Flytta bilen

Jag brukar varje morgon parkera på samma gatusnutt en liten bit från jobbet. Vi är många om platserna eftersom det är gratis att parkera där. Så platserna är begränsade. Bilen på bilden har stått där en vecka nu och tagit upp plats.

Så. Om du läser detta Nordman. Har du lust att flytta din jävla kärra!

Den mänskliga fyren

Kanske är hon blind av kärlek.
Men å andra sidan behöver hon aldrig oroa sig för att tappa bort sin blivande eller sig själv en mörk stormig natt på väg hem från krogen. Han är en mänsklig fyr. En fyllefyr.

Hon:
"Älschkling, var e du! Vänta på mig!..."

Han:
"Följ schlipsen älschkling! Följ det gröna ljuuuschet!!.."

Äntligen!

Mina nya blogghandskar har kommit. Precis som Foppas skridskor är dom specialgjorda efter mina händer. Pressen har varit hård. Efter år av misslyckade och avbrutna blogginlägg så har testerna och försöken att få fram dom perfekta blogghandskarna äntligen blivit färdiga. De känns redan kanon. Det har varit snack om att jag ska sluta. Dra mig tillbaka. Att man ska sluta när man är på topp. Men jag känner att jag har många år kvar på toppen. Jag är lavahet nu. Med mina specialgjorda handskar. I min favoritfärg. Laxrosa.

Drömkroppen utan ansträngning!

Vad fan! Jag går aldrig mer tillbaka till gymmet. Att ingen sagt något. Jag ringer med en gång. Man får en manual på köpet! Man får en viktminskingsguide på köpet! Man får en praktisk väska på köpet! Och man får ett fjärilstillbehör! Jag vet inte vad det är men jag vill ha det! Jag känner mig redan lyckligare, friskare, snyggare och som en bättre människa. Tack tv-shop! Tack för att du finns! Ni ser numret ovan på bilden. Ring ni också och beställ! Fatta att ni också kan få kroppen på bilden. Drömkroppen. Utan ansträngning! Ring. Ring nu. Så skickar jag med en gurkskalare också.

Veckans filmtips!

Han är fet. Han är gammal. Han är John Rambo. Men han kan fortfarande döda en hel massa små män i en stor djungel. Jag måste medge att det kom några tårar. Men ni får själva gissa varför.

Filmtajm

Horisantalläge i soffan. Simmandes i min egen bakterieflora. Fortfarande konstanta fontänorgasmer genom näsan. Det enda jag orkar göra är att titta på film. Bredbandet går för högtryck. Ettor och nollor strömmar genom det trådlösa nätverket för att förse mig med underhållning och tidsfördriv. Har nu sett igenom flertalet filmer, American gangster, Oh vilket party!, I am legend och Cloverfield. Somnade efter en timme. Gillar verkligen inte den där handy-shake-cam grejen. Suger mammutballe.
Näst på tur står Beowulf. Ingen aning vad det är. Men låter som vikingavåld. Och vem säger nej till en stridsyxa i pannloben. Så sparar jag det bästa till sist. Rambo 4. Och om den är sorglig och känslosam så gör det inget. Jag har massor med papper i näsan redan.

Snor

Sjuk. Hemma.
Det är märkligt hur mycket snor en kropp kan producera. Trots att jag nyst ut säkert ett par liter snor åt alla möjliga håll i huset. Näsan är som en laddad vattenpistol som hela tiden går av. Okontrollerat. Och laddad med snor. Jag klarar inte att snyta mig längre. Jag har papper uppstoppat i näsan. Som två feta tamponger. OB Fleur Gigantus. Det är det eller låta det rinna. Och se ut som Gunde Svan med en snorsträng konstant hängandes från näsan. Dinglandes. Som aldrig går av. Den blir bara längre. Tills den når marken och jag sitter fast i en lång tjock snorkätting som fastnat i golvet. Sen står jag där och dinglar tillsammans med min snorsträng. Fram och tillbaka. Dingeling. Dingelong. Dingeling.

Golflördag

Sol, golf, öl och grillning i februari. En härlig lördag.

