Slagsida

Han hasar fram över något som påminner om ett golv. Golvet rör sig i märkliga vågrörelser. Kroppen är följsam och smidig och rör sig i en något vaggande gång. För ett tränat öga kan man ana en mindre slagsida. Men på ett skickligt och erfaret sätt ser man att detta inte är första gången. Trots att balanssystemet nästan är helt satt ur spel lyckas han kompensera slagsidan med att luta huvudet lite extra åt motsatta hållet. Vilket får salivsträngen i höger mungipa att dingla i snabbare takt i en nästan perfekt pendelrörelse.

Otydliga kväden pressas ur den vinstänkta munnen som stärks av ett övertydligt och ryckigt kroppsspråk som gör hela försöket med att kommunicera att se löjeväckande ut. Plötsligt vinglar kroppen ut på dansgolvet och slagsidan blir än kraftigare och plötsliga ryck med både ben och armar sprätter vilt i luften i konstant otakt med musiken som skrålar. Onda blickar får figuren att i en diagonal rörelse förflytta sig mot baren. Slagsidan är nästintill total. Efter ett vilt och slumpmässigt pekandes i baren ställs ytterliggare eldvatten fram till den nu nästan kapsejsade figuren. En kraftig rossling, en spasm och glädjen som hos ett barn av åsynen av drycken framför sig, lyckas hela den gängliga kroppen i en sista kraftansträngning räta upp sig någorlunda för att kunna förtära innehållet i ett svep.

Med ett grymtande sprattlar figuren åter iväg. Längre bort i lokalen anar han något stort, luddigt och brunt. Mycket större än honom själv. Det ser ut som han med bestämd min tar sikte på den pälsbeklädde figuren som står ungefär trettiotalet steg bort. Sluddrandes. Nästan springandes. Kastar han sig över med öppna armar på den storvuxne figuren som kanske passat bättre i en skog. Den är stor, varm och massor med päls.
I kväll går jag på Rockbjörnen.