Torget

Jag sitter tillbakalutad i min skrivbordsstol. Drömmer mig tillbaka. Framför mig på det lilla cafébordet står ett stort fat. Det är fylld till bredden av olika delikata italienska ostar. Några av bitarna har börjat svettats i värmen. I kanten av fatet ligger några vindruvor och guppar i den lätta brisen. En klutt med gyllene honung ligger som smält guld och bara väntar på att få omfamna en druva eller en bit grottost. I sällskap till tallriken står ett stolt vinglas och glänser i solgasset.
Runt om det lilla bordet spatserar folk omkring. Jag iakttar dom noga. De flesta är välklädda. Vackra. Både gamla som unga. Ur en gammal trädörr längre bort i det medeltida stenhuset tittar plötsligt en mycket gammal tant ut. Hon tittar bistert ut över torget innan hon tar några snabba tag med en kvast och borstar bort lite smuts från gatan. För ett ögonblick får vi ögonkontakt. Hon spänner sina gamla russin till ögon i mig. Jag sänker genast blicken. Som för att visa min underlägsenhet.
Precis innan jag satte mig vid bordet och beställde den enorma ostbrickan så hade en 3-rätters lunch slunkit ner, som låg en bit bort från torget på en bättre Osteria. Jag smuttar på vinet. Det är ett mycket bra vin. Funkar förträffligt tillsammans med ostarna. Jag tänder en cigarett. Flåsar ut röken som försvinner bort över torget. Klockan är strax efter två på eftermiddagen. Jag tittar på min fru. Hon sitter stilla och njuter av solen. Njuter av utsikten över torget. Folklivet. Dofterna från osten och synen av de blodröda vinerna. Jag undrar vad hon tänker på när hon sitter där. Kanske tänker hon precis som jag på hur fint vinet liksom fullständigt KNULLADE osten. Fullständigt.