Jag tog vissa genvägar när jag gick i skolan. En del skulle säkert kalla det fusk. Jag väljer att kalla det genvägar. Ta till exempel ämnet Litteraturhistoria eller Svenska. Du fick dig en bok tilldelad. Alltid en sjukt jävla tråkig bok. En författare vars namn man inte ens kunde uttala. Ett par veckor senare skulle man redovisa vad boken handlade om och vad man tyckte om den. Det fanns inte i min värld. Jag hade mycket viktigare saker för mig.
Jag läste inte en enda bok under vare sig högstadiet eller gymnasiet. Inte en enda. Under högstadiet och början av gymnasiet hade jag ändå bra betyg i Svenska/Litteratur. Trots att jag inte läste en enda bok jag blev tilldelad och för att senare redovisa.
Jag hade en plan som fungerade i hela fem och halvt av de sex sista skolåren. När det var muntlig redovisning av verket skrev jag helt enkelt av texten på baksidan av boken. Jag adderade några lögner om vad jag tyckte om den och varför. Jag drog det muntligt inför klassen och oftast till min lärares stora förtjusning. Krävdes det en skriftlig redovisning skrev jag av texten på baksidan av boken. Jag adderade några lögner om vad jag tyckte om den och varför. Sedan lämnade jag in min redovisning till min lärare. Enkelt. Effektivt. Snabbt. Aldrig ifrågasatt. En idiotsäker plan.
Medan mina klasskamrater plågade sig igenom dessa ändlösa tråkiga böcker - jämrandes på kvällar och nätter - år efter år. Så satt jag på min kammare förnöjt och sysslade med allt annat än att läsa böcker. Jag var så nöjd med min djävulska plan. Jag hade hittat en gräddfil i ämnet Svenska. Ingen anade någonting. Tills sista året i gymnasiet. Sista terminen.
Istället för läxor skulle vi tillsammans med valfri kamrat läsa en bok och redovisa den inför klassen och läraren. Ett "specialarbete" kallades det. Det skulle inte ske på sedvanligt sätt som jag var van vid. Detta skulle kräva mer. Mycket mer. Vi skulle djupanalysera bokhelvetet. Det skulle inte räcka med att skriva av baksidan och skarva på lite. Nej. Detta var någonting helt annat. Detta skulle göras seriöst. Inte en två minuters dragning. Vi pratar femton minuters redovisning och analys som skulle avslutas med utfrågning av lärare och elever. Denna bok skulle vi ägna hela vårterminen åt. Läsa. Analysera. Diskutera.Vi pratar om ångest. Djup ångest.
Jag parades ihop med en kamrat. En drönare. En likasinnad. En kamrat som hade sina egna gräddfiler. En som inte heller hade läst en enda bok under sina gymnasieår. Och han hade också sina geniala planer för att göra skolgången så enkel som möjligt.
Alltså. En kamrat man absolut inte kunde lita på eller luta sig mot, med hopp om att han skulle göra hela jobbet. Inte alls. Vi visste båda två. Ingen av oss skulle läsa boken. Men det berättade vi inte för varandra. Vilket skulle visa sig vara ödesdigert. Vi var som två unga stolta lejonhanar. Till slut skulle någon av oss vika sig. Läsa boken. Befria den andre från dess våndor.
Terminen gick.
Samma dag som den stora redovisningen. Vi skolkar hela förmiddagen. Vi är hemma hos mig. Vi ska sätta samman analysen av boken som ska presenteras under eftermiddagen. Ingen av oss har läst boken. Men med en dåres envishet hävdar vi båda att vi visst läst boken på var sitt håll. Det är bara några timmar kvar till redovisningen. Och vi har inte ens börjat vårt arbete som resten av klassen ägnat en hel vårtermin åt.
Vi börjar skriva. Vi förstår ganska snabbt att ingen av oss läst boken eftersom den ena lögnen efter den andre avlöser varandra. Men vi säger inget om det. Vi ljuger ihop hela arbetet. Vi hittar på vad vi tror boken handlar om. Vi ljuger så mycket och så bra för varandra att vi till slut tar den andre på allvar. Han kanske trots allt har läst boken. Kan det han säger sig veta om handlingen verkligen stämma. Vi sväljer allt. Vi är totalt blinda i lögnernas dimmiga värld.
På mindre än två timmar ljuger vi ihop vår redovisning. Femton minuter är det sagt att presentationen ska ta. Vi har fått ihop max fem minuter. Och det är bara osanningar och diverse påhitt om boken och dess författare. Resten tänker vi fylla ut med högläsning direkt ur boken. Vi hoppas på ett mirakel. Kanske har läraren inte läst boken. Kanske är vi så övertygade om våra egna lögner att till och med våra åhörare sväljer allt. Med hull och hår. Så skulle inte bli fallet.
Vi skyndar oss. Vi har bråttom. Vi måste hinna in till Stureplan. För att äta lunch på en kinakrog. 69 kronor för fyra små rätter med friterad banan till efterrätt. Mycket bättre än skolans fiskgratäng med pizza smak och cornflakes. Sant. Ibland tog vi en öl till lunchen. Men bara en. Mätta och belåtna begav vi oss tillbaka till skolan. Stärkta av fyra små rätter och en friterad banan.
Vår lärare var en mycket tråkig något äldre kvinna. Visade aldrig några känslor. Hon var aldrig glad. Hon var aldrig arg. Alltid samma tråkiga menlösa uttryck i ansiktet. Som att hon sedan länge ångrat sitt yrkesval men nu kommit till insikt med att hon aldrig skulle kunna göra något annat än att undervisa stökiga tonåringar. Och nu hade hon helt enkelt förlikat sig med det. Hon hade stängt av. Det var inte så långt kvar till pension. Snart skulle hon bli fri.
Vi drog snabbt vår analys av boken inför klass och lärarinna. Påhitten och lögnerna hoppade ut som grodor ur våra munnar. Presentationen gick snabbt. Jag började läsa högt ur boken som att vi satt inför en dagisklass. Jag vägrade dessutom att sluta läsa eftersom jag var angelägen att fylla ut tiden för presentationen. 15 minuter var det ju bestämt. Min kamrat sparkade mig på benen för att få mig att sluta. Men jag bara fortsatte. Till slut slet han boken ur händerna på mig.
Jag tittade upp på en dödstyst klass. Och en lärarinna som stod och skakade av ilska och avsky.
Den likgiltiga menlösa gråa kvinnan var som förbytt. Hon var vansinnig. Tomatröd i det vanligtvis askgrå ansiktet. Hon skrek och skällde. Vi fick inte ens avsluta vår presentation. Hon ifrågasatte hur i hela helvetet vi kunde komma med sådana grundlösa anklagelser som att Herr Hemingway var grundare till dagens kiosklitteratur. Vi hade gjort vansinniga liknelser med både det ena och andra vad gällde bokens huvudperson och dess handling.
Och nu satt vi där. Inför rätta. Nu skulle vi försvara våra lögner och påhitt. Vi satt mållösa. Tysta. Tittade på varandra. Med anklagande blickar som sa - allt detta är ditt fel. Om du bara hade läst boken. Idiot.
Min idiotsäkra plan var tillintetgjord. Söndersmulad. Tillsammans med vårt specialarbete. Och våra betyg.
Det var 18 år sedan.
Det är dags nu. Jag ska läsa boken som min farfars farbror skrev. Röda rummet. Sen ska jag skriva vad jag tyckte om den här på bloggen. Och orkar jag inte läsa den. Då skriver jag helt enkelt av baksidan.
Precis som jag alltid gjort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar