Ljudet som Gud glömde

Jahaja. Nu har de börjat renovera igen här på jobbet. Vi hör ljudet av slagborrar som långsamt äter sig in i cementväggarna. Det dånar. Det vibrerar. Det skakar. Plötsligt blir det tyst. Nästan kusligt tyst. Alla sitter och lyssnar. Vi sitter som i ett skyddsrum under andra världskriget och tittar med sorgsna skräckslagna ögon upp mot taket. Medan elen i belysningen svajar mellan mörkt och ljust. Vi håller andan. Avvaktar. Väntar. På nästa brisering. Och plötsligt ljuder detta helvetesväsen upp från ingenstans. Trumhinnorna skakar som om en afrikansk shaman hög på torkat skalbaggebajs sitter och hamrar med en gigantisk jävla benpåk på en enorm trumma. Till slut orkar man inte höra mer. Man blir galen. Någon öppnar dörren. Kastar sig ut. Vi försöker stoppa honom. Det är försent. Han är förlorad. Borta. Borrad till galenskap. Det tystnar igen. Vi håller andan. Våra blickar möts i skenet av blinkande lysrör. Tyst funderar vi på vem som är näst på tur att förlora vettet. Att kasta sig ut. Utför vanvettets brant.