Måndag

På toppen av kullen är det kallt och lite blåsigt. Nere i dalgången är det tät vegetation. Outforskad mark. Det var länge sedan det rådde någon som helst aktivitet kring denna hiskeliga höjd. Plötsligt hörs ett ljud från det snåriga partiet nere i dalgången. En liten farbror hugger sig i sakta mak fram genom snåren. I handen håller han en machete. På huvudet bär han en liten hjälm. På ryggen hänger en ryggsäck i tyg med rep och en kraftig hacka. Kraftiga skor gör avtryck i det sega lite svampiga underlaget. Så börjar han bestiga sluttningen söderifrån. Han ser mycket ansträngd ut. Det kommer bli en tuff fajt. En riktig utmaning. Från håll ser kullen ohyggligt stor ut. När man väl närmar sig den oformliga massan skälver det i hela kroppen. Det är inte bara höjden som är skrämmande. Även underlaget, terrängen, är känd för att vara nästintill omöjlig att besegra. Som att gå på en mycket mjuk studsmatta. I uppförsbacke. Den lilla farbrorn kämpar vidare. Det kittlar lite i mig när han sätter ner sin hacka med ett kraftigt hugg och långsamt hasar sig uppför. Jag låter honom hållas ett tag till tänker jag. När han nästan nått toppen kan jag inte längre låta bli. Jag spänner mina fingrar mot varandra. Siktar in mig på hans lilla huvud. Precis när han ska till att sätta sista hacktaget snärtar jag iväg honom med långfingret. Hjälmen far av i ett hujj. Hackan sitter kvar i mitt hull. Skorna står kvar, nersjunkna i min feta hud. Den lille klättraren rullar av min kulmage i ett virrvarr och ner på golvet. Han stönar av smärta. Han blir liggandes på rygg. Tittar med en tom blick på sulan av min sko stl 43 som närmar sig honom med hög hastighet. Sedan blir allt svart. Lite kladd på golvet är det enda minne som finns kvar av det som skulle bli ett storslaget äventyr. Den lilla hjälmen ligger fortfarande bredvid och snurrar. Det var droppen. Nu går jag och tränar.