Min arbetsplats. Min utsikt mot slakthusområdet. Med neddragna järnpersienner. Inte på hela dagen har jag sett ut. Jag vet inte vad det är för väder. Jag vet inte vad som händer där ute i världen. Jag lever som i en bubbla. Jag är mitt i min egna galna Truman Show. Jag undrar vem som tittar just nu. Kanske skulle jag hoppa upp på mitt skrivbord. Slita av mig mina kläder. Dansa som en besatt och frusta i min näsflöjt samtidigt som jag sjunger Nordmans bidrag till melodifestivalen. Bara för att se vad som händer. Kanske åker persiennerna upp. Kanske inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar