50 år

Michael Jackson fyller 50 år.

Vi säger väl grattis och hoppas att barnkalaset blir lattjo. Det blir säkert massa skojsiga lekar som "Ligga sked", "Fistdamm", "Knullagömma" och "Hela sängen stormar".

Konferens

Här är mina anteckningar.

Clarion hotel

Skaldjursbuffe till lunch. Sen backade jag med ett berg av svamprisotto. Jo jag tackar jag.

Ingivelse

Och här sitter jag med höstens primörer i allsköns kropssöppningar och funderar på livet efter fredag. Jag gäspar. Gapar. Plötsligt flyger någonting in i min mun. Jag vet inte vad det är. Jag smakar. Smackar. Tungspetsen dansar som en lustig dvärg i läderklädsel på cirkus runt i gommen. Det smakar gott. Jag blundar. Smackar. Sväljer. En doft av rosmarin och rökt späck sprider sig runt min arbetsplats. Jag får känslan av att korka upp ett bättre rödvin. Häller upp. Dricker. Smakerna blandas. Gifter sig med varandra. Plötsligt får knapparna på tangentbordet liv. Dom hoppar upp. Dansar omkring. Dom börjar bilda ett ord. Resten av tangenterna försvinner ut i periferin. Jag tittar ner. Jag läser. F. A. S. A. N. Mmmmmmm. Fasan. Se där. I morgon är det jag som åker till saluhallen och handlar en pippi. På lördag serverar jag min fru helstekt fasan med rosmarin och rökt späck. På italienskt vis.

OS-ögonblick vi minns

Kvinnan i blått:
"Fy bövelen! Är det här du gömt min tamagotchi!?"

En dag i ekorrhjulet

En fantastisk dag är till ända. Lukten av köttsmogen från Slakthusområdet från i morse sitter fortfarande kvar i polyperna. Smaken från det lätt sura kaffet från maskinen kramar fortfarande gomseglet med full kraft. Synen av mig själv naken i omklädesrummet sitter fastbränd som en billig skräckfilm på hornhinnan. Känslan av att detta var en fantastisk dag rinner av mig som bearnaisesås på en nakenhund. Min dag har antagligen varit som ett svart hål i universum. Massor av vakum. Nu sliter jag av mig lösskägget och går hem.

Två nyanser av mellanmål

En gulbrun banan.
En brun macka med gul ost.
4 dl brunt vatten (kamelstjärtproteinpulver).

Namnam.

Feed me!

Det har visats sig att jag ätit för lite i förhållande till all min träning. Jag har nu upplysts genom den fantastiska tjänsten www.viktklubb.se att jag bör äta 2400 kalorier om dagen. Tränar jag dessutom kan jag om jag vill äta uppåt 2900 kalorier. Jag skulle gissa att jag nu ligger strax under 2000 kalorier om dagen. Förstår ni vad detta betyder. Jag kan äta mer. Och oftare. Utan att gå upp i vikt. Det här ligger dessutom helt i linje med min parallella (mat)träning inför vår mat och vin-resa till Toscana om en månad. Att kunna äta så mycket som möjligt utan att använda maghjul (maghjul: inte träningsredskapet, utan ett hjul som hindrar magen att slå i marken). Så. Kanske ska jag ställa upp i en korvätartävling i helgen. Eller ska vi kanske införa vikingatema på lördagar och frossa i döda hela grillade djur av olika slag. Kanske ska jag bli munskänk åt Babben Larsson. Hur som helst. Här ska ätas.

Dagens fråga.

Vem av ovan obehagliga figurer skulle du helst spela ett parti Mastermind mot?

1. Den fete som luktar cheddar.

X. Den hårige som luktar hårborttagningsmedel.

2. Den fule som luktar gympahall anno 1978.

Svara nu och du har chansen att vinna en fullutrustad dockteater från gamla östblocket. OBS! Bortskänkes i befintligt skick.

Ett nytt möte

Kanske var det fredagens grillmiddag. Kanske var det alla öl under gamenighten. Kanske var det nödraketerna som jag fyrade av i kvällsmörkret. Eller var det kanske lördagens italienska trerätters med vin. Kanske var det gårdagens frukost bestående av pasta med karl-johan svamp med parmesan. Kanske var det gårdagens hamburgermeny. Kanske var det därför jag mötte en ny vän på löpbandet i dag. Efter en och halv kilometer klev han upp rakt framför mig. Utan förvarning. Utan att hälsa. Jag sprang rakt in i honom. Vi kan kalla honom för Väggen.

Ett smakprov

Ett smakprov från Bruno Bananis kollektion. Nu vet ni var ni ska handla kalsonger nästa gång. Och nu vet jag varför dom heter Bruno Banani.
http://www.deadgoodundies.com/designer/bruno-banani

Brun Banan

Kollade på fotbollen i går på TV8. Matchen mellan Sverige och Frankrike. Jag blev förvånad över att våra träben spelade bra. Riktigt bra. Men. Vi måste steka våra backar till träben. Petter Hansson springer ju runt som en skotträdd halshuggen höna med taskig bollkänsla och skrevsvamp. Men Kimpan var fantastisk. Schöööna inlägg, tåpajar och hårda läderkulor. Make Kimpan the fucking Captain.

Men det som etsat sig fast för evigt från denna lilla tillställning kom inte från själva matchen. Icke. Utan från en reklamfilm i pausen. För Bruno Banani. Med den sköna slogan; Not for everybody.

Bruno Banani. Bruuuno. Baaanani.

Vad fan. Jag vet inte vad ni tänker på när ni för er själva låter Bruno Banani smeka era stämband. Men. Jag vet vad jag tänker på. Och det är verkligen not for everybody.

Superpajigt

Håll med om att OS ur ett svenskt perspektiv är pajigt. Superpajigt. Brottningsdomare som är dumma. Baddräkter som spricker. Ribbor som trillar ner utan anledning. Någon har träben och rasar ihop på första häcken. En annan får sand i musen och hoppar tre steg för kort. Någon skjuter bort sig i dubbelmuff och andra snedseglar i motvind och blir kölhalade. Det är stolpe ut med felvallade skor samtidigt som du glömt schampoot hemma.
Sverige har tagit några silver. Men. Det är guld som räknas. Ingen kommer ihåg en tvåa eller trea. OS hittills känns som en typisk svensk idrottinsats. Sämst när det väl gäller. Ni tränar i fyra år. Varje dag. Dricker aldrig sprit. Festar aldrig. Äter bara nyttig tråkig mat. Går aldrig och lägger er senare än kl 22.00. Unnar er aldrig något extra. Efter fyra år kommer så den stora dagen. Tre miljarder människor tittar på dig och så spricker baddräkten precis när du ska hoppa ner i spat. Det är bara att packa ner armpuffarna och åka hem. Till alla reportrar efter misslyckandet säger du med ett falskt leende på läpparna; "Visst är det tråkigt när sånt här händer men jag kommer tillbaka om fyra år till nästa OS..."
Själv hade jag fan hoppat i bassängen efter att starten gått. Naken. Bajsat. Och vrålat "flooooaater!.." Sen hade jag åkt hem. Lagt armpuffarna på hyllan för gott. Supit ner mig. Och satsat på en musikkarriär istället med Dr. Alban, Brohlin, Borg och Runar. Så nu tycker jag vi badar i de andras misslyckanden ett tag. Det är alltid något att glädja sig åt. Efter OS glömmer vi allt. Vi går vidare. Inser att vi inte är bättre än så här. Tills VM-kvalet i fotboll börjar. Då kan vi börja prata guld igen.

Smurfan

Måndag kväll 22:30. Vi ligger till sängs.

Min fru: Samlade du på smurfar när du var liten?

Jag: Ja.

Min fru: Hade du många?

Jag: Jag hade nog ganska många. Kommer ihåg att jag hade Skidsmurfen och ett smurfhus. Ett litet jäkla svamphus i plast. Och så hade jag Smurfan.

Min fru: Ok.

Jag: Konstigt att det bara finns en smurftjej och typ 200 olika smurfgrabbar.

Min fru: Det är konstigt.

Jag: Shit vad hon måste få åka.

Min fru: Mmmmmm.

Jag: Totalt gangbangad hela tiden.

Min fru: Mmmmmm.

Jag: Godnatt.

Min fru: Godnatt.

Tung söndag

Ett sjöslag av sprit. Det är en kort beskrivning av lördagens trevliga kräftkalas. Jag hade handlat folköl till snapsen. För att hålla igen. Det hjälpte inte. Efter att kräftorna förtärts gick vi från snapsen direkt på konjak, rom, pernod och dry martini. Någon gång kring åtta-tiden på kvällen tog våra omdömen en taxi och lämnade oss alla och det var fritt fram att hälla i sig sprit efter bästa förmåga. Så söndagen blev tung. Lika tung som en Norén-pjäs. Och de spelande romerna var tillbaka. Med sig hade dom den största orkester med nyckelharpor, fioler, munspel och trummor som min pannlob någonsin hört. Inte ens Bakis eller smärtstillande hjälpte. Dom spelade i ett furiöst tempo i sex timmar i sträck. En hemsk dag helt enkelt. Det enda glädjeämnet var att jag visste att någonstans i Spånga spelade ett par andra storband för fullt i mina vänners pannlober.

Kenny & Bobby

Jag börjar ångra mig. Hela den här frisyrhärvan. Se så jag ser ut nu. Exakt som Bobby Ewing. Och jag får inte klippa mig förrän tidigast om 21 dagar. Hur jag kommer se ut då vågar jag knappt tänka på. Hur ser mitt liv ut? Har min fru lämnat mig för en mindre hårig man? Har en familj ekorrar byggt ett näste i detta inferno av hår? Har jag fått sparken och fått nytt arbete på en Freakshow? Eller en roll i den kommande spelfilmen om just Dallas. Som Bobbys bortglömde efterblivna tvillingbror Kenny? Så många frågor. Så få svar. Bara framtiden kan visa. Håll med om att det blir spännande. Hårresande spännande.

Inför helgen

Kräftkalas i morgon hos min egen Fabio med fru och barn. Kan kalla honom Ludvigio. Han saknar dock Fabios härliga hårsvall. I övrigt så är han precis som min förebild Fabio. När jag tänker efter är han nog ett par huvuden kortare. Men i övrigt så. Kanske inte lika pepparkaksbrun i hyn heller. Men i övrigt så. Stark som en oxe. Bred som huven på en Chevrolet Impala. Ett riktigt kraftpaket. Ludvigio & Fabio. Det är dom jag tänker på vid varje skivstångsryck. Vid varje hantellyft. Vid varje armhävning. Samtidigt spelar Eye of the Tiger långt bak i hjärnbarken med dubbla woofers. Jag ska bli lika bred. Stor. Stark. Som Fabio. Som Ludvigio. Jag vet att jag tar in på dom. Jag bygger. Dricker proteinpulver som en törstig taliban. Äter bananer som en apa med ätstörningar. Samtidigt som jag springer runt med timmarstockar över axlarna i två meter lössnö sitter Ludvigio hemma och mumsar småkakor hela dagarna. Jag har tränat fem dagar i sträck nu. Och inte en enda kaka. I morgon tar jag med galonstället, fånig hatt, kräftor, dricka och min polisbil till fru.

En vanlig torsdag

Torsdag kväll. Kl. 19:20. Jag och min fru sitter i soffan. Tittar på teve. På mitt favoritprogram. Cops. Det är biljakt i Albequrque. Blåljus och tjutande sirener. Skrikande däck.

Plötsligt.

Min fru: OoooooooooooooiiiiiOoooooooiiiiiiOooooooooiiiiiii!!!!!....
(tjuter som en polissiren, den amerikanska varianten)

Jag tittar på min fru.

Min fru: OoooooooooooooiiiiiOoooooooiiiiiiOooooooooiiiiiii!!!!!....
(tjuter ännu högre)

Jag vänder tillbaka blicken mot biljakten på teven.

Min fru: Jag kan få jobb som polisbil i USA.

Jag tittar på min fru.

Min fru: OoooooooooooooiiiiiOoooooooiiiiiiOooooooooiiiiiii!!!!!....
(vansinnesstjut)

Jag: Ooookej....

Min fru: OoooooooooooooiiiiiOoooooooiiiiiiOooooooooiiiiiii!!!!!....
(nu börjar jag bli ordentligt rädd)

Jag backar långsamt ut ur rummet.

Min fru: OoooooooooooooiiiiiOoooooooiiiiiiOooooooooiiiiiii!!!!!....
(jag kan inte ringa 112, dom skulle bara säga att dom tydligen redan är på plats...)

Kalkonvecka

Det började med Pink Panther i måndags. Jag fortsätter kalkonveckan med "Doomsday". En potpurri av "Mad Max", "28 dagar senare" toppat med "Ivanhoe" och garnerat med old fashion splatter. Resultat; en lite unken känsla av att detta har man fått i gomseglet förr. Men då med bättre smak och råvaror. Dock kunde man lätt tro att med dessa märkliga ingredienser så skulle soppan bli katastrof. Men. Efter att ha vant sig den första halvtimmen och svalt konceptet med att blanda framtidssoldater med galna kannibal-riddare hejvilt i ett virussmittat isolerat Skottland, med ett manus som Bengt Palmers kunde skrivit på fyllan, så blev det hela smått underhållande för att vara en onsdagkväll i horisontal-läge, utan några som helst krav. Se den. Men lämna tjejen/frugan/sambon utanför detta. Och berätta inte för någon i fall ni gillar den.

Jag kommer att fortsätta veckan med "10.000 BC" och "The Incredible Hulk". Två på förhand feta välgrillade kalkoner med än så länge okänd fyllning.

Håll er undan

Allt runt omkring mig går sönder. Igår rasade grafikkortet till min arbetsstation. Imorse rasade min bärbara dator ihop totalt. Utan förvarning. Bilen är trasig. Efter att 3 års-garantin gått ut så har bilen blivit en vårflod av haverier. Poolpumpen är trasig. Översvämmad efter allt regn. Markisen på altanen är trasig. En vajer har plötsligt gått av. Min vänstra fot är trasig. Överansträngd av träning. Jag tror någon lagt en förbannelse över mig. Jag är som luftburen ebola. Jag är som ett galopperande herpesvirus. Jag är som skenande skrevsvamp. Jag är en vandrande olycka. Jag är fan Oledolyckan på speed. Så. Håll er undan.

Passwordsjukan

Min stationära jobbdator är på service. Grafikkortet är rökt. Nu sitter jag framför min bärbara lilla rackare. Jag suckar och stönar. Sliter mig i håret Jag har minst 10 olika lösenord hit och än dit. Till olika tjänster och verktyg som jag behöver i arbetet. Jag skriver aldrig in dom. Utan dubbelklickar bara i lösenordsrutan så lösenordet och användarnamn i form av massa ******** dyker upp per automatik.
Jag har en hel vägg full med postitlappar i olika färger med olika lösenord uppskrivna. Jag har ingen aning vart dom leder. Det är versala bokstäver blandat med gemena blandat med siffror blandat med underscores. Varje gång jag är tvungen att faktiskt skriva in ett lösen får jag panik. Jag dubbelklickar i lösenordsrutan som en besatt. Men det händer inget. Det lyset tomt. Jag måste skriva in det. Jag har ingen som helst aning. Skulle jag mot förmodan lyckas pricka in rätt lösen så återstår ändå att jag måste skriva in rätt användarnamn. Sådana har jag mängder av. Jag kan inte heller ringa Helpdesk varje gång jag irrar bort mig i passworddjungelns mörka inferno. Så det blir terapi. Långsamt och metodiskt provar jag alla uppskrivna lösen med alla tänkbara användarnamn som jag aldrig skrivit upp utan tänkt att komma ihåg. Det gör jag inte. Kombinationerna blir oändliga. Men med ett tålamod kort som en 2-årings.
Till slut slår jag ner tangenterna hårt med fingertopparna som att det skulle vara tangentbordets fel att jag inte kommer in. KLICK! KLICK! KLICK! KLICK! Frustrationen sköljer över mig som en tsunamivåg. Lusten att döda och förgöra infinner sig. Jag vill skrika ut över avdelningen; funka nu för faaaan annars krossar jag dig datorjäääävel! Men datorn vinner alltid. Med svansen mellan benen får jag ringa Helpdesk. Jag skäms. Jag får ett nytt lösen. En ny postitlapp åker upp på väggen. Efter några minuter har jag glömt vart det gick. Jag tittar på postitträdet på väggen. Det växer. Mitt minne krymper. Jag hatar lösenord. Varför kan man inte ha ett annat system för att logga in? Kanske skulle man kunna olla sin dator varje morgon. Ziiiip... Smack... Bzzzz... Pling... Inloggad. Det kanske jag skulle komma ihåg iallafall.

Veckans filmtips!

Måndag kväll. Ligger raklång i soffan och zappar mellan massa skit och ointressanta OS-sändningar. Och. Plötsligt händer det. Någonting att vila ögonen på. "The Pink Panther Strikes Again" med Peter Sellers som Chief Inspector Jacques Clouseau. På TV4 Film. En 103 minuter lång härlig skrattfest. En galen Charles Dreyfus flyr från mentalsjukhus och ger sig tusan på att ta kol på Clouseau. Och samlar ihop Europas elitskurkar för att göra livet surt för honom. Ett kanonpajigt manus som växlar mellan Clouseaus dråpligheter blandat med helgalna fighter med hans gule lille vän Cato och Dreyfus ständiga galna nervösa fnissattacker. Det är pajigt. Det är kalkon. Det är galet. Men det är humor. På min nivå.

Singel

Jag är äntligen singel efter 10 år. Jag har kämpat. Skrikit svordomar. Kastat saker. Brutit sönder saker. Men nu är jag där. Nere på 9.8 i handicap. Singelhandicapare. Efter en fantastisk golfrunda i lördags på 6 över par (totalt 79 slag) på Bro-Bålsta GK kammade jag in 41 poäng och en sänkning från 10.8 till 9.8 i hcp. Målet är nu nått. Jag är nöjd. Nu kan jag fokusera på att behålla humöret på banan istället. Det blir svårt. Men det är iallafall ett nytt mål. Ouppnåligt? Antagligen.

Efter rundan firade vi med italiensk piratpasta med skaldjur i mängder. Mat för ett kompani. Men med tre hungriga golfare så var det inga problem att rensa kökets största uppläggningsfat bystat med nykokt pasta med blåmusslor, bläckfisk, räkor med vitlök och färsk chili. Sköljdes ner med ett par flarror rosé och vitt. Det bådar gott inför höstens Italienresan. Jag kan fortfarande äta. I mängder. Så fortsättningsvis lagar jag italiensk mat varje lördag. Med recept från min italienska kokboksbibel. Det blir en form av träningsläger inför resan. Det gäller att pricka formen till i oktober. Men fram tills dess är det äta som gäller. I allafall varje lördag.

Schöööna schteeekare!

Svett, blod och tårar

Första träningsveckan är avklarad efter ett långt uppehåll med fet mat, eldvatten och nödraketer. Andra träningstillfället idag. Efter en kilometer på löpbandet fick jag kramp i vaden. Men med en vilja som Margaret Thatcher skulle avundas sprang jag vidare med ett galet grin i ansiktet. Efter två kilometer fick jag tunnelseende och såg ljuset framför mig och blev religiös. Efter tre kilometer svettades jag så mycket att en kvinna i övergångsåldern i kön till Gekås i Ullared skulle se ut som en torr svamp i jämförelse. Efter fyra kilometer stängde jag av smärtcentret i hjärnan och tänkte på Teletubbies och skrev mitt testamente i svett på teveskärmen framför mig. Efter det snubblade jag in i gymmet med dimmig blick och en poster på Fabio i handen. Tog i så mycket att en barnmorska hade slagit larm om att trillingar är på väg ut. Fram med lustgas och ljummet vatten. Det är bråttom nu! Killen ska ju föda för bövelen! Så. Här sitter jag nu i eftersvettningarnas tid och tittar på en banan som jag snart ska skölja ner med en kanna kamelstjärtsproteinpulver. Allt för den perfekta kroppen. Det är en lång resa dit. Kanske alltför lång.

Skärmbränd

Jobba. Inte så kul. Roligare är dock att en hel del har semester denna vecka. Mitt i novembervädret. Dom sitter där med Bergman-ångest med en varm fulöl i handen och beklagar sig, vältrar sig i självömkan. Klagar och gnäller. Medan vi hederliga knegare sitter och gnor för fullt i regnet med en härlig positiv anda. Vi sjunger ut i gemensam röst i armkrok med varandra; vad underbaaaart det är att jobba ändå! Samtidigt som vi blickar ut över det gråregniga slakthusområdet och tänker att det är skönt att vara inomhus. I den varma sköna strålningen från dataskärmen som vi glor på åtta timmar om dagen. 300 dagar om året. Som långsamt smälter ner våra hjärnceller till klet medan vi dag för dag ovetandes blir aningen tröttare och dummare. Sen på ålderns höst sitter vi där med skrumpna ansikten. Grumlig blick. En salivsträng ner till knäna. Och undrar vad vi gjort med våra liv. Men med lite tur är vi i allafall solbrända. I ansiktet.

Ny frippa?

Jag är trött på min frippa. Jag vill ha något nytt. Något fräscht. Och jag tänkte ni mina vänner, får bestämma hur jag ska se ut. Jag har lagt upp några förslag på nya frisyrer. Frisyr nummer ett är hur jag ser ut idag. Så ni vet. Till höger kommer ni kunna rösta vilken frippa jag ska skaffa mig. Ni får en månad på er att rösta. Tills dess kommer jag inte att klippa mig, trots att jag ser ut som Bobby Ewing i håret just nu. Och tänk på en sak. De flesta av er som röstar kan komma att bli tvungna att umgås med mig och min nya frisyr.

Caps Lock-förbannad

Mailkonversation med en bilfirma. Man vet att personen i fråga man pratar med börjar bli irriterad när dom dunkar näven på Caps Lock-tangenten och skriver med versaler. Och dessutom ett väldigt kort svarsmail. Och han har slutat skriva ut /Mvh. Men. Jag är inte sämre jag så jag svarade med samma mynt.

Dagens bildtävling

Vad föreställer objektet på bilden från vår trädgård?

1. Legolas penis

X. En bondböna

2. Grinchens penis

Tävla & vinn fina priser från Grinchens kalsonglåda.

Måndag

Jag har blivit fet under semestern. Men inte så fet som jag trodde. Skönt. Eftersom en ny träningssäsong startar nu. Hälsosam mat väntar. Löpning. Styrketräning. Proteinpulver som smakar kamelstjärt. Härligt.

Jag återupptäckte alkoläsken under semestern eftersom jag hann bli trött på öl. Varför kallas det alkoläsk? Det låter negativt. Alkisläsk. Som att man måste ha problem med spriten för att få dricka det. Och att det skulle innehålla någon skum alkisblandning. Typ Explorer blandat med Vira Blåtira. Serveras bäst ljummen i källarförråd, t-banestation eller i trailerpark. Rekommenderas till alla former av upphittade matrester. Men kommer bäst till sin rätt till snattad färdigmat.

Jag har kört bil också, ibland långsamt. Irriterande semester-sakta. Jag körde till och med långsamt till jobbet i morse. Kanske trodde jag att jag skulle köra så långsamt att jag inte skulle hinna fram innan dagen var slut. Och att jag redan på min väg till jobbet kunde vända hemåt för att klockan hunnit bli fem.

Jag har läst två böcker under ledigheten. Riktiga böcker. Utan färgglada bilder och stor text. Jag har inte använt en dator på två veckor. Jag har löst korsord istället. Som en pensionär. Men korsorden var för barn. Jag har badat tre gånger. En gång i havet och två gånger i en riktig sjö. Utan eluppvärmning. Jag har bränt mig i solen som vanligt. Men jag ser hellre ut som en kassler med psoriasis än använder solfaktor. Min fru har slutat säga till mig. Hon skakar bara tyst på huvudet. Hummar för sig själv.

Och så har vi varit på en Outlet i Österlen. Där köpte jag en nästan rosa skjorta. För att matcha bloggen.

Nu är det slut

Tillbaka i gruvan. En härlig semester är över. Men. Jag förlorade för tredje året i rad i semestergolfen. Egentligen ingen överraskning. Min fru mosade mig med totalt 16-11 till slut. Hon har spelat grym golf. Medans mitt egna spel har darrat och svajjat som en packad vandrande pinne i en höststorm. Nu återstår att köpa ett pris till henne som jag själv får välja.

Nu ska jag byta plats på alla mina knappar på tangentbordet. Kanske blir det roligare att jobba då.