Fötter i teve

Jag är inte särskilt kräsmagad. Men. Jag har en svag punkt. En akilleshäl. Fötter. Jag gillar verkligen inte fötter. Fötter för mig är som kryptonit är för Stålmannen. Jag blir svag. Sjuk. Som en liten flicka som sett något hemskt. Det är högst motvilligt jag ens tar i mina egna fötter. För att inte tala om dessa små förvridna sjuka utväxter vi kallar tår. Man kan faktiskt ifrågasätta varför vi har tår. Vi kan inte använda dom till något vettigt. Vi äter inte med tårna. Vi snickrar inte med tårna. Vi kan inte ens pilla oss i näsan med tårna. Vi gör inte ett skit med tårna. Jag hatar fötter.

Min värsta mardröm är att jag efter min död återföds som en fet hobbit. Hobbitar har jättestora fötter. Med hår på. Och dom har aldrig strumpor på sig. Eller skor för den delen. Äckliga vidriga små hobbitar.

Jag har inget emot tv-reklam. Men fötter i tv-reklam. Med fotsvamp. I närbild. Med någon jävla 3D animation om hur det dessutom ser ut i 10 ggr förstoring. Och alltid när jag äter middag framför teven. För att krydda hela anrättningen så är det inte helt ovanligt att följa upp detta med ett par sköna filmer med analklåda, munherpes och skrevsvamp. Då ligger jag redan raklång över middagen i kamp med att nå fjärrkontrollen för att hinna byta kanal. Det lyckas sällan. Det är som att stålmannen får en kryptonitstav uppkörd i rektum precis när han ska till att rädda skolbussen som störtar ner för bron. Jag ligger där utslagen över middagen. Fullpumpad av information om fotsvamp, analklåda, herpes och skrevsvamp. Jag kan fan doktorera i ämnet snart.
Hur skulle det se ut om jag åkte hem till Apotekets VD med familj under deras middag. Dänger min underslung med ett tvåhandsgrepp på deras tallrikar så makaronipuddingen flyger åt alla håll och säger: Hej! Jag tror jag har fått skrevsvamp på min pung! Och det kliar som fan i röven!"