Lunch

Idag gjorde vi ett nytt lunchhak. Vi övergav björnnästet på andra sidan sjön. Kokade gulasch i elden. Drack en öl. Kokade kaffe i den tomma konservburken. Pelle blev mycket förtjust i det nya stället. Fanns inga björnar här menade han. Så tittade han på mig med allvarlig blick och sa; det här är vårt ställe. Bara vårt. Jag nickade nedstämmande utan att riktigt förstå vad han menade. Sen blev han tyst och satt länge och knackade med några stenar. Han sa att han skulle "märka" vårt ställe. Jag frågade inte mer. Sen var vi tysta en lång stund.



Så här såg det ut. Vårt fina ställe.


-- Post From My iPhone

Brokebacke Mountain

Tältet är uppe. En konstig känsla sprider sig bland oss karlar. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det.


-- Post From My iPhone

Hair dimension by Conny

Äntligen uppe. Fiskevecka. De tre musketörerna från förra året är här igen. Fiskegubbarna. Tyckte jag kände igen en av dem från någonstans förutom från förra året. Det visade sig att det var Conny. Frisören. Som klipper Alex Schulman. Han är Hair Dimension by Conny. Han är här. Idag fick han sin första fisk på fyra år. Trots att han fiskar varje år. Stort Conny. Grattis Conny. Han är glad. Lycklig som ett litet barn. Ni ser det va?


-- Post From My iPhone

Sista dagen

Sista dagen på jobbet. Känns konstigt. Framförallt för att storbandet med de spelande romerna följde med mig idag. Dom står bakom mig och spelar frenetiskt. Saliven sprutar ur deras galna munnar. Strängar glöder. Träflisor ryker ur ukulenen. Knappar trillar från dragspelet. Den lille dvärgen med skinnbyxor sitter på mitt huvud och trummar som en besatt. Jag försöker se oberörd ut. Låtsasjobbar. Fingrarna snubblar över tangentbordet. Musen halkar av mattan. Skärmen är suddig. Kaffekoppen skakar när jag lyfter den. Munnen är torr. Ögonen små och insjunkna. Känner mig som Gollum som lojt sitter och slickar på en död fisk.

Dom vet att det dröjer till nästa gång. Det här är deras avslutningsnummer. Därför ger dom allt.

Sista gympasset!

Tränade idag. Sedvanliga löpet på bandet. Avslutade med styrketräning. Kommer sakna gymmet här på jobbet. Den kvava luften som gör att man andas som Darth Vader med astma. Värmen som gör att man svettas som en sumobrottare i en polsk brödkö en het sommardag. När vi flyttar kommer vi antagligen inte ha något nytt gym. Trist. Blir väl till att pallra sig iväg till ett riktigt gym. Får trängas bland anabola-stinna kraftmän med strösselbyxor och midjeväska. Fyfan. Jaha. Så är det. Nu blir det hemmaträning istället. Kanske kan funka. Avslutade iallafall mitt sista träningspass att tvätta håret med Niveas hudkräm. Det kändes märkligt. Mest i håret.

Räknar ner

Tre dagar kvar. Sedan är det adjöss och tack för fisken. Sju månaders pappaledighet. Sju månader av "jag ska lära dig allt jag kan...". Herregud. Vad ska jag göra de sista sex månaderna?
Nåväl. Jag har planer för våra kommande stunder. Jag tänker krigsskepp och vilda bestar. Det borde väl funka på en då ett år gammal grabb. Kanoner är kul. Djur är kul. Ser verkligen framemot våra kvalitetsstunder tillsammans. När vi hand i hand beundrar en haubits anno 1942 eller med biljardstora ögon bevittnar en ekorre som slits itu av en uttråkad björn på en djurpark någonstans i Stockholm. Vi applåderar och går vidare och köper korv, glass och en färgglad ballong.

Nåväl. Jag mjukstartar min ledighet med den tradionsenliga fiskeveckan i fjällen. Med mig har jag min skinntorre men hjärtliga vän Pelle och en burk honung. Däruppe möter vi upp the old man och tre alkoholstinna fiskegubbar. Tillsammans ska vi göra sjön osäker. Anslagstavlan är som vanligt med och filmar klipp för kommande sjövett-kampanjer. I år ska även jag själv filma veckans händelser och klippa ihop en film från verklighetens norrland. En djupdykning i flaskan, fiskets fantastiska värld och björnar vi minns från nära håll. Då har jag och Lillen något att titta på när höstens mörka dagar tränger sig på. Vi applåderar och går ut till poolen och metar mört.

Nåväl. Sedan bär det av till Italien i två veckor. Då ska det ätas, ätas och åter ätas. Körvar, ostar och gigantiska biffar. Jag och Lillen ska tävla i flest antal rätter under en middag. Vi applåderar och sätter på oss våra maghjul och rullar hem i den toscanska natten.

Nåväl. Vi hoppas att vi får träffa våra kära vänner Claes och Lisa i Skåne senare i sommar. Då ska vi njuta av Österlens pärlor och Clabbes Weber-grill ska gå lavahet dygnet runt. Han är mycket noga med det där att betona att det är en Weber-grill. Hemma hos Claes grillar man inte. Man Weber-grillar. Gott så. Vi hoppas vi ses och att allt går bra och ni två blir tre. Vi applåderar och tittar på när Clabbe står upp till knäna i barnbajs.

Guldfiskminne

När man som småbarnsförälder aldrig får sova ut så händer det saker med en. Man blir såklart trött. Lite butter. Energin räcker inte riktigt till alla gånger. Men det värsta är nog minnet. Eller snarare bristen på minne. Närminnet är som bortblåst. Som hos en riktigt gammal människa. Jag kommer ihåg det som hände för 20 år sedan men inte det som hände för 5 minuter sedan. Måste hela tiden stanna upp och fundera. Vad var det jag höll på med? Har jag glömt något nu? Jobbigt som fan. Det är ungefär som att vara småbarnsförälder och när man aldrig riktigt får sova ut. Man blir lite trött. Kinkig liksom. Men värst är nog minnet. Jag kommer inte ihåg vad jag gjorde alldeles nyss. Jobbigt som fan. Nu ska jag gå och äta lunch. Antagligen för andra gången idag.

Så här ser en ut

Söndag eftermiddag. Tårtkalas. Familjen var samlad. Någon ställde en klurig fråga. Ingen kunde riktigt svara. Plötsligt drog Lillen på sig läsglasögonen, kliade sig i huvudet och vrålade; jag kan! Jag kan! Alla stod tysta. Beundrade. Synen av ett A-barn.

Storbandet är tillbaka

Så kom dom till slut. In marcherade först den lille trumslagaren som bankade och slog. Efter kom mannen med cymbaler som grinade illa mot mig och hojtade och hade sig. Sedan fortsatte det tills sovrummet var fyllt av orkestermän. Jag låg försvarslös i sängen och gnydde. Trots att jag tryckte i mig Bakis och halva medicinskåpet några timmar innan så var detta ett slag jag inte kunde vinna. Jag lät mig omslukas av deras bröl och vansinnestoner i över 20 minuter innan jag var stark nog att ta mig ur sängen. Nu får det vara nog! tjöt jag. Jag greppade den lille trumslagaren i benen och svingade honom mot cymbalmannen så att instrument och bandmedlemmar flög runt. En efter en lämnade dom rummet. Förutom dvärgen med lustig hatt utrustad med dragspel som på något sätt lyckades klamra sig fast i mitt bakhuvud. Ja. Han är med mig hela dagen har han låtit berätta för mig. Jaha. Trevligt med sällskap. Vi åt lunch tillsammans. På McDonalds. Jag åt kycklingburgaremeny. Han fick ett Happy meal.

Fotboll

Jag och Lillstinke var själva igår kväll. Min fru var på tjejkväll. Efter att ha kastat klossar, slickat på plastmojänger och raserat torn så var det dags att införliva en ny aktivitet i vardagen. En liten fotboll i plast. Jag började med att rulla den mot honom. Knappt någon respons. En liten slick och sen kastade han iväg den. Uttråkad. Av en slump började jag dribbla bollen med mina fötter framför honom. Då hände något. Blicken förändrades. Till något alldeles galet. Han börjar skratta hysteriskt och kryper som en besatt efter bollen. Jag dribblar. Han tjuter av skratt. Jag skjuter. Han tjuter av skratt. När han lyckas få tag i bollen blir han alldeles galen av lycka. Som om en målvakt i en VM-final lyckades norpa den där avgörande straffen. Han höjer bollen till skyarna och tjuter så ögonen nästan trillar ur sina hålor.
Jag frågar mig själv, är detta början på något stort? Kan det vara en ny Zlatan jag ser framför mig? Har jag redan hittat rätt för den lille? Fotboll. Jag fortsätter mitt dribblande. Snavar runt i vardagsrummet. Fäller krokben på mig själv. Skjuter nästan sönder finporslinet. Han fortsätter sin glädjefestival. Då förstår jag plötsligt. Det är jag som är rolig. Inte fotbollen. Jag är en bedrövlig dribblare med två vänsterfötter och knäskålar av trä. Men en hygglig underhållare. Bra så.

Tåg

Åkte tåg imorse. Frivilligt. Bilen står hemma. Känner mig konstig. Smutsig på något sätt.

Oväntat besök

Idag kom Jordan på besök på tidningen. Jag vet inte varför men det var trevligt. Vi pratade om allt mellan himmel och jord trots att jag hade svårt att fokusera. Sen ville hon ta den här bilden på oss. Och det var väl ok men kanske lite konstigt. För ett ögonblick tänkte jag att hon kanske förväxlade mig med någon annan. Sen gick hon hem.

Toscana

Fick nya bilder från boendet vi hyr i sommar i hjärtat av Toscana. Här är stenhuset vi ska bo i. Ser jävligt gött ut, eller hur? Kasta in några utemöbler, ett par flarror vin, några sköna ostar och ett par kilo kallskuret så är vi hemma. Eller ja, ni kanske är hemma i regnet och vi är... just det, i solen.



Pool, trädgård och basketplan. Jag sätter några treor och ett par sköna dunkar, kör highfive med Lillen och drar en moonwalk rakt ner i poolen 10 meter bort. Frun sitter under parasollet och kastar ner salamikorvar till mig i poolen som jag fångar med munnen. Missar jag så vrålar jag; flooooaaaaater!



Sedan samlar vi familjerna vid poolkanten och njuter av utsikten. Alla sitter tysta och beundrar det Toscanska landskapet. Alldeles tyst och lugnt. Inte ens den minsta vindpust förrän tystnaden plötsligt bryts av en trumpetande korvprutt från någon. Någon harklar sig, en annan tittar stressat på klockan och alla skingrar sig snabbt därifrån.



På vägen upp mot huset spatserar vi runt i den fantastiska trädgården. Fingrar försiktigt på olika kryddor och växter. Nyper av några oliver från trädet. Sparar ett par i fickan till dry martinin som snart ska serveras innan middagen. Idyllen spricker när rop hörs nerifrån poolområdet. Folk kastar sig i panik upp från poolen. Någon har tydligen glömt en korv.

A train to work

Åker alltid bil till jobbet. Om jag inte min fru ska ha den. Eller om jag ska ut och hänga i någon takkrona på kvällen. Annars alltid bil. Älskar bilen. Gillar att sitta där och lyssna på radio och göra gubbljud när någon annan bilist kör som en idiot. Jag har slutat vifta, svära och tuta. Orkar inte bry mig längre. Jag gör gubbljud istället. Härligt att bli äldre.

Men. Nu är majtrafiken här. Vilket innebär otroligt bajsnödiga köer från start till mål. Orkar inte det heller. Så. Jag funderar på att börja åka tåg. Ja. Visst låter det ofattbart. Ofattbart konstigt. Jag har inte köpt ett busskort (heter det så fortfarande?) på 20 år. Hur gör man? Är det fortfarande foto på en själv med namn och hela skiten? Har kanske utvecklingen gått framåt tro? Får man ett chip inopererat i skallen och sen dunkar man bara huvudet mot spärren? Jag känner mig osäker här. Nästan lite pirrig. Det blir spännande det här. Tåg. Och kan jag fortsätta med mina gubbljud på tåget? Det är den stora frågan.