Efter en fantastisk bröllopsresa i Toscana. Vi har plöjt genom det Toscanska landskapet på slingriga vägar över kullar och berg. Vi har kört i små pittoreska medeltidsstäder. Vi har kört på breda fina motorvägar. Vi har kört på små grusvägar. Vi har kört i Rom. Vi lärde oss snabbt hur det funkar. I Italien skiter man i trafikregler. Samtliga trafikregler. Allt från stopplikt till trafikljus eller ligga i sitt körfält. Helst ska man vingla mellan filerna. Så i början kändes det lite konstigt. Att själv köra rakt förbi stopskyltarna, väjningsplikten och skita i allt vad heter hastighetsskyltar. Sen kändes det bara befriande. En titt över axeln, kanske en honk med tutan eller en flash med helljuset och så full pelle framåt. Hojta gärna okvädesord för att förstärka att här kommer jag i min likkista av plåt. En armviftning kan också vara på sin plats. Tänk Lasse Kongo. På italienska.
Det kommer krävas många pass på gymmet efter den här veckan. Mycket har färdats genom denna kropp nu. Vin och mat i mängder. Korvar, salami, skinka, enorma biffar, vildsvin, pasta, fiskar, skaldjur, ostar och ett kilo Bassets vingummin. Allt har sköljts ner med mängder av vin, grappa och espresso. Jag är dock en blek skugga av mitt forna ätar-jag. Jag har fått kämpa. Jag har mött en ny antagonist mot den tidigare risotton. Bönan. I alla dess former. Men framför allt bönsoppan. Gärna med svamp i. En soppa tjock som gröt men gott så ögonen tåras. Den har fått mig att frusta. Flämta. Svettas. Jag har fått springa ut och röka under middagen. Beställa in mer grappa. Allt för att få en liten paus i ätandet. Det har jag aldrig behövt göra tidigare. Bönan, en mäktig motståndare som jag med stor möda till slut lyckades kämpa ner för att sedan sätta tänderna i en enorm köttbit med svettpärlor i pannan och löst sittande byxor. Men jag avgick ständigt med den slutliga segern. Tomma tallrikar. Och en full mage. Men det satt hårt åt.
Däremot imponerar min fru på mig. Hon har ätit på. Utan att vare sig flämta, stöna eller skruva sig som ett bokstavsbarn på stolen. När till och med kyparen vid ett tillfälle varnade för mycket mat efter att vi lagt vår beställning så satt vi och tittade på varandra och skrek i kör med vansinniga blickar. "Bring it all in! Feed us!" Det är min fru det.
Men utan er, nära och kära vänner och familj, hade denna underbara resa inte varit möjlig. Så stort tack än en gång! Och ni har nu alla en del i min nya feta kropp. Lite som att äga en liten del regnskog i Amazonas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar