Jag låter ögonen svepa över strandens alla invånare. Jag tittar föraktfullt på den enorma kvinnan som vältrar sig under parasollet. Antagligen från sjöbo. Runt henne flockas familjen. Unga tatuerade med tveksamma nynasse frisyrer. Kedjerökandes bräker dom på med den mörkaste skånskan människan någonsin hört. Det är white trash i sin ädlaste form. Jag vrider runt huvudet. Ser två uppkrupna gollumbleka figurer. Finnar. De tittar skräckslaget ut under det skyddande parasollet. Den ena råkar under för en sekund föra ut en fot i solen. Kvinnan bredvid kväker något obegripligt och foten dras in i säkerheten lika snabbt som orden lämnade hennes mun. En bit bort huserar italienarna. Ständigt pratandes. Ständigt ätandes. Rökandes. Gestikulerandes. Deras läten är som from musik i mina öron. Får mig att tänka på salviadränkt gnoccio och grottsvala ostar. Tyskarna lyser än så länge med sin frånvaro. Skönt. Dom förlorade ändå två världskrig. Inget mer lebensraum här inte. Mitt bland alla dessa ligger en svenne och steker sin slappa lekamen. Iakttagande. Fet. Och fördomsfull. Jag höjer näsan i vädret. Sniffar. Det doftar mat. En låda har levererats till min brits. Det är dags för lunch.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar