Superpajigt

Håll med om att OS ur ett svenskt perspektiv är pajigt. Superpajigt. Brottningsdomare som är dumma. Baddräkter som spricker. Ribbor som trillar ner utan anledning. Någon har träben och rasar ihop på första häcken. En annan får sand i musen och hoppar tre steg för kort. Någon skjuter bort sig i dubbelmuff och andra snedseglar i motvind och blir kölhalade. Det är stolpe ut med felvallade skor samtidigt som du glömt schampoot hemma.
Sverige har tagit några silver. Men. Det är guld som räknas. Ingen kommer ihåg en tvåa eller trea. OS hittills känns som en typisk svensk idrottinsats. Sämst när det väl gäller. Ni tränar i fyra år. Varje dag. Dricker aldrig sprit. Festar aldrig. Äter bara nyttig tråkig mat. Går aldrig och lägger er senare än kl 22.00. Unnar er aldrig något extra. Efter fyra år kommer så den stora dagen. Tre miljarder människor tittar på dig och så spricker baddräkten precis när du ska hoppa ner i spat. Det är bara att packa ner armpuffarna och åka hem. Till alla reportrar efter misslyckandet säger du med ett falskt leende på läpparna; "Visst är det tråkigt när sånt här händer men jag kommer tillbaka om fyra år till nästa OS..."
Själv hade jag fan hoppat i bassängen efter att starten gått. Naken. Bajsat. Och vrålat "flooooaater!.." Sen hade jag åkt hem. Lagt armpuffarna på hyllan för gott. Supit ner mig. Och satsat på en musikkarriär istället med Dr. Alban, Brohlin, Borg och Runar. Så nu tycker jag vi badar i de andras misslyckanden ett tag. Det är alltid något att glädja sig åt. Efter OS glömmer vi allt. Vi går vidare. Inser att vi inte är bättre än så här. Tills VM-kvalet i fotboll börjar. Då kan vi börja prata guld igen.