Jag ogillar verkligen att gå till frisören. Främst för att jag är usel på att förklara hur jag vill ha håret klippt. Men även för att jag avskyr att kallprata om vädret eller jobbet. Det blir alltid så stelt, tillgjort och bibliskt tråkigt. Och jag är alltid universalt ointresserad av personen som klipper mig. Klipp mig och var tyst. Strunta i vad jag gör för jag struntar i vad du gör. Det är min melodi när det gäller frisörbesök.
Sen hamnar jag alltid i någon form av koma eller trans när jag blir klippt. Jag blir helt enkelt trött. Jättetrött. Jag känner mig som en drogad mupp i stolen och sluddrar fram svaren på de ointressanta frågorna. Men. Nu har jag gått till samma frisör de senaste gångerna. Och jag gillar henne verkligen. Hon säger inte ett knyst. Hon är vänlig och frågar hur jag vill ha håret klippt förstås. Jag förklarar kort. Så nickar hon och hummar. Så hummar jag tillbaka med en nick och sen skrider hon till verket. Inte ett ord yttras under själva klippningen. Allt medan jag sitter och försvinner in i de lobotomerades förlovade land. Med halvöppen mun. Den döda blicken. Och den sedvanliga salivsträngen dinglandes i mungipan. Det är så jag vill ha det. Just det. Är det inte tråkigt väder ute förresten?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar