Såja, min vän.

Båten plöjer sakta fram genom det lugna vattnet. Nästan ljudlöst. Ett diffust surr från elmotorn. Några små obetydliga skvalp. Solen värmer och speglar sig i ytan. Sjön vilar. Sover. Fisket tar en paus. Siktet är inställt på den lilla kojan på andra sidan sjön. Ett litet vindskydd byggt av gammal drivved. En rostig svart järnkittel för kokkaffe hänger och dinglar på en krok. Några fiskhalster mörka av sot dinglar intill. Förkolnade rester efter ved vilar i eldstaden som omges av rejäla stenar. En stock plågad av vind och vatten utgör sittplats. Vindskyddet ligger bara några meter från sjön. Tar man bara lite fart med båten så glider den upp på stranden och man har bara några kliv upp. Bakom skyddet skymtar oändligheten. Ödemarken. Några språng och man befinner sig mitt i naturens innersta sköte.

Båten skrapar mot sanden när den glider upp på stranden. Vi är framme. Vi slås av den totala tystnaden. Ingen vind. Inte ens måsarnas skrik hörs hit. I horisonten tornar sig molnen som om Mordors mörker sakta är på väg. Vi säger ingenting till varandra. Vi plockar varsamt fram våra nyss fångade rödingar som ska bli till lunch över öppen eld. Vi samlar ved. Gör upp en eld. Jag blåser ur kaffepannan. Det luktar kaffekok. Fyller den med fjällvatten och hänger den över elden i ett gammalt böjt armeringsjärn som likt en galge lutar över eldstaden. Vi lägger fiskarna i de gamla halstrena. Det fräser till när eldens lågor slickar deras fuktiga kroppar. Vi öppnar en öl. Våra blickar låser sig på elden. Fiskarna. Det sprakar till om elden. Vi fyller våra tomma magar med nygrillad fisk i tunnbröd med gårdagens kalla mandelpotatis. Ölen tar snabbt slut. Kaffekannan börjar plötsligt att bubbla och fräsa. Jag häller i några skedar snabbkaffe. Blandar runt. Häller upp. Smaken är fantastisk. I årtionden har det kokats kaffe i just den här pannan. Smakerna har satt sig i järnet. Blandar sig med vårt billiga pulverkaffe. En pipa tänds. Tobaksdoften sprider sig likt en magisk dimma runt oss. Vi känner oss dåsiga. Trötta. Tystnaden kväver oss. Tvingar ner oss. Vi lägger oss på rygg på stranden bredvid elden. Vi lägger armarna bakom huvudet och stirrar upp i himlavalvet. Jag börjar långsamt försvinna in i drömmarnas land. Vi sover nog båda en liten stund. Tystnaden bryts plötsligt. Min fiskevän mumlar något. Det tar några sekunder innan jag är tillbaka från mitt dåsande.
"Finns det björnar här?"
Jag ler för mig själv. Bryr mig inte ens om att öppna mina tunga ögonlock. Svarar inte.
"Du, allvarligt?"
Jag mumlar något obegripligt.
"Jag tyckte jag hörde något!"
Jag fortsätter att le. Ligger kvar. Stilla.
"Hallå! Är du vaken? Lyssnar du? Jag hörde något?!"
Jag sätter mig försiktigt upp. Sträcker lite på mig. Blickar ut över sjön. Bedömmer avståndet till båten som ligger och skvalpar i strandkanten. Den är 4 meter bort. Inga problem. Tittar på min vän som börjar hojta.
"Va fan! Varför är mina skosnören ihopknutna?! Vad i hela helvete!... Du, vad gör du?!"
Jag vänder mig om. Beräknar snabbt i huvudet. Den är ca 80 meter bort. Båten 4 meter. Inga problem att hinna. Den lufsar forfarande. Först när den börjar att springa är det dags att agera. Jag plockar fram en burk med flytande honung ur jackfickan. En liten pensel ur den andra. Jag dopar den försiktigt i honungen. Ordet panik står skrivet i ansiktet på min vän när jag drar det första penseldraget över hans lår. Jag jobbar mig snabbt men effektivt upp mot överkroppen och avslutar över ansiktet trots att hans vevande armarna desperat försöker torka bort den kletiga honungen.
"Såja, min vän...", väser jag och reser mig för att ta mig till båten med snabba steg. En blick över axeln berättar att jag har ca 40 meter tillgodo. Den närmar sig nu snabbt. Inga problem. När jag tar mitt första steg faller jag handlöst till marken. "Va fan!", tjuter jag högt. "Mina skor! Ihopknutna!" Jag försöker kräla mot båten. Men kroppen liksom fastnar i sanden. Det är som att krypa i klister. Sanden fastnar på min armar och ben. Jag vrider på huvudet och blickar mot min vän som febrilt krälar mot mig och båten. Bredvid honom ligger ytterligare en tom burk och en kladdig pensel. Honung. Han grinar mot mig med ansiktet fullt av sand och kletig honung och väser "Såja, min vän..."

