Karriären är över. För gott. Ryggen håller inte längre. Igår satte kiropraktorn definitivt stopp för min innebandykarriär. Det var ju aldrig riktigt en karriär i och för sig. Det handlade mer om springa runt som en halshuggen höna med en plastpinne i handen och mest försöka vara i vägen och täcka skott. Ibland med ett ben. Ibland med en fot. Ibland med ett öga. Det känns tråkigt. Jag kommer sakna de finska primalskriken eka över planen. Jag kommer sakna smärtan av att känna smalbenet smulas sönder av ett svingande klubbskaft. Jag kommer sakna smärtan av att ena ögat blir till kalops efter en direktträff av en boll från två meters håll. Jag kommer sakna smärtan av att känna tredje ryggkotan uppifrån bli till makadam efter att ha klivit snett på någons klubblad och handlöst fallit baklänges.
Så. Det är med sorg i sinnet jag ställer in klubban för gott (innebandyklubban alltså). Men. Jag hoppar genast på en annan fysiskt krävande sport. En sport för riktiga män. Järnmän om ni så vill. Där bara de starkaste överlever. Där varje situation handlar om liv och död. Det är blod. Svett. Och riktiga tårar. Idag spelar jag fjäderboll mot en kollega.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar