Bearnaisesås. Det är goda grejor. Men svår att göra. Hiskeligt svår. När jag gör den brukar jag få göra två, kanske tre försök innan det blir skaplig. Skaplig, inte perfekt.
Förra veckan tittade jag på "Halv åtta hos mig" på TV4. Två av deltagarna hade hemmagjord bea på sin meny. Jag satt klistrad framför teven spänd av förväntan. Kanske kunde jag snappa upp något ovärdeligt tips. Men det slutade i katastrof. Fullständig katastrof. Båda misslyckades kapitalt. Den ena så dålig att han valde att hälla ut den och inte servera den. Den andres var som kattpiss. Jag led med dom. Den perfekta bean är inte lätt att uppnå. Det är en konst att få till den. Bara att få till den rätta konsistensen. Sen ska den ju smaka fantastiskt också.
Jag blir vansinnig när jag misslyckas i köket. Framförallt med bea. Svordomarna haglar ut tillsammans med den skurna såsen i diskhon. Så börjar jag om från början. Försöker reda ut var i processen det gick snett. Med svettpärlor i pannan som en plastikkirurg över ett livsviktigt ingrepp tar jag till kastrullerna igen. Och med nöd och näppe lyckas jag få ihop såsen skapligt. En riktig plastikkirurg hade efter ingreppet sagt; "Patienten överlever. Hon ser skaplig ut. Inte vacker. Men skaplig. Det var det bästa jag kunde göra. Jag är ledsen."
Så. Jag har en plan. Jag ska tillägna en hel dag åt att göra den perfekta bean. Jag ska göra den om och om igen. Tills den är perfekt. Helt. Kirugiskt. Perfekt.
Jag tar med rödvin, ett stycke hängmörat kött och lugnande medel i form av stolpiller stl XXXL.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar