Häxkonst 1.0

Jag närmar mig den kokande svarta järnkitteln. Det luktar buljong, äldre herre och ekorrpung. Lyfter upp en kissemiss i svansen. Svingar den åtta varv motsols tills morrhåren sloknar. Kastar den i kitteln.
Jag rör om.
Jag mumlar hela tiden obegripliga saker för mig själv. Ur en gammal potatissäck lyfter jag upp John Pohlmans gamla tofflor. Jag sniffar i dom. Ryggar tillbaka som en förskräckt hamster och får galopperande migrän. Kastar dom i kitteln.
Jag rör om.
Jag lyfter blicken mot himlen. Börja sjunga en gammal indianvisa i falsk falsett. Ur säcken lyfter jag upp Lage Larssons gamla bettskena. Sniffar på den. Får yrsel, gomsegelkramp och ätstörningar. Kastar den i kitteln.
Jag rör om.
Jag börjar joddla en fin gammal samevisa på fyllan. I botten av säcken finns det en ingrediens kvar. Det är bara den som återstår. För att allt ska fungera. Det är Sune Mangs enorma y-frontare med rester av kraftiga väderspänningar från den extremt soliga och varma sommaren -73. Jag sniffar i dom. Jag får en hästspark rakt på näsan. Jag faller baklänges som en stupad soldat. Näsborrarna skenar och fladdrar som spjället i en skorsten en stormig höst. Ögonen rullar som en Enarmad Bandit-maskin som precis ska till att få Jackpot. Jag har tunnelseende som ett rattfyllo med -15,5 på vänster öga och piratlapp på det högra. Trots intergalaktiska hallucinationer och underläppsdarr som skulle få Sue Ellen att tråna av avund lyckas jag lyfta upp y-frontarna från golvet. Jag kastar dom i kitteln.
Jag rör om.
Jag andas ut. Det luktar ost, rostigt underrede och gammal ångest. Men. Saken är biff. Från och med midsommarafton och fyra veckor framåt kommer vi att se solen i hela landet. Vi kommer också att se Sune Mangs återuppstånden på stranden med bettskena, tofflor och ett par gigantiska kalsingar på huvudet. Men soligt och varmt blir det. Bara så ni vet.