Enda smolket i bägaren var att jag och Jonas blev totalt skändade i golf ute på Kungsängens GC. Av Torsten och Pekka som utmanade oss på tävling. Såg ut att bli en enkel match. Speciellt med tanke på att båda såg ut som två 60-åriga alkisar direkt från torget i Flemingsberg. Pekka. En tystlåten finne. Var som en jäkla maskin. Träffade alla fairways utom en och gjorde par efter par. Torsten. Visade sig ha ett psyke av stål. Stod emot alla våra gliringar och psykningar. Dessutom hade han tur. Tur-Torsten. Som spelade på rangebollar. Liksom för att göra förnedringen än värre.

Och så fick jag prova min nya monster-driver som gick långt. Långt ut i skogen.

Jag har löst bordsplaceringen

Alla inbjudningarna till bröllopet har gått ut. Den som OSA:r sist av alla får sitta bredvid Gunnar.

Släktdrag

Visst kan man ana vissa släktdrag med kusinen från landet.

Kusinen från landet

Det är alltid svårt att dra gränsen för vilka man ska bjuda på sitt bröllop. Det handlar främst om relationen man har till personen i fråga man eventuellt tänkt bjuda. Sedan finns det en ren ekonomisk faktor också som spelar in. Det går inte att bjuda alla. Och man vill kanske inte bjuda alla heller.

Ta kusinen från landet. Vi kallar honom Gunnar. Ni kan se honom på bilden ovan. Han är kanske runt 35-45 år. Singel. Ser ut att jobba inom transportbranchen. Gunnar är annorlunda. Han är inte som alla andra. Det är inget fel i det. Han är visserligen snäll. Men vem vill plötsligt ha ett finger i ögat av Gunnar när han plötsligt drar ett av sina sämre practical jokes kring middagen.

Han har dessutom kraftiga ätstörningar. Så mitt förslag är om du får honom till bords. Ät snabbt. Annars äter Gunnar upp din mat. Direkt från din tallrik. Med dina bestick. På din plats. Med honom på dig. Gunnar väger 160 kg.

Gunnar har dåligt spritsinne. Han blir väldigt kramig när han är berusad. Jättekramig. Kille som tjej. Spelar ingen roll. Han vill krama alla. Hårt och länge. Fastnar du i hans björngrepp så kommer du vara hans mjukisdjur för resten av kvällen.

Mysigt? Kanske. Om det inte vore för Gunnars taskiga hygien. Gunnar har besvär med sina abnorma svettkörtlar. Det har han haft sedan barndomen. Gunnar luktar som en hel busslast full med östtyska brotterskor som precis gått en OS-final över 8 ronder. Och sedan struntat i att duscha.

Gunnar pratar dessutom en besvärlig variant av värmländska vilket gör att nästan allt han säger är fullständligt obegripligt. Han gillar dessutom att prata oavbrutet. Högt.

Frågan är. Ska man bjuda Gunnar? Och vem ska sitta bredvid honom?

Det här är framtiden

Här sitter jag i vår framtida bil. Bilen med stort B. På väg till golfbanan. Med min nya monsterdriver. Kanske spelar vi 18 hål och sen en öl i solen på 19:e.

Jag gillar verkligen bilden. Och hatten jag har på mig. Passar bra på en countryclub på landet. Vi smälter fint in bland de andra medlemmarna. Vi tjittjattar med de andra medlemmarna redan på parkeringen om vår nya bil. Pratar om hur många golfvagnar som får plats där bak. Praktisk, men ändå den där lite sportiga känslan. Och säker är den. Bra om man skulle krocka. 4-hjulsdriven är den också. Det är stabilt på vintern med hala isiga vägbanor.

För att inte tala om vilken framtida praktisk familjebil det är. I och ur med barn- och golfvagnar. Lätt som en plätt. Det är nästan man kan höra en liten filur som nyfiket spanar ut genom fönstret från baksätet när hela lyckliga familjen är på väg till klubben för en mysig söndaglunch.

Liten filur i baksätet

"Mamma?"

Mamma i framsätet

"Ja?"

Liten filur i baksätet

"Varför är alla de andra bilarna så små?"

Pappa bakom ratten

"Hummhummmelimuuummuum..."

Efterlysning

Jag efterlyser den lilla fågeljävel som satt i vårt plommonträd imorse någongång mellan 06.30-07.00. Om du läser detta, fågelkräk. Ge fan och sitt och vissla i vårt plommonträd. Hör du det! Och hälsa det till dina fjäderfän till polare också. Är det inte tyst imorgonbitti så kommer ni mötas av en galen man uthoppandes genom sovrumsfönstret iförd endast kamomönstrade speedos och en elvisp på maxfart. Så ska jag fan i mig vispa ihjäl er allihopa så fjädrarna far. Sen samlar jag ihop allt dun och gör en stor jäkla kudde av er. Jag har varnat er nu. Fågelkräk.

Veckans filmtips!

En riktig tjejrulle.

Sakerna jag fick.

3 av 5 är inte illa från min tidigare lista om saker jag ville ha.

1. Ny kropp.
Sprang på löparbandet igår. 4 km på 18:10 min. Nästa mål är att komma ner under 18 min. Funderar på att raka hela kroppen för att minska luftmotståndet. Inklusive pungen.

2. Vår.
Klimathotet hänger som en våt vante ovan oss. Underbart. Kanske spelar lite golf till helgen. Kanske lägger en köttbit på grillen. Och tar en öl. En Corona med en citronskiva i. Rakt under det varma sköna ozonhålet på vår veranda.

3. Golfdriver.
Jag sket i att ingen ringt på mina blocket-annonser. Jag åkte och köpte mitt gigantiska trollspö förra helgen. Nu ska jag slå längre. Längre in i skogen än någonsin tidigare.

Nu är det bara bilen som saknas.
Bilen med stort B. Älskling. Tänk på att vi bytt golfklubb nu. Till en fin klubb med gamla fina anor. Då duger det inte att komma inrullades med vår gamla Trabant. Nej. Vi ska komma i vårt nya feta svarta jäkla monster till kärra. Dubbelparka över flera rutor. Gärna över ordförandens P-ruta. På det härligt nonchiga nollåtta-aktiga dryga sättet. Sen joggar jag spänstigt upp mot klubbhuset med min nya läckra kropp med mitt nya feta jäkla monster till driver över axeln.

SMS

Jag skulle messa min brors sambo för att få tag i en adress till hennes lillebror Ola. Jag var mycket tveksam till att jag hade rätt mobilnummer.

Mitt sms:
Hej har du Ola och Cillans postadress?

Svar:
Ola Salo?

Mitt sms:
Nej. Apan Ola.

Svar:
Ente han me dig?

Mitt sms:
Apan e borta.

Tystnad.

Visade sig senare att numret gick till en Agneta i Danderyd och inte alls till min brors sambo. En av de märkligare sms-konversationerna jag haft på länge faktiskt.

Vigselförättare - i valet och kvalet

Vem av nedan vigselförrättare ska vi välja tycker ni?

1.

Namn: Rune Karlsson, artistnamn "Mockasinen som luktar dött bältdjur"

Yrke: Shaman/Vigselförättare

Ålder: 19 år

Erfarenhet: Ganska ung och oerfaren. Jobbade innan han blev Shaman på heltid som truckförare i Slakthusområdet i Globen.

Specialité: Viga homosexuella tyska dvärgar i cirkusmiljö. Stoppa färgglada fjädrar i näsan.

Familj: Pappa, född pungråtta, 59 år, jobbar som försöksdjur på Karolinska. Mamma, född kvinna, 52 årig hemmafru från Borlänge.

Inkomst 2007: 4 kantareller, 1 coca-cola kapsyl samt ett benbrott (höger ben, som han senare ska ha sålt till Baltikum för 800 kr)

Fritidsintressen: Måla bältdjur och påskägg. Samla på kapsyler ( uppger att han nu har 7 st olika men målet är 800.000 st olika)

Talar för: Gladlynt, positiv, mycket billig.

Talar emot: Har egentligen aldrig vigt någon på riktigt. Talar och förstår bara en nordlig dialekt av urfinska.

2.

Namn: Hjördis Jansson, artistnamn "Näverstjärten"
Yrke: Shaman/Vigselförättare
Ålder: 114 år
Erfarenhet: Mycket erfaren. Jobbar deltid i kassan på Servus i Södertälje.
Specialité: Vissla utan att andas, jättelänge.
Familj: Familj okänd. Sägs ha krypit upp ur ett hål i en myr som bebis. Blev sedermera uppfostrad av en familj fjäll-lämlar. Överlämnades till en människoby i början av seklet.

Inkomst 2007: Fråga Ulla på personal, Servus, Södertälje.
Fritidsintressen: Vissla utan att andas, jättelänge.

Talar för: Verkar kunna sin sak, erfaren.

Talar emot: Det mesta faktiskt. Har inte pratat på de senaste 65 åren. Visslar bara.

Nytt nummer ute nu!

Finns i en kiosk nära dig...

Stekare vi minns

Draco Malfoy, i Harry Potter

Danny Saucedo, i Let´s Dance

Helgmat

Nu är jag less på att jobba. Orken är slut. Nu skiter jag i det här.

Funderar på helgen istället. Jag tänker på mat. Jag tänker på vin. Varje lördag lagar jag italiensk mat. Jag har en fantastisk italiensk kokbok som en riktig italiensk dam skrivit och upplevt alla rätter på olika sätt i sitt liv. Vi pratar allt från små härliga förrätter till rustika långkok. Riktig italiensk mat. Inget försvenskat skit alltså.

Jag har upptäckt att jag älskar långkok. Det blir fantastiskt gott till att börja med. Sen att stå en halv eftermiddag i köket och hacka, krossa, mala, gnugga, krydda och röra i en gryta samtidigt som man sippar på en dunk vin. För att vara så där lagom lätt berusad 3 timmar senare. Det är fina grejor det.

Imorgon funderar jag på att göra egen ravioli från ett recept från boken. Inte sådan där vedervärdig liten ravioli på burk som smakar kamelstjärt. Nej. Jag ska göra egen pasta för att sedan göra varsin gigantisk raviolikudde med härlig fylling och med smak av tryffel. Med massor av härlig olivolja. Med ett gott bröd till. Med massor av härligt vin.

Om vinet räcker så ska jag nog göra en förrätt också. Kanske något med svamp. Det är gott. Med vin till.

Och jag hoppas att jag hinner få i mig så mycket vin att jag somnar innan melodifestivalen. Och somnar jag inte innan finns ju alltid Andra chansen. Att jag inte kommer ihåg något dagen efter.

Torsdag.

Fick pensionsbeskedet igår.
Känns skönt att veta att jag kan sluta jobba när jag fyllt 107 år.

Bitarna faller på plats vad gäller bröllopet.
Den samiske shamanen som ska viga oss är bokad. Han har dessutom lovat att spänna trumskinnet extra hårt.

Ännu har ingen ringt på mina Blocket-annonser.
Nu är jag kinkig. Jag varnade er. Vad som helst kan hända nu.

Alla hjärtans dag.
Om du vill ha rosor, älskling - då vill jag ha din lilla blomma.

Torsdag. Tv-torsdag. Enda dagen i veckan med bra tv.
Cops kl.19.00 - Jag älskar trailer-trash.
Jakt & Fiske kl.20.00 - Jag älskar fiske.
Vad blir det för mat? kl.21.00 - Jag älskar mat.
Californication kl.22.00 - Jag älskar sex.

Jag älskar torsdagar.

En idiotsäker plan.

Jag läste inte böcker när jag gick i skolan. Jag hatade böcker. Numera läser jag faktiskt. Militärhistoria. Endast. Jag vet. Det är konstigt. Jag har ingen förklaring. Jag gillade inte ens lumpen.

Jag tog vissa genvägar när jag gick i skolan. En del skulle säkert kalla det fusk. Jag väljer att kalla det genvägar. Ta till exempel ämnet Litteraturhistoria eller Svenska. Du fick dig en bok tilldelad. Alltid en sjukt jävla tråkig bok. En författare vars namn man inte ens kunde uttala. Ett par veckor senare skulle man redovisa vad boken handlade om och vad man tyckte om den. Det fanns inte i min värld. Jag hade mycket viktigare saker för mig.

Jag läste inte en enda bok under vare sig högstadiet eller gymnasiet. Inte en enda. Under högstadiet och början av gymnasiet hade jag ändå bra betyg i Svenska/Litteratur. Trots att jag inte läste en enda bok jag blev tilldelad och för att senare redovisa.

Jag hade en plan som fungerade i hela fem och halvt av de sex sista skolåren. När det var muntlig redovisning av verket skrev jag helt enkelt av texten på baksidan av boken. Jag adderade några lögner om vad jag tyckte om den och varför. Jag drog det muntligt inför klassen och oftast till min lärares stora förtjusning. Krävdes det en skriftlig redovisning skrev jag av texten på baksidan av boken. Jag adderade några lögner om vad jag tyckte om den och varför. Sedan lämnade jag in min redovisning till min lärare. Enkelt. Effektivt. Snabbt. Aldrig ifrågasatt. En idiotsäker plan.

Medan mina klasskamrater plågade sig igenom dessa ändlösa tråkiga böcker - jämrandes på kvällar och nätter - år efter år. Så satt jag på min kammare förnöjt och sysslade med allt annat än att läsa böcker. Jag var så nöjd med min djävulska plan. Jag hade hittat en gräddfil i ämnet Svenska. Ingen anade någonting. Tills sista året i gymnasiet. Sista terminen.

Istället för läxor skulle vi tillsammans med valfri kamrat läsa en bok och redovisa den inför klassen och läraren. Ett "specialarbete" kallades det. Det skulle inte ske på sedvanligt sätt som jag var van vid. Detta skulle kräva mer. Mycket mer. Vi skulle djupanalysera bokhelvetet. Det skulle inte räcka med att skriva av baksidan och skarva på lite. Nej. Detta var någonting helt annat. Detta skulle göras seriöst. Inte en två minuters dragning. Vi pratar femton minuters redovisning och analys som skulle avslutas med utfrågning av lärare och elever. Denna bok skulle vi ägna hela vårterminen åt. Läsa. Analysera. Diskutera.Vi pratar om ångest. Djup ångest.

Jag parades ihop med en kamrat. En drönare. En likasinnad. En kamrat som hade sina egna gräddfiler. En som inte heller hade läst en enda bok under sina gymnasieår. Och han hade också sina geniala planer för att göra skolgången så enkel som möjligt.

Alltså. En kamrat man absolut inte kunde lita på eller luta sig mot, med hopp om att han skulle göra hela jobbet. Inte alls. Vi visste båda två. Ingen av oss skulle läsa boken. Men det berättade vi inte för varandra. Vilket skulle visa sig vara ödesdigert. Vi var som två unga stolta lejonhanar. Till slut skulle någon av oss vika sig. Läsa boken. Befria den andre från dess våndor.

Terminen gick.

Samma dag som den stora redovisningen. Vi skolkar hela förmiddagen. Vi är hemma hos mig. Vi ska sätta samman analysen av boken som ska presenteras under eftermiddagen. Ingen av oss har läst boken. Men med en dåres envishet hävdar vi båda att vi visst läst boken på var sitt håll. Det är bara några timmar kvar till redovisningen. Och vi har inte ens börjat vårt arbete som resten av klassen ägnat en hel vårtermin åt.

Vi börjar skriva. Vi förstår ganska snabbt att ingen av oss läst boken eftersom den ena lögnen efter den andre avlöser varandra. Men vi säger inget om det. Vi ljuger ihop hela arbetet. Vi hittar på vad vi tror boken handlar om. Vi ljuger så mycket och så bra för varandra att vi till slut tar den andre på allvar. Han kanske trots allt har läst boken. Kan det han säger sig veta om handlingen verkligen stämma. Vi sväljer allt. Vi är totalt blinda i lögnernas dimmiga värld.

På mindre än två timmar ljuger vi ihop vår redovisning. Femton minuter är det sagt att presentationen ska ta. Vi har fått ihop max fem minuter. Och det är bara osanningar och diverse påhitt om boken och dess författare. Resten tänker vi fylla ut med högläsning direkt ur boken. Vi hoppas på ett mirakel. Kanske har läraren inte läst boken. Kanske är vi så övertygade om våra egna lögner att till och med våra åhörare sväljer allt. Med hull och hår. Så skulle inte bli fallet.

Vi skyndar oss. Vi har bråttom. Vi måste hinna in till Stureplan. För att äta lunch på en kinakrog. 69 kronor för fyra små rätter med friterad banan till efterrätt. Mycket bättre än skolans fiskgratäng med pizza smak och cornflakes. Sant. Ibland tog vi en öl till lunchen. Men bara en. Mätta och belåtna begav vi oss tillbaka till skolan. Stärkta av fyra små rätter och en friterad banan.

Vår lärare var en mycket tråkig något äldre kvinna. Visade aldrig några känslor. Hon var aldrig glad. Hon var aldrig arg. Alltid samma tråkiga menlösa uttryck i ansiktet. Som att hon sedan länge ångrat sitt yrkesval men nu kommit till insikt med att hon aldrig skulle kunna göra något annat än att undervisa stökiga tonåringar. Och nu hade hon helt enkelt förlikat sig med det. Hon hade stängt av. Det var inte så långt kvar till pension. Snart skulle hon bli fri.

Vi drog snabbt vår analys av boken inför klass och lärarinna. Påhitten och lögnerna hoppade ut som grodor ur våra munnar. Presentationen gick snabbt. Jag började läsa högt ur boken som att vi satt inför en dagisklass. Jag vägrade dessutom att sluta läsa eftersom jag var angelägen att fylla ut tiden för presentationen. 15 minuter var det ju bestämt. Min kamrat sparkade mig på benen för att få mig att sluta. Men jag bara fortsatte. Till slut slet han boken ur händerna på mig.

Jag tittade upp på en dödstyst klass. Och en lärarinna som stod och skakade av ilska och avsky.

Den likgiltiga menlösa gråa kvinnan var som förbytt. Hon var vansinnig. Tomatröd i det vanligtvis askgrå ansiktet. Hon skrek och skällde. Vi fick inte ens avsluta vår presentation. Hon ifrågasatte hur i hela helvetet vi kunde komma med sådana grundlösa anklagelser som att Herr Hemingway var grundare till dagens kiosklitteratur. Vi hade gjort vansinniga liknelser med både det ena och andra vad gällde bokens huvudperson och dess handling.

Och nu satt vi där. Inför rätta. Nu skulle vi försvara våra lögner och påhitt. Vi satt mållösa. Tysta. Tittade på varandra. Med anklagande blickar som sa - allt detta är ditt fel. Om du bara hade läst boken. Idiot.

Min idiotsäkra plan var tillintetgjord. Söndersmulad. Tillsammans med vårt specialarbete. Och våra betyg.

Det var 18 år sedan.

Det är dags nu. Jag ska läsa boken som min farfars farbror skrev. Röda rummet. Sen ska jag skriva vad jag tyckte om den här på bloggen. Och orkar jag inte läsa den. Då skriver jag helt enkelt av baksidan.

Precis som jag alltid gjort.

Saker jag vill ha.

Det går i perioder. Ibland vill man ha saker. Jättemycket. Just nu vill jag ha olika saker. Dyra saker. Och saker som kanske rent av är omöjliga att få. Jag listar dom här. Med det mest omöjliga först.
1. Jag vill ha en ny kropp.
Tränade idag. Den bögiga alven med balettskor är som bortblåst igen. Nu är jag som en liten fet dvärg som svajjar fram på bandet. Med lungor som en playmobilfigur.
2. Jag vill ha en ny bil.
En stor dyr bil som drar massor av sås. Med massor av hästkrafter. Den är inte särskilt miljövänlig. Men det skiter jag i. Svart ska den vara. Jättesvart. Jättestor. Som en enorm svart penisförlängare. Jag vet precis vilken bil det ska vara. Jag har till och med provkört den. Men det krävs en kampanj större än USA´s presidentval för övertyga min älskling därhemma att det här är bilen med stort jäkla B.
3. Jag vill ha vår.
Jag skiter i att det bara är februari. Jag skiter i att SMHI säger att det inte kan vara vår nu. Jag skiter i att klimatet är på väg åt helvete. Ibland tror jag att vi bor i Mordor. Man blir mer och mer lik Gollum. Likblek. Och med fiskögon stora som tallrikar. Och den fete lille hoben nådde aldrig fram med sin penisring för att kasta ner den i elden på sin lavaheta fjälltopp.
4. Jag vill ha en ny golfdriver.
Min blivande fru provade en ny driver igår på golfranchen som hon sedermera köpte. Jag provade den. Den var som Harry Potters jäkla trollspö. Fast mycket större. Och längre. Och tjockare. Och snyggare. Den var helt enkelt magisk.
5. Jag vill att någon ringer på mina annonser på Blocket.se och köper allt mitt gamla skit så jag kan köpa en ny driver. Dom får till och med pruta.

Om inget av ovanstående inträffar inom en snar framtid kommer jag att bli kinkig. Jävligt kinkig.

Fötter i teve

Jag är inte särskilt kräsmagad. Men. Jag har en svag punkt. En akilleshäl. Fötter. Jag gillar verkligen inte fötter. Fötter för mig är som kryptonit är för Stålmannen. Jag blir svag. Sjuk. Som en liten flicka som sett något hemskt. Det är högst motvilligt jag ens tar i mina egna fötter. För att inte tala om dessa små förvridna sjuka utväxter vi kallar tår. Man kan faktiskt ifrågasätta varför vi har tår. Vi kan inte använda dom till något vettigt. Vi äter inte med tårna. Vi snickrar inte med tårna. Vi kan inte ens pilla oss i näsan med tårna. Vi gör inte ett skit med tårna. Jag hatar fötter.

Min värsta mardröm är att jag efter min död återföds som en fet hobbit. Hobbitar har jättestora fötter. Med hår på. Och dom har aldrig strumpor på sig. Eller skor för den delen. Äckliga vidriga små hobbitar.

Jag har inget emot tv-reklam. Men fötter i tv-reklam. Med fotsvamp. I närbild. Med någon jävla 3D animation om hur det dessutom ser ut i 10 ggr förstoring. Och alltid när jag äter middag framför teven. För att krydda hela anrättningen så är det inte helt ovanligt att följa upp detta med ett par sköna filmer med analklåda, munherpes och skrevsvamp. Då ligger jag redan raklång över middagen i kamp med att nå fjärrkontrollen för att hinna byta kanal. Det lyckas sällan. Det är som att stålmannen får en kryptonitstav uppkörd i rektum precis när han ska till att rädda skolbussen som störtar ner för bron. Jag ligger där utslagen över middagen. Fullpumpad av information om fotsvamp, analklåda, herpes och skrevsvamp. Jag kan fan doktorera i ämnet snart.
Hur skulle det se ut om jag åkte hem till Apotekets VD med familj under deras middag. Dänger min underslung med ett tvåhandsgrepp på deras tallrikar så makaronipuddingen flyger åt alla håll och säger: Hej! Jag tror jag har fått skrevsvamp på min pung! Och det kliar som fan i röven!"

Vi kan andas ut

Nu är framtiden säkrad vad gäller svensk film. Skönt. Detta är ett klipp ur nästa stora svenska film. Ett gediget hantverk. Klippet vi får se förmedlar många känslor. Åtrå. Skräck. Hat. Och ett fantastiskt skådespeleri. Detta kommer att bli min kollegas stora genombrott. Både som regissör och aktör. Men. Jag vill ha en bit av kakan. Hör du det Stefan! Jag vill ha pengar! Berömmelse! Ett erkännande! Glöm inte vem som drog fram dig ur rännstenen och in i rampljuset! Glöm inte vem som alltid fanns vid din sida när du låg nersupen, nerbajsad och skändad i Bengt Palmers källare i Trångsund. Tröstade dig, tvättade dig och bar dig hem. Du är som en son för mig. Eller åtminstone som en hund. Som precis slutat bajsa inomhus.

Smittan sprider sig

Jippi. Nu kommer den. Göta Kanal 3. När man nyligen blivit skändad av 2:an och precis lyckats återhämta sig från denna plåga. Det är som ett besök hos doktorn;

"Unge man. De goda nyheterna är att du lyckats tillfriskna från det luftburna Manus Analus 2 viruset du ådrog dig i lördags kväll, men de dåliga nyheterna är att vi precis har upptäckt att du har en ny dödlig sjukdom, Manus Analus Dödlus 3. Vi har lyckats spårat viruset till dess källa. En man i övre medelåldern ertappades på bar gärning iklädd enbart vuxenblöja, slickandes på en lollipop och frenetiskt skrivandes med färgglada pastellkritor vid en sluss någonstans kring Göta Kanal. Han identifierades senare som Bengt Palmers tack vare teckningarna han gjort på huvudfotingar som vi lyckats spåra till tidigare usla manus. Vi vet idag inte omfattningen av smittan eftersom Palmers minuterna innan vi hann gripa honom ollat flera kända skådespelare och regissörer. Vi har idag inget botemedel mot detta virus.

Unge man. Du går en kvalfylld död tillmötes. Du kommer så småningom att dö av tristess och meningslösa skämt. De första symptomen på sjukdomen är abnorm mustaschväxt och du kommer tvångsmässigt dra ohämmade pilsnerskämt för din omgivning. Du kommer så sakteliga bli tjockare och tjockare. Du kommer alltid att bära en sliten skinnjacka med en töntig truckerskeps på huvudet. Du kommer att genomgå en fullständig metamorfos minutrarna innan din död. Du kommer vakna upp som en exakt kopia av Janne Loffe Carlsson. Naken. Omtumlad. Bara för att sekunden senare dö av chocken. Det sista som kommer höras innefrån rummet där du ligger är en tragisk röst som skriker - Nu har jag allt skitit i det blå skåååååpet!..."

Let´s Fry

Äntligen. Nu kan jag fortsätta se Let´s Dance. Hon är borta. Hemskickad. Hur Tilde kunde åka före Löken är ett mysterium. Men ordningen är nu återställd. Jag känner doften av stekt lök. En underbar doft.

Filmerna som gud glömde.

Höken är lös (Bruce Willlis). Battlefield Earth (John Travolta). Och nu Göta Kanal 2 i lördags på tv4. Jag skyller på att jag var bakis och trött. Ligger hjälplös i soffan. Som en sköldpadda på rygg. Hela tiden kämpandes för att nå fjärrkontrollen med mina klumpiga fjälliga extremiteter. Så nära men så långt bort. Jag tvingar mig igenom hela filmen. Som att ha en uranstav i röven. Det är oerhört obehagligt men man är aningens nyfiken på vad som kommer att hända om en stund. Kanske blir det bättre. Det kanske tar sig. Men icke. Det blir bara värre och värre. Det är utan tvivel en av filmhistoriens absolut sämsta filmer. Jag skäms. Jag känner mig smutsig. Jag vill lägga mig i fosterställning i duschen.

Havet vill göra dig illa.

Tylösand. Någon gång efter midnatt. En ensam full kollega. En strand. Ett stormigt hav. Ett fantastiskt möte mellan människa och natur. Tack Stefan T.

Powerpointdöden

Några tankar som rör sig i ens huvud efter 6 timmar powerpointpresentationer i en konferenshall. Jag är bakfull. Jag är trött. Jag har enorma gaser efter 8 koppar kaffe med tillhörande ljusa ostfrallor som växer som alien-embryon i min mage.

Att den senaste ostfrallan faktiskt innehöll en Alien. Plötsligt sliter den isär min bröstkorg och fläker sig ut i en kaskad av blod och attackerar alla datorer med en powerpointpresentation igång. Jag är död men känner mig ändå mer levande än någonsin.

Jag drabbas plötsligt av en pimpad variant av Tourettes syndrom. Jag ställer mig på min stol. Jag sliter av mig alla kläder. Jag börjar dansa jitterbug samtidigt som jag vrålsjunger "Titta på mig, jag är en schlaaaaampa!" Jag dansar naken ut från lokalen och försvinner bort i horisonten. Fri. Naken. Och kanske får jag vara med i nästa Let´s Dance.

Ovan hotellet svävar ett UFO. En kraftig ljusstråle bryter plötsligt genom konferenshallen. Jag strålas upp i farkosten. Jag vaknar upp i ett drömlikt tillstånd. Jag ser 4-5 lustiga rymdfigurer framför mig. I händerna håller dom märkliga verktyg och instrument. Genast börjar dom göra olika experiment på min kropp. Jag njuter av varje sekund. Fri från powerpointpresentationernas helvete därnere kallad Konferensen. Jag återvänder till jorden som ett genmanipulerat datavirus. Skapad för att förstöra alla PPT-presentationer.

Jag är en samisk shaman. På bordet framför mig ligger 2 st rentestiklar, 200 gr näver, en skalbagge, 2 st läkerol, 4 st hjortron, min farfars pubel och 2 liter hönsbuljong. Jag kokar allt i en järngryta. Jag rör om med en enorm träslev. Jag släpper långsamt ner knappar från ett tangentbord. Jag doppar en datormus med släpiga rörelser samtidigt som jag hummar en uråldrig samisk ramsa. Jag tittar upp. All elektronik har förvandlats till allsköns hemslöjd. Smörknivar täljda i fjällbjörk. Små snidade tomtar med luvor i textil. Träkåsor i olika storlekar och former. Stickade vantar i mängder. Vi brister alla ut i allsång. Vi sjunger visor från forna tider. Någon tar fram en nyckelharpa. Vi gör upp en eld. Vi sitter i ring. Vi myser. Vi teambuildar som aldrig förr.