På dödens bädd

Jag är sjuk. Ligger hemma och stirrar och gör just ingenting. På mig har jag min nya svarta pyjamas. Jag ser ut som Spökplumpen på sin dödsbädd där jag ligger i gästrummet eller i holken som min fru säger. I vardagsrummet hör jag hur Lillstinke kissar ner sin mamma som hojtar; "åh! det kommer litervis!.." Jag flinar för mig själv och hade vanligtvis rusat ut för att bevittna det hela. Men jag ska hålla mig borta. På avstånd. För att inte sprida denna dödens smitta vidare. Så nu ligger jag här. I min holk. Och väntar. Väntar på att Liemannen plötsligt dyker upp i dörröppningen och säger; "det är dags nu. Ta min hand och kom." Så plötsligt ser jag en mörk skugga i dörren och känner paniken rusa genom min svaga kropp. "Är det redan dags?, mumlar jag. Så ser jag plötsligt tydligare. Det är min fru som håller Lillen i famnen. Dom betraktar mig noggrant. Håller sig på avstånd. Som besökare på ett zoo. Håll er på avstånd. Mata inte djuren. Och gå aldrig in i buren. Aldrig någonsin. Så går dom vidare. Min fru och son. Kanske går dom för att köpa sockervadd. Eller en ballong.

-- Post From My iPhone