I dag upplevde jag något mycket märkligt. Någonting jag aldrig upplevt tidigare. Jag ställde mig på löpbandet på lunchen som vanligt. Jag ställde in hastighet, ålder, vikt och tid. För att sedan rulla igång. Målet var att springa fem kilometer. Inget konstigt med det. Efter 23 minuter var jag i mål. Ingen märkvärdig tid på något sätt. Men. Det konstiga var att jag inte var trött. Jag var inte ens andfådd. Jag hade puls som en drogad brunbjörn i vinteride. Jag var däremot varm och jag var aningen svettig. Vilket kändes som en stor lättnad. Annars hade jag varit ganska säker på att jag helt enkelt var död. Att jag bara efter 500 meter fallit ihop som ett korthus i en orkan utanför New Orleans, men min osalige ande fortsatte springa på löpbandet för all evighet. Utan att bli trött. Eller svettig. Och utan puls.
En mycket märklig känsla. Nästan euforisk. Men det bådar ju gott inför beach 2009. För vissa är det ju bara drygt tre månader dit. Hur långt är det för er?
2 kommentarer:
Grattis älskling, du har just åtagit dig morgonjogging på stranden i Thailand varje dag eftersom du har en så osviklig kondition ;-)
Oturligt för mig är ju att min sandallergi gör att jag inte kan springa på stranden utan jag måste sitta still minst 50 cm ovan sanden. Ungefär på en barstols höjd.
Skicka en kommentar