Ingivelse

Och här sitter jag med höstens primörer i allsköns kropssöppningar och funderar på livet efter fredag. Jag gäspar. Gapar. Plötsligt flyger någonting in i min mun. Jag vet inte vad det är. Jag smakar. Smackar. Tungspetsen dansar som en lustig dvärg i läderklädsel på cirkus runt i gommen. Det smakar gott. Jag blundar. Smackar. Sväljer. En doft av rosmarin och rökt späck sprider sig runt min arbetsplats. Jag får känslan av att korka upp ett bättre rödvin. Häller upp. Dricker. Smakerna blandas. Gifter sig med varandra. Plötsligt får knapparna på tangentbordet liv. Dom hoppar upp. Dansar omkring. Dom börjar bilda ett ord. Resten av tangenterna försvinner ut i periferin. Jag tittar ner. Jag läser. F. A. S. A. N. Mmmmmmm. Fasan. Se där. I morgon är det jag som åker till saluhallen och handlar en pippi. På lördag serverar jag min fru helstekt fasan med rosmarin och rökt späck. På italienskt vis.