I höstas kastade vi i tre levande kräftor i dammen hemma i trädgården. I lördags rensade jag upp lite i vattnet. Håvade alger. Gamla plommon. Döda sniglar. Och plötsligt. I håven ligger en halvt upplöst kräfta. Alldeles röd var han. Han såg nästan kokt ut. Jag undrar hur den lilla gynnaren dog.
Kanske var det hans två polare som lackade på honom. Mobbade honom för att han bara hade en klo. Dom ville göra livet surt för honom helt enkelt. Bristen på mat, utrymme och fysisk aktivitet gjorde dom förvirrade. Galna. Det var då det spårade ut. Och sent en eftermiddag i februari bestämde dom sig för att en gång för alla att göra sig kvitt honom. Den lille muppen med bara en klo. Nu skulle han försvinna. Dammen var bara stor nog åt två skaldjur. Dom smög sig på honom bakifrån. Mitt i eftermiddagsfikat. Där han satt på botten och mumsade på en död snigel. Småjollrandes för sig själv som han brukade göra. Plötsligt hör han hur gruset rör sig bakom honom. Han vänder sig snabbt om. Men inte mer än att han får en stor plommonkärna rakt i skallen. Snigelmoset sprutar ur hans mun. Allt blir svart. Sedan börjar en vansinnesslakt av den lille rackaren. Skal flyger än hit och än dit. Dom kalasar på hans stjärt. Dom äter sig fulla på jästa plommon. För att sedan lämna resterna av sin forne kamrat utspridd över botten. Fulla. Drogade. Galna. Men mätta. Och belåtna. Precis som en kräftskiva ska vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar