Ingen panik

Jag står på vansinnets brant. Jag tittar ner. Med en galen blick. Jag vill kasta mig ner. Vrålandes. Naken.

Det som började så bra i morse med en nyrenoverad dator med nya härliga uppdaterade program att arbeta i. Med ett lugn. Ett skönt leende på läpparna. Glatt visslandes jobbade jag på. Allt flöt. Tills jag öppnade... Flash CS 4.

Ingenting. Är sig likt. Jag sitter och fånstirrar på skärmen. Provar mig fram. Tänker att det kommer gå lätt. Ingen panik. Jag har jobbat med Flash i över åtta år. Det är lite nya knappar bara. Lite nytt utseende bara. Nya funktioner. Efter 20 minuter rinner den första svettpärlan ner för pannan. Ingen panik. Jag sätter på mig lurarna med Iron Maiden. Efter ytterligare 5 minuter kommer de första svordomarna. Ingen panik. Höjer volymen på musiken. En minut senare vill jag döda något. Ingen panik. Jag spänner musklerna i kroppen. Lutar mig tillbaka i stolen. Som att jag tar ordentlig sats för att skalla in skärmen framför mig. Jag. Vill. Döda. Dator. Jäveln.

Men. Jag biter ihop. Nu sitter jag och skriver ett lugnande inlägg istället. Bidar min tid helt enkelt. Men. Plötsligt händer det. Min vänstra arm börjar långsamt att röra sig mot skärmen. Handen öppnar sig som att den lever sitt egna liv. Och den hungrar. Hungrar efter ett byte. Den vill dräpa. Den sträcker sig mot skärmen. Långsamt pulserar handen. Det hela är obehagligt. Jag försöker stoppa den. Jag bitchslapar till den med min högra hand. Den andra handen hoppar till. Som att den blivit störd i sin smygande attack. Nu vänder sig handen mot mig. Långsamt rör den sig med fingrarna krampaktigt spretandes. Vafan skriker jag högt. Det är inte kul längre... hörru! Lägg av!... släpp mig... nej... inte... haaalssseenn..... sddläääpppp... grrgllrl.-.443/&¤%&JHHJddbb...... ererererertgfffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffddddddddddddddffffffffff..............