Dagens hyllning...

...går till min fantastiska fru. Min lilla bakugn. Jag var faktiskt lite orolig för några månader sen. Läste än hit och än dit om hur gravida kvinnor förvandlades till veritabla monster med utomjordiskt konstiga störningar. Men inte min lilla honungsbyxa inte. Inte det minsta gnäll på snart 7 månader. Hon står där stolt med sin kula och svajar i vinden. Gärna med en smörgås i ena handen. Så. I stället för ett gravidmonster har hon blivit mer som jag. Ständigt hungrig. Ständiga små besök i kylen. Spanar snabbt igenom sortimentet av ätbara ting. Mat-radarn är alltid på. Oj! Titta här ligger en smörgås utan ägare och bara väntar på att bli adopterad. Kom till mamma. Mamma tar hand om dig lilla vän. Ja. Vi är väldigt lika nu för tiden. Så lika att jag kastar avundsjuka blickar på hennes härliga eating-pants. Mjuka. Stretchiga. Högt uppdragna över magen. Så tittar hon på mig med en förnöjd min. U like these?.. Yeees?.. U like?.. Wanna tryyy?.. Drar upp brallorna än längre. Klappar sig stolt på magen. Yees?.. I knooow u like!.. Jag skakar på huvudet. Nej, nej, svarar jag. Men inom mig skriker en liten tjock figur. Jaaaaaaaaaa! Ge dom till mig! Jag vill ha dom! Dra dom så långt upp det bara går! Och sen. Sen när jag har dom på mig. Dragit upp byxorna strax under nipplarna. Då. Då ska det ätas.