Ett nytt liv börjar

I morgon går jag på som pappa på riktigt. Min fru börjar arbeta. Jag tar över fjärrkontrollen till vår son. I fem månader ska jag vara pappa på heltid. Det blir något nytt det. Men jag har haft två månaders lärotid. Försökt komma in i det liksom. Snappat upp det som funkar och inte funkar. Vad han gillar att göra och inte. Vad som händer om han äter vissa saker. Som russin till exempel. Äta ett paket russin är lika med sex bajsningar på en och samma dag och lika många duschar och inställda aktiviteter. Att under tråkiga stunder locka med samma leksak för många gånger är lika med hård träkloss i pappas huvud. Att låtsas sova för att han ska somna om är lika med litet vasst finger i pappas öga, näsa och mun och avslutas ofta med en dansk skalle. Lika väl vet jag att läsa samma bok högt för 824:e gången kan generera en blöt puss och ett varmt leende. Precis som att dela en räkostmacka på två eller dela med sig av kultursidorna kan framkalla både kramar, lycka och mycket trycksvärta. Varje dag blir en prövning. Att hitta lyckan och undvika olyckan.

I morgon börjar ett nytt liv. Jag ska lära honom allt jag kan. Jag har ju redan lärt honom massor. Som att räkost är världens godaste pålägg på macka men inte i håret. Prutta är jättekul men inte illaluktande smygisar i fullsatt kyrka. Kasta boll är jättekul men inte köttgryta. Bajsa är en lyckostund men inte sex gånger om dagen. Peka är fint men inte på feta människor.

Jag har fem månader på mig. Det borde räcka mer än väl.

Bullen

Gamla farsgubben hade några byggisar uppe i vildmarken som snickrade vedbod. Han bjöd på fika ute på altanen. En bulle blev kvar. Den låg där länge i sin ensamhet. Längtade efter en mun att mätta. Istället kom regnet. Som med full kraft dränkte den stackarn. Bullen låg kvar, blöt och eländig med några tomma kaffekoppar och en kamera som sällskap. Livet som bulle var över samtidigt som regnet avtog. Men livet kan ibland ta de mest konstiga vägar. Plötsligt kom räddningen. Den lille blöte krabaten lyftes plötsligt upp av en gammal varm hand och varsamt bars in tillsammans med den dränkta kameran i i husets varma sköte. Några tröstande ord som att allt ordnar sig lille vän och bullen blev försiktigt placerad på bänken för att värma sig och torka upp från det kalla regnet. Många timmar senare hade det lilla livet både torkat och klibbat fast i bänken. Fast förankrat i sin nya miljö. Trivsamt och varmt. I väntan på sitt nya liv. Full av förhoppning men kanske en aning torr och smaklös så såg han ljust på framtiden. Att än en gång, efter att ha stirrat döden i vitögat, få ligga framme på ett fat tillsammans med sina artfränder och sukta en mun att sätta tänderna i honom var en euforisk känsla. Det var mycket viktigt för en bulle att sluta på just det sättet. Värdigt och planenligt. Han hade fått en andra chans. Och han skulle ta den. Trots att han var fastklibbad i bänken. Det skulle lösa sig på något sätt. Han skulle icke förfaras! Trots att han levt i mången goda år. Dock i frysen. Men ändå. Det var hans stund i rampljuset nu. Frost, regn och sedan torka. Han var en surviver. Det visste han nu.
24 timmar senare var han spårlöst borta. Endast lite klibb på bänken var kvar. Några smulor. I övrigt inga spår hur han slutade sina dagar. Bullen.


-- Post From My iPhone

Easy rider

Har aldrig åkt motorcykel förut. Idag fick jag testa farsans gamla Triumph från 1951! "Här är bromsen, och här gasar du, växlar gör du med foten," sa farsan och bad mig ta en åktur. Ok. Upp i sadeln å sen brakade jag iväg. Ljudet från motorn var ett bedårande skönt puttrande. Sadeln svampig och skön som en skogaholmslimpa. Sen susade jag iväg fram över grusvägarna på min första motorcykeltur. Vinden piskade mitt ansikte tillsammans med insekterna. Jag kände mig pånyttfödd. Fri som fågeln. Som i en gammal film. På väg utan mål, utan hämningar, utanför lagen. Som Easy rider. Ja. Fast med golfkeps.


-- Post From My iPhone

De e ba å åk!

Farsan gillar prylar. Speciellt gamla grejor. Som den här Hustlern från Kanada. En 6-hjulig jävel som låter som en pansarvagn från 2:a världskriget. Jag hoppade in och spakade mig fram över åsen vi bor på. Kände mig som general Patton när jag dånade fram över grannskapet och spred rökridå ner till Åre samtidigt som jag vrålade "Kill the Krauts! Towards Berlin!"

-- Post From My iPhone

Fisken är tillbaka!

Jepp! Im back! Efter en riktig bloggtorka lång som Gobiöken så simmar fisken i dammen igen. Jaha. Som av en händelse så är jag tillbaka i sameland. Tog Lilleman på ryggen på en fisketur och en kort svamppromenad och det tyckte han var fantastiskt roligt som bilden visar tydligt.



-- Post From My iPhone