Det är inte alls dags

Framför mig skimrar skärmen. Den känns suddig. Jag fastnar med blicken på en pixel långt ut till höger på skärmen. Ögonen känns grusiga. I min ena hand håller jag dagens fjärde kopp svarta kaffe. Sippar försiktigt på den medan jag befinner mig i ett zombieliknande läge. Jag tittar slött ner på mobilen som ligger bredvid. Plötsligt ringer den. "HEM" står det i displayen. Det är min fru som ringer och kanske kommer hon att vråla ut i telefonen; det är daaaaaaaaaaaaaaaaags!!! Handen som jag håller kaffet med blir först plötsligt krampaktigt stel men som sedan följs av en plötslig panikrörelse. Jag kastar det sista av kaffet i ansiktet på mig själv. Smärtan av kokhett kaffe rakt i ögonen får mig att skaka av mig zombieläget och genast kvickna till. Men. Det är inte alls dags. Hon vill bara kolla läget och småprata lite. Jag pratar med henne några minuter medan jag sprutar kylspray i ögonen och baddar min brända hud med blöta postitlappar. Jag avslutar samtalet och återgår med min suddiga blick och fäster den igen vid skärmen och vid samma pixel långt ut till höger. Sen reser jag mig och hämtar en ny kopp kaffe. Sätter mig igen. Tittar på telefonen. Tittar på den svarta nästan döda displayen. Som att den när som helst kan vakna till liv igen och displayen lyser upp och bländar hela kontoret med ett nästan gudomligt sken så jag åter igen kastas ur min grumliga tillvaro. "Riiiiiing....!" Jag vräker det brännheta kaffet ner i kalsongerna för att spara lite av synen till förlossningen och far upp i stolen och vrålar det är daaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaags!!! Men. Det är inte alls dags. Det var bara en kollega som ringde för att prata lite jobb. Så jag sätter mig igen. Släcker elden mellan mina ben med gammal tippex. Sen reser jag mig och hämtar en ny kopp kaffe. Sätter mig igen. Tittar på telefonen...