Strax tillbaka

Fisken simmar snart i en glasskål nära dig. I januari kommer tangenterna glöda igen. Förutom escape-knappen. Den kommer jag som vanligt pilla bort. Jag hatar den knappen. VEM VILL SKRIVA VERSALT HELA TIDEN. KAN BARA VARA EN GALNING. DEN BORDE HETA INSANE-KNAPPEN. NU SKA JAG SKRIVA NÅGOT RIKTIGT GALET. I VERSALT. JAG TRYCKER IN INSANE-KNAPPEN. SÅ. MESSAGE DELIVERED.

Ett nytt liv börjar

I morgon går jag på som pappa på riktigt. Min fru börjar arbeta. Jag tar över fjärrkontrollen till vår son. I fem månader ska jag vara pappa på heltid. Det blir något nytt det. Men jag har haft två månaders lärotid. Försökt komma in i det liksom. Snappat upp det som funkar och inte funkar. Vad han gillar att göra och inte. Vad som händer om han äter vissa saker. Som russin till exempel. Äta ett paket russin är lika med sex bajsningar på en och samma dag och lika många duschar och inställda aktiviteter. Att under tråkiga stunder locka med samma leksak för många gånger är lika med hård träkloss i pappas huvud. Att låtsas sova för att han ska somna om är lika med litet vasst finger i pappas öga, näsa och mun och avslutas ofta med en dansk skalle. Lika väl vet jag att läsa samma bok högt för 824:e gången kan generera en blöt puss och ett varmt leende. Precis som att dela en räkostmacka på två eller dela med sig av kultursidorna kan framkalla både kramar, lycka och mycket trycksvärta. Varje dag blir en prövning. Att hitta lyckan och undvika olyckan.

I morgon börjar ett nytt liv. Jag ska lära honom allt jag kan. Jag har ju redan lärt honom massor. Som att räkost är världens godaste pålägg på macka men inte i håret. Prutta är jättekul men inte illaluktande smygisar i fullsatt kyrka. Kasta boll är jättekul men inte köttgryta. Bajsa är en lyckostund men inte sex gånger om dagen. Peka är fint men inte på feta människor.

Jag har fem månader på mig. Det borde räcka mer än väl.

Bullen

Gamla farsgubben hade några byggisar uppe i vildmarken som snickrade vedbod. Han bjöd på fika ute på altanen. En bulle blev kvar. Den låg där länge i sin ensamhet. Längtade efter en mun att mätta. Istället kom regnet. Som med full kraft dränkte den stackarn. Bullen låg kvar, blöt och eländig med några tomma kaffekoppar och en kamera som sällskap. Livet som bulle var över samtidigt som regnet avtog. Men livet kan ibland ta de mest konstiga vägar. Plötsligt kom räddningen. Den lille blöte krabaten lyftes plötsligt upp av en gammal varm hand och varsamt bars in tillsammans med den dränkta kameran i i husets varma sköte. Några tröstande ord som att allt ordnar sig lille vän och bullen blev försiktigt placerad på bänken för att värma sig och torka upp från det kalla regnet. Många timmar senare hade det lilla livet både torkat och klibbat fast i bänken. Fast förankrat i sin nya miljö. Trivsamt och varmt. I väntan på sitt nya liv. Full av förhoppning men kanske en aning torr och smaklös så såg han ljust på framtiden. Att än en gång, efter att ha stirrat döden i vitögat, få ligga framme på ett fat tillsammans med sina artfränder och sukta en mun att sätta tänderna i honom var en euforisk känsla. Det var mycket viktigt för en bulle att sluta på just det sättet. Värdigt och planenligt. Han hade fått en andra chans. Och han skulle ta den. Trots att han var fastklibbad i bänken. Det skulle lösa sig på något sätt. Han skulle icke förfaras! Trots att han levt i mången goda år. Dock i frysen. Men ändå. Det var hans stund i rampljuset nu. Frost, regn och sedan torka. Han var en surviver. Det visste han nu.
24 timmar senare var han spårlöst borta. Endast lite klibb på bänken var kvar. Några smulor. I övrigt inga spår hur han slutade sina dagar. Bullen.


-- Post From My iPhone

Easy rider

Har aldrig åkt motorcykel förut. Idag fick jag testa farsans gamla Triumph från 1951! "Här är bromsen, och här gasar du, växlar gör du med foten," sa farsan och bad mig ta en åktur. Ok. Upp i sadeln å sen brakade jag iväg. Ljudet från motorn var ett bedårande skönt puttrande. Sadeln svampig och skön som en skogaholmslimpa. Sen susade jag iväg fram över grusvägarna på min första motorcykeltur. Vinden piskade mitt ansikte tillsammans med insekterna. Jag kände mig pånyttfödd. Fri som fågeln. Som i en gammal film. På väg utan mål, utan hämningar, utanför lagen. Som Easy rider. Ja. Fast med golfkeps.


-- Post From My iPhone

De e ba å åk!

Farsan gillar prylar. Speciellt gamla grejor. Som den här Hustlern från Kanada. En 6-hjulig jävel som låter som en pansarvagn från 2:a världskriget. Jag hoppade in och spakade mig fram över åsen vi bor på. Kände mig som general Patton när jag dånade fram över grannskapet och spred rökridå ner till Åre samtidigt som jag vrålade "Kill the Krauts! Towards Berlin!"

-- Post From My iPhone

Fisken är tillbaka!

Jepp! Im back! Efter en riktig bloggtorka lång som Gobiöken så simmar fisken i dammen igen. Jaha. Som av en händelse så är jag tillbaka i sameland. Tog Lilleman på ryggen på en fisketur och en kort svamppromenad och det tyckte han var fantastiskt roligt som bilden visar tydligt.



-- Post From My iPhone

Super-Conny

Sen fick Conny gitarren. Han är inte bara en skicklig frisör utan även en utomordentligt duktig musiker. Vi andra fortsatte sjunga fel och falskt. Matte blåste i flaskan. Pappa gick å la sig. Göran gick och fyllefiskade i älven. Vi andra satt kvar och ylade som hundar i kylan. Sen drack vi inte mer på hela helgen. Sen åkte vi hem.

- Post From My iPhone

Gitarren

Pelle visade gitarren och Conny gick plötsligt igenom bokföringen. Båda hade druckit mycket päronkonjak. Sen spelade Pelle och vi andra försökte sjunga. Förutom Matte som envisades med att hela tiden sjunga fel text och blåsa i den tomma whiskeyflaskan. Det var paralympics i musikframträdande kan man säga...



-- Post From My iPhone

Slutet

Det här är en av de sista bilderna. Whiskey och espresso med gubbarna. Å päronkonjak. Den kändes inte helt rätt. Men jag drack ändå. Ville inte såra någon. Sen blev jag packad och drack mer päronkonjak. Så berättade vi fiskehistorier och Pelle hämtade gitarren som han alltid har med men som han bara spelar på när han är själv. Nu hade han druckit päronkonjak och glömde att han inte var själv.

-- Post From My iPhone

Äntligen

Till slut. Efter mycket kämpa fick Pelle en riktigt fin öring. Han sa länge att han kanske inte var värd att få en ännu. Att man måste tjäna ihop till en. Fiska i åratal och så. Men plötsligt händer det. Pang bara. Visserligen trodde vi länge att det bara var ett bottennapp. Så jag tog tag i linan med handen och slet och drog. Sjögräset for och sprätte. Till slut var det bara tafsen kvar och knappt en meter lina till kroken. Och så var den bara där. Denna ljuvliga firre. På kroken. Uppdragen för hand. Men Pelle var nöjd ändå. Inte mycket kamp tack vare sjögräset. Men det var hans fisk. Hans fina fisk. Bara hans. Myyy preciouzzzz... väste han och tittade så där obehagligt på mig som på bilden ovan.

-- Post From My iPhone

Firrar

Så här ser de ut. Firrarna. Vackra och goda att äta. Vi lägger alltid upp dom på den här trähyllan på båthuset. Måste ha hundratals likadana bilder nu. Skit i det. Det är en fin tradition tycker jag. Sen rensar jag dom så inälverna far och kollar vad dom har i magen och så. Som en galen obducent. Också det en fin tradition.

-- Post From My iPhone

Vackraste

Här uppe finns de absolut vackraste solnedgångarna. De blir ännu vackrare med en whiskey i kroppen. Man kan sitta och titta en lång stund och bara beundra. Tills knotten kommer. Då börjar man svära och vifta och ha sig. Undrar hur fan någon själ kan bo här uppe frivilligt. Iallafall utan fri tillgång till whiskey.


-- Post From My iPhone

Neptun

Fisket gick väl så där under veckan. Men vi fick några minnesvärda fiskestunder iallafall. Här ber Pelle till fiskeguden en stilla bön. Till Neptun sa han. Jag var inte helt säker på att det var rätt gud. Inte heller var jag säker på vad han bad om. Strax efter blev det storm och vi fick åka i land och satte oss i båthuset och stirrade på varandra.

-- Post From My iPhone

Lunch

Idag gjorde vi ett nytt lunchhak. Vi övergav björnnästet på andra sidan sjön. Kokade gulasch i elden. Drack en öl. Kokade kaffe i den tomma konservburken. Pelle blev mycket förtjust i det nya stället. Fanns inga björnar här menade han. Så tittade han på mig med allvarlig blick och sa; det här är vårt ställe. Bara vårt. Jag nickade nedstämmande utan att riktigt förstå vad han menade. Sen blev han tyst och satt länge och knackade med några stenar. Han sa att han skulle "märka" vårt ställe. Jag frågade inte mer. Sen var vi tysta en lång stund.



Så här såg det ut. Vårt fina ställe.


-- Post From My iPhone

Brokebacke Mountain

Tältet är uppe. En konstig känsla sprider sig bland oss karlar. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det.


-- Post From My iPhone

Hair dimension by Conny

Äntligen uppe. Fiskevecka. De tre musketörerna från förra året är här igen. Fiskegubbarna. Tyckte jag kände igen en av dem från någonstans förutom från förra året. Det visade sig att det var Conny. Frisören. Som klipper Alex Schulman. Han är Hair Dimension by Conny. Han är här. Idag fick han sin första fisk på fyra år. Trots att han fiskar varje år. Stort Conny. Grattis Conny. Han är glad. Lycklig som ett litet barn. Ni ser det va?


-- Post From My iPhone

Sista dagen

Sista dagen på jobbet. Känns konstigt. Framförallt för att storbandet med de spelande romerna följde med mig idag. Dom står bakom mig och spelar frenetiskt. Saliven sprutar ur deras galna munnar. Strängar glöder. Träflisor ryker ur ukulenen. Knappar trillar från dragspelet. Den lille dvärgen med skinnbyxor sitter på mitt huvud och trummar som en besatt. Jag försöker se oberörd ut. Låtsasjobbar. Fingrarna snubblar över tangentbordet. Musen halkar av mattan. Skärmen är suddig. Kaffekoppen skakar när jag lyfter den. Munnen är torr. Ögonen små och insjunkna. Känner mig som Gollum som lojt sitter och slickar på en död fisk.

Dom vet att det dröjer till nästa gång. Det här är deras avslutningsnummer. Därför ger dom allt.

Sista gympasset!

Tränade idag. Sedvanliga löpet på bandet. Avslutade med styrketräning. Kommer sakna gymmet här på jobbet. Den kvava luften som gör att man andas som Darth Vader med astma. Värmen som gör att man svettas som en sumobrottare i en polsk brödkö en het sommardag. När vi flyttar kommer vi antagligen inte ha något nytt gym. Trist. Blir väl till att pallra sig iväg till ett riktigt gym. Får trängas bland anabola-stinna kraftmän med strösselbyxor och midjeväska. Fyfan. Jaha. Så är det. Nu blir det hemmaträning istället. Kanske kan funka. Avslutade iallafall mitt sista träningspass att tvätta håret med Niveas hudkräm. Det kändes märkligt. Mest i håret.

Räknar ner

Tre dagar kvar. Sedan är det adjöss och tack för fisken. Sju månaders pappaledighet. Sju månader av "jag ska lära dig allt jag kan...". Herregud. Vad ska jag göra de sista sex månaderna?
Nåväl. Jag har planer för våra kommande stunder. Jag tänker krigsskepp och vilda bestar. Det borde väl funka på en då ett år gammal grabb. Kanoner är kul. Djur är kul. Ser verkligen framemot våra kvalitetsstunder tillsammans. När vi hand i hand beundrar en haubits anno 1942 eller med biljardstora ögon bevittnar en ekorre som slits itu av en uttråkad björn på en djurpark någonstans i Stockholm. Vi applåderar och går vidare och köper korv, glass och en färgglad ballong.

Nåväl. Jag mjukstartar min ledighet med den tradionsenliga fiskeveckan i fjällen. Med mig har jag min skinntorre men hjärtliga vän Pelle och en burk honung. Däruppe möter vi upp the old man och tre alkoholstinna fiskegubbar. Tillsammans ska vi göra sjön osäker. Anslagstavlan är som vanligt med och filmar klipp för kommande sjövett-kampanjer. I år ska även jag själv filma veckans händelser och klippa ihop en film från verklighetens norrland. En djupdykning i flaskan, fiskets fantastiska värld och björnar vi minns från nära håll. Då har jag och Lillen något att titta på när höstens mörka dagar tränger sig på. Vi applåderar och går ut till poolen och metar mört.

Nåväl. Sedan bär det av till Italien i två veckor. Då ska det ätas, ätas och åter ätas. Körvar, ostar och gigantiska biffar. Jag och Lillen ska tävla i flest antal rätter under en middag. Vi applåderar och sätter på oss våra maghjul och rullar hem i den toscanska natten.

Nåväl. Vi hoppas att vi får träffa våra kära vänner Claes och Lisa i Skåne senare i sommar. Då ska vi njuta av Österlens pärlor och Clabbes Weber-grill ska gå lavahet dygnet runt. Han är mycket noga med det där att betona att det är en Weber-grill. Hemma hos Claes grillar man inte. Man Weber-grillar. Gott så. Vi hoppas vi ses och att allt går bra och ni två blir tre. Vi applåderar och tittar på när Clabbe står upp till knäna i barnbajs.

Guldfiskminne

När man som småbarnsförälder aldrig får sova ut så händer det saker med en. Man blir såklart trött. Lite butter. Energin räcker inte riktigt till alla gånger. Men det värsta är nog minnet. Eller snarare bristen på minne. Närminnet är som bortblåst. Som hos en riktigt gammal människa. Jag kommer ihåg det som hände för 20 år sedan men inte det som hände för 5 minuter sedan. Måste hela tiden stanna upp och fundera. Vad var det jag höll på med? Har jag glömt något nu? Jobbigt som fan. Det är ungefär som att vara småbarnsförälder och när man aldrig riktigt får sova ut. Man blir lite trött. Kinkig liksom. Men värst är nog minnet. Jag kommer inte ihåg vad jag gjorde alldeles nyss. Jobbigt som fan. Nu ska jag gå och äta lunch. Antagligen för andra gången idag.

Så här ser en ut

Söndag eftermiddag. Tårtkalas. Familjen var samlad. Någon ställde en klurig fråga. Ingen kunde riktigt svara. Plötsligt drog Lillen på sig läsglasögonen, kliade sig i huvudet och vrålade; jag kan! Jag kan! Alla stod tysta. Beundrade. Synen av ett A-barn.

Storbandet är tillbaka

Så kom dom till slut. In marcherade först den lille trumslagaren som bankade och slog. Efter kom mannen med cymbaler som grinade illa mot mig och hojtade och hade sig. Sedan fortsatte det tills sovrummet var fyllt av orkestermän. Jag låg försvarslös i sängen och gnydde. Trots att jag tryckte i mig Bakis och halva medicinskåpet några timmar innan så var detta ett slag jag inte kunde vinna. Jag lät mig omslukas av deras bröl och vansinnestoner i över 20 minuter innan jag var stark nog att ta mig ur sängen. Nu får det vara nog! tjöt jag. Jag greppade den lille trumslagaren i benen och svingade honom mot cymbalmannen så att instrument och bandmedlemmar flög runt. En efter en lämnade dom rummet. Förutom dvärgen med lustig hatt utrustad med dragspel som på något sätt lyckades klamra sig fast i mitt bakhuvud. Ja. Han är med mig hela dagen har han låtit berätta för mig. Jaha. Trevligt med sällskap. Vi åt lunch tillsammans. På McDonalds. Jag åt kycklingburgaremeny. Han fick ett Happy meal.

Fotboll

Jag och Lillstinke var själva igår kväll. Min fru var på tjejkväll. Efter att ha kastat klossar, slickat på plastmojänger och raserat torn så var det dags att införliva en ny aktivitet i vardagen. En liten fotboll i plast. Jag började med att rulla den mot honom. Knappt någon respons. En liten slick och sen kastade han iväg den. Uttråkad. Av en slump började jag dribbla bollen med mina fötter framför honom. Då hände något. Blicken förändrades. Till något alldeles galet. Han börjar skratta hysteriskt och kryper som en besatt efter bollen. Jag dribblar. Han tjuter av skratt. Jag skjuter. Han tjuter av skratt. När han lyckas få tag i bollen blir han alldeles galen av lycka. Som om en målvakt i en VM-final lyckades norpa den där avgörande straffen. Han höjer bollen till skyarna och tjuter så ögonen nästan trillar ur sina hålor.
Jag frågar mig själv, är detta början på något stort? Kan det vara en ny Zlatan jag ser framför mig? Har jag redan hittat rätt för den lille? Fotboll. Jag fortsätter mitt dribblande. Snavar runt i vardagsrummet. Fäller krokben på mig själv. Skjuter nästan sönder finporslinet. Han fortsätter sin glädjefestival. Då förstår jag plötsligt. Det är jag som är rolig. Inte fotbollen. Jag är en bedrövlig dribblare med två vänsterfötter och knäskålar av trä. Men en hygglig underhållare. Bra så.

Tåg

Åkte tåg imorse. Frivilligt. Bilen står hemma. Känner mig konstig. Smutsig på något sätt.

Oväntat besök

Idag kom Jordan på besök på tidningen. Jag vet inte varför men det var trevligt. Vi pratade om allt mellan himmel och jord trots att jag hade svårt att fokusera. Sen ville hon ta den här bilden på oss. Och det var väl ok men kanske lite konstigt. För ett ögonblick tänkte jag att hon kanske förväxlade mig med någon annan. Sen gick hon hem.

Toscana

Fick nya bilder från boendet vi hyr i sommar i hjärtat av Toscana. Här är stenhuset vi ska bo i. Ser jävligt gött ut, eller hur? Kasta in några utemöbler, ett par flarror vin, några sköna ostar och ett par kilo kallskuret så är vi hemma. Eller ja, ni kanske är hemma i regnet och vi är... just det, i solen.



Pool, trädgård och basketplan. Jag sätter några treor och ett par sköna dunkar, kör highfive med Lillen och drar en moonwalk rakt ner i poolen 10 meter bort. Frun sitter under parasollet och kastar ner salamikorvar till mig i poolen som jag fångar med munnen. Missar jag så vrålar jag; flooooaaaaater!



Sedan samlar vi familjerna vid poolkanten och njuter av utsikten. Alla sitter tysta och beundrar det Toscanska landskapet. Alldeles tyst och lugnt. Inte ens den minsta vindpust förrän tystnaden plötsligt bryts av en trumpetande korvprutt från någon. Någon harklar sig, en annan tittar stressat på klockan och alla skingrar sig snabbt därifrån.



På vägen upp mot huset spatserar vi runt i den fantastiska trädgården. Fingrar försiktigt på olika kryddor och växter. Nyper av några oliver från trädet. Sparar ett par i fickan till dry martinin som snart ska serveras innan middagen. Idyllen spricker när rop hörs nerifrån poolområdet. Folk kastar sig i panik upp från poolen. Någon har tydligen glömt en korv.

A train to work

Åker alltid bil till jobbet. Om jag inte min fru ska ha den. Eller om jag ska ut och hänga i någon takkrona på kvällen. Annars alltid bil. Älskar bilen. Gillar att sitta där och lyssna på radio och göra gubbljud när någon annan bilist kör som en idiot. Jag har slutat vifta, svära och tuta. Orkar inte bry mig längre. Jag gör gubbljud istället. Härligt att bli äldre.

Men. Nu är majtrafiken här. Vilket innebär otroligt bajsnödiga köer från start till mål. Orkar inte det heller. Så. Jag funderar på att börja åka tåg. Ja. Visst låter det ofattbart. Ofattbart konstigt. Jag har inte köpt ett busskort (heter det så fortfarande?) på 20 år. Hur gör man? Är det fortfarande foto på en själv med namn och hela skiten? Har kanske utvecklingen gått framåt tro? Får man ett chip inopererat i skallen och sen dunkar man bara huvudet mot spärren? Jag känner mig osäker här. Nästan lite pirrig. Det blir spännande det här. Tåg. Och kan jag fortsätta med mina gubbljud på tåget? Det är den stora frågan.

Såja, min vän.

Båten plöjer sakta fram genom det lugna vattnet. Nästan ljudlöst. Ett diffust surr från elmotorn. Några små obetydliga skvalp. Solen värmer och speglar sig i ytan. Sjön vilar. Sover. Fisket tar en paus. Siktet är inställt på den lilla kojan på andra sidan sjön. Ett litet vindskydd byggt av gammal drivved. En rostig svart järnkittel för kokkaffe hänger och dinglar på en krok. Några fiskhalster mörka av sot dinglar intill. Förkolnade rester efter ved vilar i eldstaden som omges av rejäla stenar. En stock plågad av vind och vatten utgör sittplats. Vindskyddet ligger bara några meter från sjön. Tar man bara lite fart med båten så glider den upp på stranden och man har bara några kliv upp. Bakom skyddet skymtar oändligheten. Ödemarken. Några språng och man befinner sig mitt i naturens innersta sköte.

Båten skrapar mot sanden när den glider upp på stranden. Vi är framme. Vi slås av den totala tystnaden. Ingen vind. Inte ens måsarnas skrik hörs hit. I horisonten tornar sig molnen som om Mordors mörker sakta är på väg. Vi säger ingenting till varandra. Vi plockar varsamt fram våra nyss fångade rödingar som ska bli till lunch över öppen eld. Vi samlar ved. Gör upp en eld. Jag blåser ur kaffepannan. Det luktar kaffekok. Fyller den med fjällvatten och hänger den över elden i ett gammalt böjt armeringsjärn som likt en galge lutar över eldstaden. Vi lägger fiskarna i de gamla halstrena. Det fräser till när eldens lågor slickar deras fuktiga kroppar. Vi öppnar en öl. Våra blickar låser sig på elden. Fiskarna. Det sprakar till om elden. Vi fyller våra tomma magar med nygrillad fisk i tunnbröd med gårdagens kalla mandelpotatis. Ölen tar snabbt slut. Kaffekannan börjar plötsligt att bubbla och fräsa. Jag häller i några skedar snabbkaffe. Blandar runt. Häller upp. Smaken är fantastisk. I årtionden har det kokats kaffe i just den här pannan. Smakerna har satt sig i järnet. Blandar sig med vårt billiga pulverkaffe. En pipa tänds. Tobaksdoften sprider sig likt en magisk dimma runt oss. Vi känner oss dåsiga. Trötta. Tystnaden kväver oss. Tvingar ner oss. Vi lägger oss på rygg på stranden bredvid elden. Vi lägger armarna bakom huvudet och stirrar upp i himlavalvet. Jag börjar långsamt försvinna in i drömmarnas land. Vi sover nog båda en liten stund. Tystnaden bryts plötsligt. Min fiskevän mumlar något. Det tar några sekunder innan jag är tillbaka från mitt dåsande.
"Finns det björnar här?"
Jag ler för mig själv. Bryr mig inte ens om att öppna mina tunga ögonlock. Svarar inte.
"Du, allvarligt?"
Jag mumlar något obegripligt.
"Jag tyckte jag hörde något!"
Jag fortsätter att le. Ligger kvar. Stilla.
"Hallå! Är du vaken? Lyssnar du? Jag hörde något?!"
Jag sätter mig försiktigt upp. Sträcker lite på mig. Blickar ut över sjön. Bedömmer avståndet till båten som ligger och skvalpar i strandkanten. Den är 4 meter bort. Inga problem. Tittar på min vän som börjar hojta.
"Va fan! Varför är mina skosnören ihopknutna?! Vad i hela helvete!... Du, vad gör du?!"
Jag vänder mig om. Beräknar snabbt i huvudet. Den är ca 80 meter bort. Båten 4 meter. Inga problem att hinna. Den lufsar forfarande. Först när den börjar att springa är det dags att agera. Jag plockar fram en burk med flytande honung ur jackfickan. En liten pensel ur den andra. Jag dopar den försiktigt i honungen. Ordet panik står skrivet i ansiktet på min vän när jag drar det första penseldraget över hans lår. Jag jobbar mig snabbt men effektivt upp mot överkroppen och avslutar över ansiktet trots att hans vevande armarna desperat försöker torka bort den kletiga honungen.
"Såja, min vän...", väser jag och reser mig för att ta mig till båten med snabba steg. En blick över axeln berättar att jag har ca 40 meter tillgodo. Den närmar sig nu snabbt. Inga problem. När jag tar mitt första steg faller jag handlöst till marken. "Va fan!", tjuter jag högt. "Mina skor! Ihopknutna!" Jag försöker kräla mot båten. Men kroppen liksom fastnar i sanden. Det är som att krypa i klister. Sanden fastnar på min armar och ben. Jag vrider på huvudet och blickar mot min vän som febrilt krälar mot mig och båten. Bredvid honom ligger ytterligare en tom burk och en kladdig pensel. Honung. Han grinar mot mig med ansiktet fullt av sand och kletig honung och väser "Såja, min vän..."

