Som en död fisk...

...känner jag mig. Fysiskt och psykiskt utmattad efter en tuff boxningsmatch mot Brorsan och lekt Tarzan i klätterträdbanan högt uppe i skyn. Exploaterad som Linda Rosing framför kameran. Med bilder som man inte kanske visar barnbarnen vid bordet under släktmiddagen.

Tur att jag kan skylla på spriten. Det var vodkans fel. Jag hade aldrig bjudit ut mig som baltisk homosexuell hamngosse med trånande blick annars. Det vet ni. Jag hoppas alla var i sådan chock att ingen fotograferade eller filmade. Hade jag vetat att Lucka 2 var vidöppen för lastbilstrafik hade jag skylt mig som en oskuldsfull prinsessa. Det vet ni. Och stackars fotograf. Hon står väl fortfarande och tvättar ögonen med klorin.

Jag undrar också hur dessa bilder ska presenteras? Tänk på svärmor. Och på min far. Framförallt min far. Som inte har sett något naket överhuvudtaget på 30 år. Och framförallt inte hans egen son insmörjd i olja iklädd en kvadratdecimeter tyg och George Michael-brillor. Det blir som en tvistad variant som i Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton; "Jag har närt en homosexuell vid min barm!" vrålar min far ut över bröllopsmiddagen. Samtidigt som svärfar med sitt galnaste skratt dänger lösgummikuken i bordet framför Faster Iris som ögonblickligen svimmar i risotton.

En fantastisk svensexa är till ända. Det är inte mer än 3 veckor kvar till nästa stora fest. Vårt livs största partaj kan vi nog säga. Då får vi chansen att ge lite tillbaka till alla er som ställt upp för mig och min blivande fru. Jag tror och hoppas att det kommer bli en fantastisk tillställning för alla. Med eller utan gummiballar, nakenbilder och saltvatten i kranen.