Ett minne blott

Igår grillade vi körv i regnet. Bjöd över ett par vänner från föräldragruppen. Vi åt upp de sista av våra egengjorda körvar. Det var med stort vemod. Men samtidigt fint att få dela med sig av det sista av härligheten. Nu är cirka 50 feta körvar uppätna. Frysen gapar tom. Står där i köket som ett gammalt krigsmonument. Vittnar om en storhetstid som bara varade i några få veckor. Sedan var allt över. Varje körv har fått sitt namn inristat i dörren. Texas chili beef. Italian style lamb. Mint and garlic... Det var ena fina rackare det där. Var och en bar sitt namn med stolthet och smak. Jag kommer sakna er. Körvjävlar.

En kväll på slottet

Middagen på Görvälns slott var fantastisk. Fantastisk miljö. Fantastisk mat. Fantastiskt sällskap. Så här fin var entrén. Guld och prylar. Sen gick vi in och satte oss. Vi stirrade länge på alla vinglas och bestick som stod uppdukade på vårt bord. Glasen från vänster eller höger? Besticken utifrån och inåt? Det var så länge sen vi var ute och åt att jag glömt allt om vett och etikett. Jag chansade på vänster. Raskt var kyparen framme och slog mig över fingrarna samtidigt som han fnyste till på ett härligt arrogant sätt.

Sedan åt vi en delikat fem-rätters middag med ett mycket välkomponerat vinpaket till. Allteftersom vi åt oss genom rätterna plockades våra tömda vinglas bort och det blev lättare och lättare att navigera mellan glasen och besticken. Tyvärr blev jag mer och mer onykter av allt vin så det blev fel ändå. Men min fina fru hade stenkoll och satt och snurrade med sina vinglas och doftade och hade sig. Ibland kastade hon iväg ord som russin, olja och skepparkrans. Jag tror det hade att göra med hur vinet smakade och luktade. Efter avslutad måltid gick vi upp på övervåningen för att dricka kaffe med avec. På vägen dit tömde jag min snusdosa på gamla snusar i paraplystället i tron om att det var en väldigt fin papperskorg.

I trappen upp började min fru plocka ner värdefulla prydnadssaker från väggarna och hojtade om maskerader och började prata på ett teatraliskt vis Jag lät henne hållas eftersom det var hon som skulle stå för notan. Väl uppe drack vi en finfin 16-årig Lagavulin och smaskade på tryfflar i ett rum som var fyllt med guldiga kungliga saker och några norrmän utan skor. Sen vinglade vi hem.

Slottsmiddag

Fick en finfin present av min snälla fru på vår bröllopsdag i måndags. Vi ska till Görvälns Slott på lördag och frossa i oss en fem-rätters middag med ett fett vinpaket. Det var där filmen Ondskan spelades in. Nu är det tydligen topprenoverat och det ska vara grymt bra krubb. Ser verkligen fram emot detta. Det är länge sedan vi var ute och åt tillsammans. Senast var nog i slutet av förra sommaren. På Bockholmen Hav & Restaurang. Vilket var ett fantastiskt litet möte med fantastisk mat. Det är få gånger det blåser riktig jäkla orkan i mitt gomsegel. Men det var ett av de tillfällena. Med en tår i ögat tackade jag servitrisen och bad hälsa till kocken. Det är viktigt att göra när det är så där jäkla vansinnigt gott. Tacka och så. Att få vara med om en sådan matupplevelse kanske bara kan jämföras med sjuhelsikes älskog efter månader av avhållsamhet till sjöss eller få dunderkräma när man varit nödig i dagar utan minsta mugg i närheten. När man till slut får sätta sig med en färsk tidning i handen och låter det hända då får man den där tåren i ögat. En jäkla bra upplevelse helt enkelt. Hoppas det händer på lördag. Med maten alltså.

Bajsmolnet

I helgen hade vi Namngivningsceremoni för Översten. Här är han med sin fadder och farbror. Ceremonin gick mycket bra. Till slut.
Dagen innan skulle vi laga mat och städa och göra fint inför trädgårdsfesten och namnceremonin. På eftermiddagen blev det plötsligt stopp i alla toaletter och golvbrunnar. Min fru ringde genast en spolfirma som efter lite överläggning dök upp och stormade in med slangar och skit. Ner med högtryckslangar i golvbrunnarna för att försöka få stoppet att släppa. Spolmannen arbetade febrilt och snabbt. Svor och svettades.
Medan han spolade i det ena badrummet stod jag i det andra för att bevaka golvbrunnen då ett eventuellt baksug kunde inträffa och översvämma golvet från brunnen. Plötsligt hör jag en rejäl smäll, följt av en rad svordomar innefrån badrummet där spolmannen jobbade. Jag sa tyst för mig själv, det där lät jävligt blött. När jag går in i badrummet får jag en smärre chock. Mitt precis nystädade badrum är svart. Svart av skit. Från golv till tak. Spolmannen står på knä och svär, fy fan vad mycket skit! Alldeles blöt. Svart av skit. Min fru kommer in. Vi står bara och gapar. I våra pannor pendlar visarna kraftigt mellan "Skratta som en mentalsjuk! eller "Bryt ihop och fall ner i fosterställning!" Visarna stannade någonstans mitt i mellan. Slangjävlen gick av! Vrålade spolmannen och klafsade ut genom huset i sina nu mycket geggiga skor för att hämta en ny slang. Efter ytterligare försök att få rent i rören gav han upp. Tittade på mig och sa att det måste finnas en rensbrunn någonstans. Ja, kanske under altantrappan, svarade jag.
Ut i trädgården. När vi lyfter undan altantrappen med bitar av resten av altanen så hörs ett gurglande ljud. Bubblande. Som om själva belsebub var på väg upp för att säga, nämen hallå på er! Upp ur brunnen väller bajs. Avföring. Gegg. Det rinner ut över gräset. In under altanen. Spolmannen börjar svära igen. Jag med. I morgon ska det stå 20 personer här. Gärna utan skyddsdräkter och gasmasker. Jag har aldrig sett så mycket bajs på en gång. Brunnen är 4 meter djup och överfull. Spolmannen klafsar iväg med bajsiga skor för att hämta den kraftigaste spolslang han har. Han trycker ner den i skiten och trycker på knappen. Det låter. Det vibrerar. Skiten skakar. Jag får en bild framför mig. Inte helt olik vulkanutbrottet på Island. Men inte lava som sprutar upp. Utan bajs. Som täcker hela tomten. Huset. Ett bajsmoln bildas. Flygtrafiken stoppas. Folk beordras stanna inne. Bajsmolnet är på väg.
Plötsligt säger det, sluuuuuurp! Och 4 kubik bajs försvinner ner i en gigantisk virvel på bara några sekunder. Bajsmolnet är borta. Folk kommer ut på gatorna. Ljublar. Applåderar. Viftar med flaggor. Festen är räddad. Länge leve spolmannen! Länge leve Viggo!

Fotnot. Av hänsyn för känsliga läsare väljer jag att inte lägga upp några bilder.

En dag på golfklubben

Vi åkte ut till golfklubben med hela familjen för att slå lite boll på rangen. Översten var först ut på mattan. Kasta hit drivern! vrålade han. Sen slog han en hyfsad drive på dryga 300 meter med en aning fade. Vi stod bakom och gav honom en spontan golfapplåd och vrålade; in the hooooole!... Efter avslutad träning tog vi golfbilen upp till klubbhuset. Översten fick såklart köra. En handbromssladd senare satt vi på restaurangen.



Som sig bör efter avslutad golfträning beställde vi in öl. Vi pratade svingteknik, golfmode och summerade Överstens första golfträning som imponerade stort. Själv var han inte särskilt överraskad utan ryckte lite nonchalant på axlarna och frågade hur man blir medlem i klubben och om golfbil ingår.



Sen drack vi öl och bara satt och njöt i solen och utsikten över 18:e green som ligger precis bakom oss. Översten satt och skakade på huvudet och skrockade tyst för sig själv över alla missade puttar vi såg.



Efter det åt vi Bookmaker toast medan Översten satt och gjorde ljudliga pruttljud precis när de sista puttarna skulle slås i på 18:e green. När jag hyschade honom tittade han snett på mig som om jag var dum i huvudet och så började han istället slå en stålsked i träbordet 400 gånger. Jag försökte distrahera honom genom att öppna en ny konversation och tog upp ämnen som storviltsjakt, börsklipp och fastighetsaffärer. Då la han ifrån sig skeden bredvid sin vita linneservett och la huvudet på sne och sa; men far, jag är ju bara ett barn. Kan vi inte prata om vett och etikett på golfbanan istället?
Nästa gång, min son. Nästa gång, svarade jag med ett leende.
Sedan for vi hem till godset.

Ljuset.

Igår eftermiddag. På väg hem. Åker hiss. Ser mig i spegeln. Tycker jag ser äldre ut. Ser inte huden lite lös ut under ögonen? Ansiktet ser smalt ut också. Nästan krympt. Torkat. Eller. Kanske inte. Inbillar mig nog. Men. Plötsligt ser jag något som glänser i håret. Något som sticker ut. Jag kikar noggrant. Pulsen ökar. Jag svär tyst för mig själv. Rör försiktigt vid det med mina fingrar. Drar i det. Det är grått. Det är mitt. Det sitter fast.

Fan. Fan. Fan.

Kanske är det ljuset i hisset som gör att det ser grått ut. Det är faktiskt alltid lite skum belysning i hissar. Den här hissen är väl inget undantag? Så är det. Ljuset. Det är inte grått. Jag andas ut.
Kanske ska jag fråga min fru när jag kommer hem. För säkerhets skull. Bara få det bekräftat. Att det är ljuset. Inte åldern.

Hemma. Jag frågar min fru. Pekar på mitt huvud. Ser du något här? Något... grått eller så? Hon tittar betänktsamt. Skannar av mitt hår. Strå efter strå. Jag håller andan. Tänker bara på ljuset i hisset.

Ja! Titta här ja! Vrålar hon. Ett grått hårstrå! Grattis!

Fan. Fan. Fan.

Jaha. Paniken sköljer över mig som en tsunami. Jag tänker hårfärgningsmedel. Familjepack. Nya hårnyanser far igenom huvudet som om livet passerar revy. Som ett elektroniskt bildspel med frodiga frisyrer i härliga kulörer. Spelet stannar vid en bild. Jokkmokks Jokke. Han har väl ett härligt hår? Frodigt och mörkt. Riktigt mörkt. Inga gråa hår där fast han är en bit över 100 år gammal. Undrar vad han använder för hårfärgningsmedel tro? Jag kanske kan ringa och fråga honom. Jag gogglar mannen med det härligt mörka håret. Han är död.

Fan. Fan. Fan.

Lördagmorgon

Har varit uppe med Översten sen sextiden. Vi har lekt och tittat på barnteve. Barnprogrammen är inget vidare faktiskt. Tittar på något som heter Aptv och det är ett direkt vidrigt litet program. En creepy brud som buktalar till en jäkla cp-apa och säger konstiga saker. Men så händer det. Agnes dyker oväntat upp som gäst. Vilket fantastiskt program! Älskar Apjäveln!

-- Post From My iPhone