Ett minne blott

Igår grillade vi körv i regnet. Bjöd över ett par vänner från föräldragruppen. Vi åt upp de sista av våra egengjorda körvar. Det var med stort vemod. Men samtidigt fint att få dela med sig av det sista av härligheten. Nu är cirka 50 feta körvar uppätna. Frysen gapar tom. Står där i köket som ett gammalt krigsmonument. Vittnar om en storhetstid som bara varade i några få veckor. Sedan var allt över. Varje körv har fått sitt namn inristat i dörren. Texas chili beef. Italian style lamb. Mint and garlic... Det var ena fina rackare det där. Var och en bar sitt namn med stolthet och smak. Jag kommer sakna er. Körvjävlar.

En kväll på slottet

Middagen på Görvälns slott var fantastisk. Fantastisk miljö. Fantastisk mat. Fantastiskt sällskap. Så här fin var entrén. Guld och prylar. Sen gick vi in och satte oss. Vi stirrade länge på alla vinglas och bestick som stod uppdukade på vårt bord. Glasen från vänster eller höger? Besticken utifrån och inåt? Det var så länge sen vi var ute och åt att jag glömt allt om vett och etikett. Jag chansade på vänster. Raskt var kyparen framme och slog mig över fingrarna samtidigt som han fnyste till på ett härligt arrogant sätt.

Sedan åt vi en delikat fem-rätters middag med ett mycket välkomponerat vinpaket till. Allteftersom vi åt oss genom rätterna plockades våra tömda vinglas bort och det blev lättare och lättare att navigera mellan glasen och besticken. Tyvärr blev jag mer och mer onykter av allt vin så det blev fel ändå. Men min fina fru hade stenkoll och satt och snurrade med sina vinglas och doftade och hade sig. Ibland kastade hon iväg ord som russin, olja och skepparkrans. Jag tror det hade att göra med hur vinet smakade och luktade. Efter avslutad måltid gick vi upp på övervåningen för att dricka kaffe med avec. På vägen dit tömde jag min snusdosa på gamla snusar i paraplystället i tron om att det var en väldigt fin papperskorg.

I trappen upp började min fru plocka ner värdefulla prydnadssaker från väggarna och hojtade om maskerader och började prata på ett teatraliskt vis Jag lät henne hållas eftersom det var hon som skulle stå för notan. Väl uppe drack vi en finfin 16-årig Lagavulin och smaskade på tryfflar i ett rum som var fyllt med guldiga kungliga saker och några norrmän utan skor. Sen vinglade vi hem.

Slottsmiddag

Fick en finfin present av min snälla fru på vår bröllopsdag i måndags. Vi ska till Görvälns Slott på lördag och frossa i oss en fem-rätters middag med ett fett vinpaket. Det var där filmen Ondskan spelades in. Nu är det tydligen topprenoverat och det ska vara grymt bra krubb. Ser verkligen fram emot detta. Det är länge sedan vi var ute och åt tillsammans. Senast var nog i slutet av förra sommaren. På Bockholmen Hav & Restaurang. Vilket var ett fantastiskt litet möte med fantastisk mat. Det är få gånger det blåser riktig jäkla orkan i mitt gomsegel. Men det var ett av de tillfällena. Med en tår i ögat tackade jag servitrisen och bad hälsa till kocken. Det är viktigt att göra när det är så där jäkla vansinnigt gott. Tacka och så. Att få vara med om en sådan matupplevelse kanske bara kan jämföras med sjuhelsikes älskog efter månader av avhållsamhet till sjöss eller få dunderkräma när man varit nödig i dagar utan minsta mugg i närheten. När man till slut får sätta sig med en färsk tidning i handen och låter det hända då får man den där tåren i ögat. En jäkla bra upplevelse helt enkelt. Hoppas det händer på lördag. Med maten alltså.

Bajsmolnet

I helgen hade vi Namngivningsceremoni för Översten. Här är han med sin fadder och farbror. Ceremonin gick mycket bra. Till slut.
Dagen innan skulle vi laga mat och städa och göra fint inför trädgårdsfesten och namnceremonin. På eftermiddagen blev det plötsligt stopp i alla toaletter och golvbrunnar. Min fru ringde genast en spolfirma som efter lite överläggning dök upp och stormade in med slangar och skit. Ner med högtryckslangar i golvbrunnarna för att försöka få stoppet att släppa. Spolmannen arbetade febrilt och snabbt. Svor och svettades.
Medan han spolade i det ena badrummet stod jag i det andra för att bevaka golvbrunnen då ett eventuellt baksug kunde inträffa och översvämma golvet från brunnen. Plötsligt hör jag en rejäl smäll, följt av en rad svordomar innefrån badrummet där spolmannen jobbade. Jag sa tyst för mig själv, det där lät jävligt blött. När jag går in i badrummet får jag en smärre chock. Mitt precis nystädade badrum är svart. Svart av skit. Från golv till tak. Spolmannen står på knä och svär, fy fan vad mycket skit! Alldeles blöt. Svart av skit. Min fru kommer in. Vi står bara och gapar. I våra pannor pendlar visarna kraftigt mellan "Skratta som en mentalsjuk! eller "Bryt ihop och fall ner i fosterställning!" Visarna stannade någonstans mitt i mellan. Slangjävlen gick av! Vrålade spolmannen och klafsade ut genom huset i sina nu mycket geggiga skor för att hämta en ny slang. Efter ytterligare försök att få rent i rören gav han upp. Tittade på mig och sa att det måste finnas en rensbrunn någonstans. Ja, kanske under altantrappan, svarade jag.
Ut i trädgården. När vi lyfter undan altantrappen med bitar av resten av altanen så hörs ett gurglande ljud. Bubblande. Som om själva belsebub var på väg upp för att säga, nämen hallå på er! Upp ur brunnen väller bajs. Avföring. Gegg. Det rinner ut över gräset. In under altanen. Spolmannen börjar svära igen. Jag med. I morgon ska det stå 20 personer här. Gärna utan skyddsdräkter och gasmasker. Jag har aldrig sett så mycket bajs på en gång. Brunnen är 4 meter djup och överfull. Spolmannen klafsar iväg med bajsiga skor för att hämta den kraftigaste spolslang han har. Han trycker ner den i skiten och trycker på knappen. Det låter. Det vibrerar. Skiten skakar. Jag får en bild framför mig. Inte helt olik vulkanutbrottet på Island. Men inte lava som sprutar upp. Utan bajs. Som täcker hela tomten. Huset. Ett bajsmoln bildas. Flygtrafiken stoppas. Folk beordras stanna inne. Bajsmolnet är på väg.
Plötsligt säger det, sluuuuuurp! Och 4 kubik bajs försvinner ner i en gigantisk virvel på bara några sekunder. Bajsmolnet är borta. Folk kommer ut på gatorna. Ljublar. Applåderar. Viftar med flaggor. Festen är räddad. Länge leve spolmannen! Länge leve Viggo!

Fotnot. Av hänsyn för känsliga läsare väljer jag att inte lägga upp några bilder.

En dag på golfklubben

Vi åkte ut till golfklubben med hela familjen för att slå lite boll på rangen. Översten var först ut på mattan. Kasta hit drivern! vrålade han. Sen slog han en hyfsad drive på dryga 300 meter med en aning fade. Vi stod bakom och gav honom en spontan golfapplåd och vrålade; in the hooooole!... Efter avslutad träning tog vi golfbilen upp till klubbhuset. Översten fick såklart köra. En handbromssladd senare satt vi på restaurangen.



Som sig bör efter avslutad golfträning beställde vi in öl. Vi pratade svingteknik, golfmode och summerade Överstens första golfträning som imponerade stort. Själv var han inte särskilt överraskad utan ryckte lite nonchalant på axlarna och frågade hur man blir medlem i klubben och om golfbil ingår.



Sen drack vi öl och bara satt och njöt i solen och utsikten över 18:e green som ligger precis bakom oss. Översten satt och skakade på huvudet och skrockade tyst för sig själv över alla missade puttar vi såg.



Efter det åt vi Bookmaker toast medan Översten satt och gjorde ljudliga pruttljud precis när de sista puttarna skulle slås i på 18:e green. När jag hyschade honom tittade han snett på mig som om jag var dum i huvudet och så började han istället slå en stålsked i träbordet 400 gånger. Jag försökte distrahera honom genom att öppna en ny konversation och tog upp ämnen som storviltsjakt, börsklipp och fastighetsaffärer. Då la han ifrån sig skeden bredvid sin vita linneservett och la huvudet på sne och sa; men far, jag är ju bara ett barn. Kan vi inte prata om vett och etikett på golfbanan istället?
Nästa gång, min son. Nästa gång, svarade jag med ett leende.
Sedan for vi hem till godset.

Ljuset.

Igår eftermiddag. På väg hem. Åker hiss. Ser mig i spegeln. Tycker jag ser äldre ut. Ser inte huden lite lös ut under ögonen? Ansiktet ser smalt ut också. Nästan krympt. Torkat. Eller. Kanske inte. Inbillar mig nog. Men. Plötsligt ser jag något som glänser i håret. Något som sticker ut. Jag kikar noggrant. Pulsen ökar. Jag svär tyst för mig själv. Rör försiktigt vid det med mina fingrar. Drar i det. Det är grått. Det är mitt. Det sitter fast.

Fan. Fan. Fan.

Kanske är det ljuset i hisset som gör att det ser grått ut. Det är faktiskt alltid lite skum belysning i hissar. Den här hissen är väl inget undantag? Så är det. Ljuset. Det är inte grått. Jag andas ut.
Kanske ska jag fråga min fru när jag kommer hem. För säkerhets skull. Bara få det bekräftat. Att det är ljuset. Inte åldern.

Hemma. Jag frågar min fru. Pekar på mitt huvud. Ser du något här? Något... grått eller så? Hon tittar betänktsamt. Skannar av mitt hår. Strå efter strå. Jag håller andan. Tänker bara på ljuset i hisset.

Ja! Titta här ja! Vrålar hon. Ett grått hårstrå! Grattis!

Fan. Fan. Fan.

Jaha. Paniken sköljer över mig som en tsunami. Jag tänker hårfärgningsmedel. Familjepack. Nya hårnyanser far igenom huvudet som om livet passerar revy. Som ett elektroniskt bildspel med frodiga frisyrer i härliga kulörer. Spelet stannar vid en bild. Jokkmokks Jokke. Han har väl ett härligt hår? Frodigt och mörkt. Riktigt mörkt. Inga gråa hår där fast han är en bit över 100 år gammal. Undrar vad han använder för hårfärgningsmedel tro? Jag kanske kan ringa och fråga honom. Jag gogglar mannen med det härligt mörka håret. Han är död.

