Gick igenom fiskeutrustningen i går kväll. För att se om jag behöver komplettera med något inför resan.
Jag känner lite på kniven. Som vanligt är den lika slö och trög som Sune Mangs tarmsystem. Tar upp fiskepipan ur väskan. Lukten av gammal fuktig tobak sticker till i näsan som om jag vore på personalfest i en svavelgruva i Ukraina. Klämmer lite på mina favoritdrag. Pillar på krokarna. Minnen väcks till liv. Den här har jag haft i örat. Nästa i näsan. Jag har haft lika många drag och krokar i mina kroppsdelar som en afrikansk stamhövding har djurben, knotor och huggtänder i öron, näsa och hals.
Jag lyfter upp pluntan. Vickar försiktigt på den. Den kluckar. Hummar tyst för mig själv. Vickar på den igen. Kluck. Kluck. Kluck. Skruvar av korken. Luktar. Hummar. En behaglig doft sprider sig i min näsa. En doft av hav, tång och tjära. Det är doften av min gamle vän Herr Malte. Ett kärt återseende. Jag smakar. Sväljer. Värmen kramar min kropp. Ända ut i fingerspetsarna. Jag smakar igen. Herr Malte tar ett rejält grepp om mina sinnen. Det gungar till lite. För ett ögonblick sitter jag i båten. Pluntan i ena handen. Spöt i den andra. Svaveltutan som dinglar i ena mungipan ryker. Längre fram i båten sitter farsan. Trasslar med linor och krokar som vanligt. Han skakar på huvudet. Det gör han alltid när det blåser motvind. Suckar. Svär tyst. Snart blir han kissnödig. Vill gå i land. Vi har bara fiskat i 10 minuter. Det gör inget. Jag har hela veckan på mig.
För varje fisk vi får firar vi med Herr Malte. Vi får alltid mycket fisk. Och ofta. I början sitter vi mest tysta. Låter fjällvärlden och miljön tala för sig. Efter ett par timmar börjar Herr Malte i oss tala. Högt och ljudligt. Då vet vi. Då är det dags. Att åka i land.
