Det är väl ungefär fyra soltimmar i november. Och så snart solen lyser ute. Ja, då skickar dom ner järnridån för fönstrena med ett hujj här på jobbet. Ingen får titta ut för att kanske få njuta av några minuters ljus. Järnridån är bara uppe när det är mörkt eller riktigt gråmulet ute. Så snart vi kan ana ljuset utanför kastar sig alla anställda här och trycker sig mot rutan för att suga in ljuset i våra ljussvultna kroppar. I samma sekund hör vi ljudet av järnridån som sakta knirrande fälls ner för fönstrena. Ett gemensamt suckande och stönande susar genom lokalerna. Ett och annat "neeeeeej... snälla bara en stund!!..." hörs skrikandes bortifrån korridoren. Uppgivna krälar vi tillbaka till våra arbetsplatser. Bleka. Trötta. Så trycker vi våra ansikten mot dataskärmarna för att slicka i oss det enda ljus vi har att tillgå. Dom med riktigt stora dataskärmar ses ibland trycka sina avklädda överkroppar mot skärmarna som att i ett desperat försök få lite värme och ljus på sina Gollumbleka kroppar. Så kommer en högre chef förbi och stannar till och stirrar med uppfodrande blick på de stackars satarna och gör en notering i ett litet block och mumlar något obegripbart. Minuten senare är skärm och dator utbytt mot en skrivmaskin anno 1984 under devisen här ska jobbas inte solas, låt detta bli ett exempel för alla! Numera har de flesta lärt sig läxan. Vi har våra knep för att få sluka lite ljus och värme. Senaste i morse satt en mellanchef på lägre nivå i mikron på full effekt i string, kokosolja och flipflop och hukade när jag skulle värma lite vatten. En redigerare hittades i förra veckan fastklämd mellan två lysrör i en takarmatur på plan 8 som enligt vittnen hade den "mest ojämna solbränna dom någonsin sett". Själv ligger jag just nu i kopiatorn och steker som jag satt igång på 2500 kopior i A3.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar