Lunchkriget

Var på ett så kallat bufféhak i dag på lunchen med kollegor. Maten där är helt ok med Globen mått mätt. Problemet är att man äter sjukt mycket när man får ta själv. Dessutom har man typ sex-sju olika rätter att ta av.
I dag åt jag korvstroganoff med ris. Biffwok med grönsaker. Kycklingwok med ris. Stekt fläsk med bruna bönor. På samma tallrik. På samma gång.
Min tallrik var som en krigszon i gamla Jugoslavien. Som att en granat landat och briserat och allting på tallriken blandats hejvilt, huller om buller. Fullständig anarki uppstod av alla olika smaker, färger och råvaror med olika ursprung och kulturer. Små skärmytslingar uppstod mellan biff och korv när de plötsligt skulle dela sås med varandra. De bruna bönorna startade namninsamling i protest att överhuvudtaget dela tallrik med något så lågt och fattigt som det bleka överkokta riset. Riset i sin tur gjorde sig så klibbigt som det bara kunde i hopp om att binda upp så mycket av såsen till både biffen och korven. Allt för att skaffa sig starka bundsförvanter inför uppgörelsen med de bruna bönorna som hela tiden höll sig i närheten av det stekta fläsket som med sin storlek överglänste det mesta på tallriken. Kycklingen som var i numerärt underläge körde med biologisk krigföring på hög nivå. Lätt rosa i mitten gav den skenet av kraftig salmonella vilket fick övriga kombattanter att rysa av skräck. Dessutom uppenbarade sig en del illegala kombattanter strax utanför tallriken på ett mindre isolerat fat. Väl dolda i periferin vilade både morot, pizzasallad och små oidentifierade bönor i väntan på att bli aktiverade från högre ort. De skulle i samlad trupp på ett givet tecken göra små men ack så blodiga självmordsattacker på den mycket större och mäktigare tallriken bredvid med sina interna problem och uppgörelser.
Men i detta fasansfulla kaos fanns ingen vinnare. Bara förlorare. Men det hade de ingen som helst aning om. De var allt för upptagna av att bråka med varandra och smida onda planer för att lägga märke till de glänsande besticken som närmade sig högt ovan tallriken i hög fart och med en kirurgs precision. Det var början på slutet. Snart skulle marken skälva medan kniv och gaffel hackade och slet i allt som låg på tallriken. Verktygen gjorde ingen urskiljning. Allt skulle styckas och förtäras. På så kort tid som möjligt. Efter bara några minuter låg tallrik och fat alldeles öde. Med små rester och droppar av sås som enda bevis för att något någonsin kunde ha existerat där. Nu fanns där bara tomhet och tystnad förutom det nöjda mullret från en full mage alldeles i närheten. Men bara för en kort stund. Snart skulle allt börja om igen.