Svett, blod och tårar

Första träningsveckan är avklarad efter ett långt uppehåll med fet mat, eldvatten och nödraketer. Andra träningstillfället idag. Efter en kilometer på löpbandet fick jag kramp i vaden. Men med en vilja som Margaret Thatcher skulle avundas sprang jag vidare med ett galet grin i ansiktet. Efter två kilometer fick jag tunnelseende och såg ljuset framför mig och blev religiös. Efter tre kilometer svettades jag så mycket att en kvinna i övergångsåldern i kön till Gekås i Ullared skulle se ut som en torr svamp i jämförelse. Efter fyra kilometer stängde jag av smärtcentret i hjärnan och tänkte på Teletubbies och skrev mitt testamente i svett på teveskärmen framför mig. Efter det snubblade jag in i gymmet med dimmig blick och en poster på Fabio i handen. Tog i så mycket att en barnmorska hade slagit larm om att trillingar är på väg ut. Fram med lustgas och ljummet vatten. Det är bråttom nu! Killen ska ju föda för bövelen! Så. Här sitter jag nu i eftersvettningarnas tid och tittar på en banan som jag snart ska skölja ner med en kanna kamelstjärtsproteinpulver. Allt för den perfekta kroppen. Det är en lång resa dit. Kanske alltför lång.