här som jag för första gången satte min fot på ett gym. Det var här jag för första gången satte mina knotiga fötter på ett löpband. Det var här som jag inte visste hur man fick stopp på ett skenande löpband i maxfart med mig springandes på i full panik. Det var här jag landade på ansiktet rakt ner i ett skenande slipband. Det var här mitt ansikte blev till en pizza med extra mycket tomatsås. Det var här jag skaffade mig ärr för resten av livet i både kropp och själ. Det var hit jag aldrig mer skulle återvända. Nu, kanske 15 år senare, känner jag fortfarande skammen. Jag ser mig själv ligga på rygg blödandes från alla kroppsöppningar två meter bakom löpbandet med mitt mosade ansikte och med stirrande förvirrade blöta ögon.
Jag minns fortfarande min före detta väns hånskratt strax innan jag föll, när jag famlar efter nödstoppet. Jag minns fortfarande den totala tystnaden i gymmet när jag ligger på golvet. Jag minns alla stirrande blickar. Någon satte handen för munnen som i chock. Jag minns min före detta väns kommentar när jag med ett väsande ljud frågade; vad var det som hände?
"Du blöder. Det ser illa ut."
Jag minns även vår PT som jag mötte i korridoren ut när jag haltande försökte skyla mig och mitt sargade ansikte och kropp.
"Hur gick det grabbar?"
Jag minns att jag bara sprang förbi utan att säga något. Bärandes på smärtan, skammen och ångesten. Och att jag aldrig mer skulle återvända hit. Aldrig någonsin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar