Försäkringskassan och "INTERNET..."

Vi var på föräldrainformation igår om föräldrapenning på Försäkringskassan. Vi hade hoppas på en djupdykning i ämnet. Att de skulle komma med tips och knep för att vi skulle kunna maximera vår föräldraledighet och till fullo nyttja föräldrapengen. Vi hade hoppats att de många frågorna från alla deltagare skulle besvaras på ett öppet, konkret och informativt sätt. Men nästan varje fråga besvarades med att "det kan vi inte gå in på här utan det får du vända dig till din handläggare om..." Och så hänvisades vi till "INTERNET..." Till "INTERNET..." Ja, det var så fantastiskt det här med "INTERNET..." Där skulle vi få alla svar om man bara hade en "DATOR..." En "DATOR..." det var mycket viktigt att ha. Så fort "INTERNET..." togs upp fick tanterna som informerade oss något saligt i blicken. Med "INTERNET..." var allt löst. Frälsaren. Lösningen på allt. Svaren på alla svåra frågor. Dom berättade om "HEMSIDAN..." och "INTERNET..." som att det var Försäkringskassan som faktiskt en gång hade skapat internet. Det var deras förtjänst. Försäkringskassan - internets grundare och skapare. När tanterna sedan berättade om att man till och med kunde SMS:a in, ja då gick de nästan upp i nirvana trots att de antagligen inte själva visste vad SMS betydde. Så här höll det på. De många frågorna dog ut mot slutet av informationen. Folk gav upp. Tänkte på "INTERNET..." istället. Hur fantastiskt det är. Tack snälla Försäkringskassan för internet. Under tiden försökte jag få min fru att räcka upp handen och ställa en fråga om hur man gör om man vill ta en fotostatkopia och faxa in istället. Jag erbjöd henne 1000 kr. Hon avböjde bestämt. Det tycker jag var synd.

Jakten på den perfekta bean.

Bearnaisesås. Det är goda grejor. Men svår att göra. Hiskeligt svår. När jag gör den brukar jag få göra två, kanske tre försök innan det blir skaplig. Skaplig, inte perfekt.
Förra veckan tittade jag på "Halv åtta hos mig" på TV4. Två av deltagarna hade hemmagjord bea på sin meny. Jag satt klistrad framför teven spänd av förväntan. Kanske kunde jag snappa upp något ovärdeligt tips. Men det slutade i katastrof. Fullständig katastrof. Båda misslyckades kapitalt. Den ena så dålig att han valde att hälla ut den och inte servera den. Den andres var som kattpiss. Jag led med dom. Den perfekta bean är inte lätt att uppnå. Det är en konst att få till den. Bara att få till den rätta konsistensen. Sen ska den ju smaka fantastiskt också.
Jag blir vansinnig när jag misslyckas i köket. Framförallt med bea. Svordomarna haglar ut tillsammans med den skurna såsen i diskhon. Så börjar jag om från början. Försöker reda ut var i processen det gick snett. Med svettpärlor i pannan som en plastikkirurg över ett livsviktigt ingrepp tar jag till kastrullerna igen. Och med nöd och näppe lyckas jag få ihop såsen skapligt. En riktig plastikkirurg hade efter ingreppet sagt; "Patienten överlever. Hon ser skaplig ut. Inte vacker. Men skaplig. Det var det bästa jag kunde göra. Jag är ledsen."

Så. Jag har en plan. Jag ska tillägna en hel dag åt att göra den perfekta bean. Jag ska göra den om och om igen. Tills den är perfekt. Helt. Kirugiskt. Perfekt.

Jag tar med rödvin, ett stycke hängmörat kött och lugnande medel i form av stolpiller stl XXXL.

Obi-Wan-Viggo

Samtal med Viggo.

Viggo: I have something here for you. Your father wanted you to have this when you were old enough, but your uncle wouldn't allow it. He feared you might follow old Obi-Wan on some damn fool idealistic crusade like your father did.

Jag: Eh?

Viggo: Your father's light saber. This is the weapon of a Jedi Knight. Not as clumsy or random as a blaster; an elegant weapon for a more civilized age. For over a thousand generations, the Jedi Knights were the guardians of peace and justice in the Old Republic. Before the dark times... before the Empire.

Jag: Allvarligt talat. Vad surrar du om?

Viggo: There was nothing you could have done, Luke, had you been there. You'd have been killed too, and the droids would now be in the hands of the Empire.

Jag: Nu blir det Teletubbies för hela slanten! Vem tror du att du är? Obi-Wan tönten eller?

Viggo: Obi-Wan Kenobi. Obi-Wan... Now, that's a name I've not heard in a long time. A long time.

Jag: Du har sett för mycket på teve. Det finns ingen Obi-Wan på riktigt.

Viggo: Oh, he's not dead... Not yet.

Jag: Du vet ju inte ens vem Obi-Wan är för bövelen.

Viggo: But of course I know him. He's me.

Jag: Nej, du heter Carl Oscar Viggo och har snuttefilten på huvudet.

Viggo: I haven't gone by the name of Obi-Wan since, oh, before you were born.

Jag: Lägg ner nu.

Viggo: May the force be with you.

Jag: Teletubbies... teeeeeeletubbies...

Löpbandet som brann upp

Tränade idag. Kutade på löpbandet som en galen hamster. Kändes ok. Efter 2,5 kilometer började bandet låta som en slagborr. Trodde det var en fläkt bredvid som lät. Sprang vidare. Det började lukta bränt. Som bränt stål. Bandet började sedan vråla som ett brinnande ånglok som är på väg att spåra ur. Då klev jag av. Drog ur sladden och satte på mig flytväst och rodde istället.

Den. Totala. Förnedringen.

Igår kväll åkte jag ut i förorten. Till Salong Betong i Högdalen. Mitt ärende där återkommer jag till. När jag åker genom snöyran genom Högdalen får jag plötsligt en olustkänsla av att ha varit där tidigare. Det liksom kniper i magen. Känner mig ångesttyngd. Som att jag bara vill därifrån. Snabbt. Jag funderar under tiden jag åker varifrån känslan kommer ifrån. När jag svänger av från huvudvägen och närmar mig Högdalen centrum trillar poletten ner. Det var ju här det hände. Den där hemska olyckan. Förnedringen.

Den. Totala. Förnedringen.

Det var ju här som jag för första gången satte min fot på ett gym. Det var här jag för första gången satte mina knotiga fötter på ett löpband. Det var här som jag inte visste hur man fick stopp på ett skenande löpband i maxfart med mig springandes på i full panik. Det var här jag landade på ansiktet rakt ner i ett skenande slipband. Det var här mitt ansikte blev till en pizza med extra mycket tomatsås. Det var här jag skaffade mig ärr för resten av livet i både kropp och själ. Det var hit jag aldrig mer skulle återvända. Nu, kanske 15 år senare, känner jag fortfarande skammen. Jag ser mig själv ligga på rygg blödandes från alla kroppsöppningar två meter bakom löpbandet med mitt mosade ansikte och med stirrande förvirrade blöta ögon.

Jag minns fortfarande min före detta väns hånskratt strax innan jag föll, när jag famlar efter nödstoppet. Jag minns fortfarande den totala tystnaden i gymmet när jag ligger på golvet. Jag minns alla stirrande blickar. Någon satte handen för munnen som i chock. Jag minns min före detta väns kommentar när jag med ett väsande ljud frågade; vad var det som hände?

"Du blöder. Det ser illa ut."

Jag minns även vår PT som jag mötte i korridoren ut när jag haltande försökte skyla mig och mitt sargade ansikte och kropp.

"Hur gick det grabbar?"

Jag minns att jag bara sprang förbi utan att säga något. Bärandes på smärtan, skammen och ångesten. Och att jag aldrig mer skulle återvända hit. Aldrig någonsin.

Kaviarmackan och krigsfilmen

Sen måndagkväll. Egen tid. Zappar fram min favoritkanal TV4 Film. Gillar den verkligen. Visar ofta gamla härliga klassiker från 80 och 90-talet. Häromdagen gick Nyckeln till friheten, en grym rulle. I går var det dax för en krigsrulle - Bat 21, med Gene Hackman och Danny Glover.
Har bäddat ner mig i soffan bredvid min fru som läser min tidning - Aftonbladet. Jag tittar på hennes grannkanal - TV 4 Film. Det är så vi jobbar när vi är lediga. Jag sitter och öser beröm över kanalen. Min fru hummar och nickar medan hon bläddrar i tidningen. Har gjort det bekvämt för mig. Kaviarmackor och krigsfilm. Jo jag tackar jag. Men något är fel. För bövelen. Det är ju ingen text! Och min vietnamesiska som är så dålig. Knäckesmulorna flyger ur min mun när jag beklagar mig över det inträffade. Här sitter man och lovordar kanalen. Filmerna. Så ingen text.
Lugn!, säger min fru. Jag fixar.
Hon lägger ifrån sig min tidning - Aftonbladet. Tar sin mobil. Knäpper iväg ett mess.
Så, fixat, säger hon lugnt.
Jaha?, säger jag. Vadå fixat?
Jag har messat Malte, min chef, han fixar det, mumlar min fru och fortsätter bläddra. Jag sitter förvånad och knaprar på min macka. Tittar på klockan. En minut senare poppar texten upp som på beställning.
Fantastiskt, tänker jag. Jag älskar min fru. Jag älskar TV4 Film. Jag älskar Malte - textfixarmannen.

Formen

För bövelen vilken taskig form jag befinner mig i just nu. Efter fyra svettiga träningspass den senaste veckan så det går det bara tyngre och tyngre. Jag springer så långsamt så att om jag inte sprungit på ett löpband så hade jag blivit omsprungen av Sune Mangs i motvind med skyttegravsfot och kalsingarna fulla med småkakor. Till och med en cirkusdvärg med träknän springer snabbare än jag. Fan. Till och med Pagrotsky med två vänsterpjäxor är snabbare. Idag tar jag reda på allt som är värt att veta om bloddopning.

Risk

Jag spelar Risk. På Iphonen. Jag har blivit besatt av detta lilla skitspel. Jag spelar i bilen. På muggen. I sängen. I sömnen. I duschen. Risk. Risk. Risk. Risk. Risk. Risk. Risk. Risk. Risk. Risk. Risk. Risk. Risk. Risk. Risk. Risk. Risk. Risk. Risk. Risk. Min fru säger att jag behöver hjälp. Gå på avvänjning eller nått. Äsch, säger jag. Det är ingen risk. Det är riskfritt. Hade det varit riskabelt hade jag aldrig börjat. Jag vill ju inte riskera något. Men jag tackar för riskbedömningen men det är ju på egen risk. Det är ju så riskeligt skoj. Riskigt jävla riskeligt riskfriskt. Risk.

/Javisst Herr Risk

Måndag

På toppen av kullen är det kallt och lite blåsigt. Nere i dalgången är det tät vegetation. Outforskad mark. Det var länge sedan det rådde någon som helst aktivitet kring denna hiskeliga höjd. Plötsligt hörs ett ljud från det snåriga partiet nere i dalgången. En liten farbror hugger sig i sakta mak fram genom snåren. I handen håller han en machete. På huvudet bär han en liten hjälm. På ryggen hänger en ryggsäck i tyg med rep och en kraftig hacka. Kraftiga skor gör avtryck i det sega lite svampiga underlaget. Så börjar han bestiga sluttningen söderifrån. Han ser mycket ansträngd ut. Det kommer bli en tuff fajt. En riktig utmaning. Från håll ser kullen ohyggligt stor ut. När man väl närmar sig den oformliga massan skälver det i hela kroppen. Det är inte bara höjden som är skrämmande. Även underlaget, terrängen, är känd för att vara nästintill omöjlig att besegra. Som att gå på en mycket mjuk studsmatta. I uppförsbacke. Den lilla farbrorn kämpar vidare. Det kittlar lite i mig när han sätter ner sin hacka med ett kraftigt hugg och långsamt hasar sig uppför. Jag låter honom hållas ett tag till tänker jag. När han nästan nått toppen kan jag inte längre låta bli. Jag spänner mina fingrar mot varandra. Siktar in mig på hans lilla huvud. Precis när han ska till att sätta sista hacktaget snärtar jag iväg honom med långfingret. Hjälmen far av i ett hujj. Hackan sitter kvar i mitt hull. Skorna står kvar, nersjunkna i min feta hud. Den lille klättraren rullar av min kulmage i ett virrvarr och ner på golvet. Han stönar av smärta. Han blir liggandes på rygg. Tittar med en tom blick på sulan av min sko stl 43 som närmar sig honom med hög hastighet. Sedan blir allt svart. Lite kladd på golvet är det enda minne som finns kvar av det som skulle bli ett storslaget äventyr. Den lilla hjälmen ligger fortfarande bredvid och snurrar. Det var droppen. Nu går jag och tränar.

Sista semesterdagen

Nu är det dags. Efter tre veckors semesterkoma. Jag lämnar soffan. Krälar in i duschen. Rakar mig. Klär mig. Tittar mig i spegeln. Känner inte igen mig. Kanske är det håret. Ser ut som Big Foot på speed. Måste ta tag i denna misär. Idag går jag och klipper mig. Det blir spännande. Har knappt varit ute de senaste veckorna. Vi har suttit inne i huset och eldat upp möblerna på grund av kylan. Granjäveln åkte först. Sedan åkte ikeamöblerna enligt devisen billigast går före. Nu är vi inne på de lite dyrare grejorna. Brinner bättre än Ikeas skit. Sen blev vi osams när möblerna tog slut. Frun ville langa in xboxen medan jag ville kasta in hennes handväska i torrt fint äkta skinn. Men vi enades om att istället smyga över till grannen och demontera hans carport. På måndag går jag och jobbar som en vanlig man. Varm, nyklippt och fet.


-- Post From My iPhone

Feed me!

Igår tog Lillen tag i mig och stirrade mig i ögonen. Som om han ville berätta något.
"Pappa? Imorgon vill jag ha riktigt käk. Förstår du? Annars kanske det händer en olycka med ditt finger. Trots att jag inte har några tänder ännu så har jag käkar som en stenkross. Så. Lagad lunch imorgon?"
Så idag har Översten fått hemmagjord palsternackspure med osaltat smör och bröstmjölk. Det smakade ljuvligt om jag får säga det själv. En fin balanserad sötma från palsternackan och den där naturligt moderliga spenvarma smaken från ett ljummet bröst. Översten smakade, smackade, jollrade, skrattade och åt som en prärievarg som sliter en liten jordekorre i stycken. Just så. Thats my boy!


-- Post From My iPhone

Överste Senaps rum

Så här ser Överstens rum ut just nu. Som en krigszon. Tapeterna är nerrivna och ligger utspridda på golvet med lister och skit. Så fort underarbetet är klart ska det tapetseras och målas. Varje dag bär jag in Översten och visar hur hemskt rummet ser ut och säger; Så där ja! Då var det klart! Då bli han förbannad och tar ett benhårt tag i min nippel med sina små fingrar och vrider om 360 grader och stirrar tyst på mig medan jag sätter skrattet i halsen. Så går jag in i rummet och fortsätter lite skamset.


-- Post From My iPhone