Jag och Lillstinke var själva igår kväll. Min fru var på tjejkväll. Efter att ha kastat klossar, slickat på plastmojänger och raserat torn så var det dags att införliva en ny aktivitet i vardagen. En liten fotboll i plast. Jag började med att rulla den mot honom. Knappt någon respons. En liten slick och sen kastade han iväg den. Uttråkad. Av en slump började jag dribbla bollen med mina fötter framför honom. Då hände något. Blicken förändrades. Till något alldeles galet. Han börjar skratta hysteriskt och kryper som en besatt efter bollen. Jag dribblar. Han tjuter av skratt. Jag skjuter. Han tjuter av skratt. När han lyckas få tag i bollen blir han alldeles galen av lycka. Som om en målvakt i en VM-final lyckades norpa den där avgörande straffen. Han höjer bollen till skyarna och tjuter så ögonen nästan trillar ur sina hålor.
Jag frågar mig själv, är detta början på något stort? Kan det vara en ny Zlatan jag ser framför mig? Har jag redan hittat rätt för den lille? Fotboll. Jag fortsätter mitt dribblande. Snavar runt i vardagsrummet. Fäller krokben på mig själv. Skjuter nästan sönder finporslinet. Han fortsätter sin glädjefestival. Då förstår jag plötsligt. Det är jag som är rolig. Inte fotbollen. Jag är en bedrövlig dribblare med två vänsterfötter och knäskålar av trä. Men en hygglig underhållare. Bra så.
Jag frågar mig själv, är detta början på något stort? Kan det vara en ny Zlatan jag ser framför mig? Har jag redan hittat rätt för den lille? Fotboll. Jag fortsätter mitt dribblande. Snavar runt i vardagsrummet. Fäller krokben på mig själv. Skjuter nästan sönder finporslinet. Han fortsätter sin glädjefestival. Då förstår jag plötsligt. Det är jag som är rolig. Inte fotbollen. Jag är en bedrövlig dribblare med två vänsterfötter och knäskålar av trä. Men en hygglig underhållare. Bra så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar