Sötebrödsdagarna är över. Jag kastar mig inte längre ur sängen på morgonen som en pensionär hög på crack med ett vansinnigt sug efter sudoko. Nu är det precis som vanligt. Det är stora visaren på "Zombie" och lilla på "Kinkig". Jag hasar mig ur sänghalmen tack vare en enorm kraftansträngning samtidigt som jag gnyr och gnäller för mig själv. Jag ställer mig upp. Står och svajjar ett tag bredvid sängen. Med tom och trött blick försöker jag urskilja mina kläder från fruns. Det sista jag vill är att komma till jobbet i strumpbyxor, kjol och en liten rosa topp. Som tur är skakar en espresso liv i mig och strax efter snubblar jag ut till bilen. Förhoppningsvis klädd i mina egna kläder kopplar jag på radio, stjärtvärme och ett gravt tunnelseende.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar