Kran-armen

Vaknade plötsligt i natt i en obekväm ställning som gjorde att hela kroppen värkte. Dessutom med en salivsträng som runnit ut i en liten sjö på kudden. Som tur är har jag två kuddar. Med ett ryck snurrar jag runt så jag ligger på rygg. Med min vänstra arm försöker jag sno åt mig den nerdreglade kudden och för att sedan rycka åt mig den torra. Men tydligen har axeln somnat medan resten av min arm och hand är funktionsduglig. Vilket får till följd att min arm är som en skenande lyftkran. Med uppspärrade Gollumögon i mörkret ser jag fascinerat min arm fara än hit och än dit som en jäkla utomjordisk tentakel. Jag försöker styra min skenande kran-arm och handen mot min blöta kudde. Men armen lyder inte. Med koncentrerad blick och totalt fokus lyckas jag till slut få armen tillräckligt nära kudden och jag lyckas nypa fast örngottet med mina fungerande fingrar. Nu återstår bara att försiktigt dra kudden åt sidan. Men eftersom kran-armen inte lyder min hjärna så blir det hela till ett djävulskt ryck och jag kastar kuddjäveln med full kraft rakt in över sängbordet bredvid så klocka och prylar far all världens väg. Jag tittar förvånat på min kran-arm som långsamt svajar av och an framför mig i mörkret. Nästan som den levde sitt eget liv. Den ser nöjd ut. Där den stirrar på mig i mörkret. Jag försöker somna om. Men jag känner mig hela tiden observerad. Det hela är mycket obehagligt. I natt är det jag som sover med tvångströja.