Fan. Fan. Fan.

Lördagmorgon

Har varit uppe med Översten sen sextiden. Vi har lekt och tittat på barnteve. Barnprogrammen är inget vidare faktiskt. Tittar på något som heter Aptv och det är ett direkt vidrigt litet program. En creepy brud som buktalar till en jäkla cp-apa och säger konstiga saker. Men så händer det. Agnes dyker oväntat upp som gäst. Vilket fantastiskt program! Älskar Apjäveln!

-- Post From My iPhone

Återkomsten

Äntligen frisk. Har kommit igång med träningen igen efter ett 5 veckors luftburet ebolavirus. 5 veckor av dekadens och ett liv i synd. 5 veckor av dålig sömn och sotlunga. 5 veckor av potatischips och kaviarmackor en tisdagkväll. 5 veckor av grillat är godast. 5 veckor av lådvin och smågodis. Trots det. Så har jag gått ner i vikt. Vilket betyder att jag har en superkropp. Min kropp är ett övermänskligt utomjordiskt fenomen helt enkelt. Som att stoppa en V8-motor i ett FIAT-chassi ungefär. Ful och klen på utsidan men med grym förbränning och hög prestanda på insidan. Så när jag fjäderlätt studsade upp på löpbandet häromdagen var det med gott mod och härlig frenesi. Tyvärr har min kropp på något sätt lyckats lura mig fullständigt. Det var ingen stålman som klev på löpbandet. Det var Sune Mangs i superman-trikåer. Sune Mangs med träknän och skyttegravsfötter. Två vänsterfötter dessutom. Med ihoptejpade ben och motvind. Ja så kan det vara.
Jaha. Ikväll går jag ut på stan som en vanlig indian. Jag ska dricka eldvatten och umgås med vänner. Imorgonbitti möter jag ett gäng andra gamla vänner. De spelande romerna. Det var ett tag sedan. Välkomna!

Helgen i bilder - Söndag

Vi var inbjudna på fika hos en familj i föräldragruppen. Med en massa barn och mammor och pappor. Det var mycket trevligt. Jag satte på Lillstinke mina solbrickor så han skulle göra ett coolt intryck. Så att han kunde ta kommandot direkt och visa vilken cool kille han är. Snäll men cool. Så blev det inte. Istället klöste han lilla Signe i ansiktet så det blev långa röda märken och norpade hennes plastmojäng, och vips så var han på allas shit-list. Sen började alla föräldrar prata om sina bebisars hår. Hur långt och fint det var och så. Så när alla tittade på Lillstinkes fyra fladdriga hårstrån ala Povel Ramel så försökte jag släta över det med att säga att han var nyklippt. Det var ingen som köpte det. Sen gick vi hem och grillade korv igen.

Helgen i bilder - Lördag

Bjöd över några vänner. Alla fick välja sina favoriter bland de olika kryddningarna. Det var svårt. Framförallt att komma ihåg vilken som var vilken efter ett par glas rosé. Men Pelle hade full koll på sin korv som han vårdade som sin egen. Sen sprack den och såg ut som Hindenburg-olyckan. Det var otäckt men korvarna smakade mycket gött.

Helgen i bilder - Fredag

Var ju på körvstoppning i fredags kväll. Satan i gatan vad korv vi gjorde. Åtta lådor fulla med körv blev det. Ungefär 400 körvar satte vi till världen i åtta olika kryddningar. Det var en riktig meatfeast kan man säga. Härligt. Festligt. Och köttigt. På ett grisigt sätt.

Kungen av Körv

I morgon kväll ska jag på korvstoppning. Ska lära mig göra körv helt enkelt. Det ska bli mycket spännande. Körv är ju jäkligt smarrigt. Men det är skillnad på korv och korv. Italienarna vet vad jag pratar om. En färsk salsiccia med smak av tryffel eller rosmarin som läggs på grillen och som gärna äts med en risoni får gomseglet att stå i full blåst. En Dennisvurre med smak av grisfot och glutamat som kokas i 2 minuter och äts med sockrat bröd är inte lika upphetsande.

Mitt första korvupplevelse går hela vägen tillbaka till småskolan. Jag var runt 7-8 år och smal som en pomfritt. I skolbespisningen bjöds det på fläskkorv en dag. Redan då tyckte jag det var bland det bästa som fanns i korvväg. Jag kunde äta hur många korvskivor som helst. Det fanns inget stopp. Jag var Kungen av Korv. Så. Den dagen kände jag att behövde en utmaning. Se om det fanns någon som kunde slå mig i mitt korvätande. Jag utmanade den tjockaste killen i klassen. På den tiden trodde jag att alla tjockisar kunde äta fasansfulla mängder och skulle alltså utgöra en fullgod utmaning. Jag själv var ju tre äpplen hög och försvann fullständigt bakom en lyktstolpe. Jag skulle till utseendet inte utgöra något hot. Jag skulle i andras ögon vara en mumsbit för den här typen av utmaningar. Flugvikt mot tungvikt. Så. Tjockaste Killen i klassen antog min utmaning med ett leende som såg ut att kunna svälja både mig och väldigt många korvar.
Vi ställde oss i matkön med tomma tallrikar och magar. Tävlingen var igång. Mattanten la upp korv efter korv och tittade snett på oss när vi vrålade; fler korvar! Muttrandes la hon upp korvarna som byggde höga köttberg på tallrikarna. Potatismos hoppade vi över. Det var endast korv det gällde. Dricka var tillåtet. Vi satte oss vid ett tomt bord. Mittemot varandra så vi kunde hålla räkning på våra korvar. Sen började ett våldsamt ätandes. Tjockaste Killen i klassen glufsade i sig ett rasande tempo. Jag själv började lite försiktigt. Avvaktande. Redan efter 15 korvar började han se aningen obekväm ut. Jag själv kände mig oövervinnlig. Korvarna slank ner en efter en. När vi närmaste oss 20 korvar såg han grön ut i ansiktet. Hans plågade grin gjorde mig än mer motiverad. Jag kände segerna sötma. Det doftade seger lång väg. När jag gick och backade hos mattanten var slaget över. Han sköt tallriken ifrån sig med ett stön och lutade sig tillbaka, blundade och andades tungt och sa; jag orkar inte mer. Jag kommer inte exakt ihåg hur många korvar jag fick i mig den dagen. Men det var obehagligt många. Jag hade inte bara vunnit. Jag hade krossat Tjockaste Killen i klassen. Förnedrat honom i det han trodde var hans egen paradgren. Jag kanske inte vann så mycket mer i skolan. Var inge vidare på sport och så. Men jag var i allafall Kungen av Körv.

