Livet på landet

Jag sitter i köket och tittar ut över ängarna. Solen värmer fortfarande trots den sena eftermiddagen. En lätt bris smeker lakanen som hänger på tork utanför på den stora och mycket välskötta gräsmattan. En fluga surrar irriterande nära min småkaka som snart ska få forsränna ner för min matstrupe. Jag häller upp en liten kopp kokkaffe och doften får mig att börja humma glatt. Tystnaden och lugnet bryts plötsligt av tunga bestämda kliv i hallen. Dörren står som vanligt öppen. In kommer en äldre farbror. Han har stora rejäla stövlar på sig. Aningen leriga. Väldigt gamla. Han har en bister uppsyn. Han ser arg ut. Han ställer sig i dörrposten in till köket. Står en stund och bara stirrar på mig där jag sitter och sippar på mitt kokkaffe. Han öppnar sin mun och blottar en tandrand som ser ut att ha missat de senaste 20 årens tandläkarbesök.

"Hörrudu!" vrålar han.
"Jaaa?" svarar jag med en lite släpande röst.
"Nu har din ohängde grabb tänt eld på en av mina hönor igen!"
"Jaså" säger jag lugnt.
"Det var en jäkla tur att han dessutom sparkade boll med henne och sköt henne ner i dammen så hon slocknade."
"Jaså, det var ju en jäkla tur" svarar jag.
"Hönan drunknade istället" kontrar mannen snabbt.
"Eh jaha, vill du ha lite kaffe? Det är alldeles nykokt" säger jag tröstande.
"Alldeles nykokt säger du?" säger mannen tvekande.
"Alldeles nykokt" svarar jag.
"Ja, en liten kopp då" svarar han mumlande och drar ut en köksstol och sätter sig.

Så sitter vi där och surplar kaffe och säger just ingenting. Ett fridens lugn lägger sig över mannen när kokkaffet värmer hans stela kalla gamla kropp. Endast några kras från småkakor som äts bryter tystnaden. Jag skrockar tyst för mig själv. Nöjd med att för stunden räddat grannsämjan. Våra blickar dras genom fönstret och ut över ängarna. I horisonten skymtar en liten figur som kommer skuttandes. Figuren närmar sig huset med glada hopp. Ett åt sidan och ett åt det andra. Efter någon minut kan vi skönja figuren tydligare. Han ser mycket belåten ut där han nu kommer skuttandes över gårdsplanen. I sin ena hand håller han något. Han håller hela tiden armen högt. Som i triumf. I handen hänger något som ser ut som en bränd och dränkt höna.
"Pappa, pappa!", skriker han triumferande. "Jag har fixat grillpippi till oss ikväll!"
Den äldre mannen vid köksbordet blir högröd i ansiktet. Skruvar oroligt på sig. Spänner ögonen i mig. Han är precis på väg att öppna munnen då jag lugnt och metodiskt än en gång försöker rädda grannsämjan.
"Påtår?"

Jag känner en längtan att flytta ut på landet. Jag saknar naturen. Närhet till skog och vatten. Kunna öppna ytterdörren och gå rakt ut i naturen. Att kunna lämna cykeln och bilen olåst. Att kunna glömma låsa ytterdörren när man åker hemifrån utan att vara rädd för att det sitter fyra alkisar i köket och bajsar när man kommer hem från storhandlingen.