Fisherman

Jag känner mig risig igen. Så jag äter halstabletter. I mängder. Jag har en hel jävla kartong som jag ska sätta i mig. Så läser jag på förpackningen. "En överdriven konsumtion kan ha en laxerande effekt."

Ja. "Kan ha." Så ingen fara på taket alltså. Inga bromsspår i rabatten alltså. Ingen chokladmousse i tygpåsen alltså. Ingen bromsvätska i handsfacket alltså. Ingen rocketlaunch i parken alltså. Bra så. Gott så.

Våren

Äntligen är våren här. Jag kan redan känna doften av grillade djurdelar och doften av upptinat hundbajs. Längtar efter att plocka fram utemöblerna och göra i ordning poolen. Känslan av att stå i solen och känna hettan i ansiktet av glödbädden från grillen när jag står och vänder körvar och biffar som bubblar i marinad. Bredvid står ett glas rött eller en kall öl och pockar. På altanen ligger Överste Senap och kisar med ögonen efter att ha upplevt sitt första halvår i livet i kyla och mörker. Det kommer att bli en chock för den lille. Som att slita ut Gollum ur sin grotthåla och kasta ut honom på playan i Ibiza. Plötsligt är det ljust och varmt. Lättklädda människor som umgås och roar sig i solen. Kanske kommer han att kravla in igen. Söka sig tillbaka till mörkret i sin trygga grotta och suga på en död fisk. Oförmögen att förstå vad som plötsligt hänt omkring honom.

I helgen går jag ut på tomten. Jag ska inspektera våra ägor. Se vad Kung Bore ställt till med under vintern. Jag ska sätta mig på gräsmattan och prata ömt med den. Säga att det ordnar sig. Bara det kommer lite värme. Jag ska klappa lite på lökarna också. I rabatten alltså. Kanske tar jag fram utemöblerna om det är sol. Sopar undan det sista av vintern på uppfarten. Och så tar jag ned julbelysningen. Herregud. Det står fortfarande sex stolta renjävlar på tak och tomt.
Och grillen. Den borde dömas ut. Efter fyra år i tuff tjänst. Rostig. Bucklig. Ärrad av lavaheta glödbäddar. Jag vill krama den och tala till den. Låt mig tacka för lång och trogen tjänst. Du har gjort det du en gång skapades för. Du har gjort det med bravur och stolthet. Du har gjort det i sol, regn och snö utan att slockna. Du har gjort dig förtjänt av den sista vilan. Inga fler körvar eller stekar ska härmed betunga ditt trötta gamla galler. Tack för allt. Sen går jag in och kramar min fru. Säger något snällt. Att hon är vacker och är världens bästa fru och mor. Och att Lokomotivgrillen med skorsten, rökhus och termometer finns att köpa på Jula för specialpris just nu.

Pimpla!

Det var stor fisketävling idag på sjön. Vinnaren skulle kamma hem fyra lök på laxen. Härligt. Samlade familjen på skotern och drog iväg över sjön. Startskottet gick 11.00 och tävlingen skulle vara över ett par timmar senare. Här skulle pimplas! Två timmar senare satt jag fortfarande och glodde ner i ett svart hål i isen utan ett minsta napp. Tävlingen blåstes av och det bjöds på grillade burgare och prisutdelning i solskenet. Vi packade familjen på skotern och åkte hem.
Sen tog jag skotern till grannstugan och hälsade på de lokala infödingarna, ett gäng riktiga gamla fiskegubbar, och så satt vi och berättade fiskestorys från förra sommaren och hela vägen tillbaka till 70-talet. Så bjöd de på eldvatten och historierna blev fler och fiskarna större. Efter ett tag klev den lokala byfånen in genom dörren och satte sig och pratade sluddrigt och obegripligt trots att han var nykter. Han fick bara en folköl. Det var lika bra det med tanke på hur konstigt han pratade. Så berättade byfånen om sin syster som gick genom isen och låg en timme i det iskalla vattnet men klarade sig tack vare att hon var så vansinnigt tjock. Så pimplade vi vidare och så blev det tyst en lång stund men så är det i Norrland. Jag försökte prata lite väder men det var ingen som nappade utan alla satt tyst och tittade i sitt lilla glas som om det vore den sista supen de skulle dricka i sina liv. "Jaaaså!!!..." vrålade någon plötsligt högt och ljudligt och så började vi om med fiskehistorierna från början. Sen vinglade jag hem.

-- Post From My iPhone

Tunnbrödrullen I

Jag tappade aptiten för tre veckor sedan när jag fick influensan. Så jag har tappat i vikt. Detta måste åtgärdas! Så. Vi åkte till Åre byn för att äta. Jag beställde en lyxig tunnbrödrulle med dubbla lammkorvar och bacon med hemlagat mos. Lillen åt medan vi inväntade maten. Så här glad blev han när han såg min rulle. Jag blev också glad.

-- Post From My iPhone

Tunnbrödrullen II

Så tittade han på mig som att det var hans rulle men det är min. Bara min!

-- Post From My iPhone

Tunnbrödrullen III

Så började jag smörja kråset. Slicka mig om läpparna och så. Lillen började ana att det här inte alls skulle gå hans väg. Nej. Det är min rulle. Bara min.


-- Post From My iPhone

Tunnbrödrullen IV

Ser ni hur stor den är? Min rulle. Ja maten alltså! Full med körv och grejor. Min fru sitter och petar med några små ynkliga vårrullar. Hahaha! Medan jag har en jätterulle!!! Ser ni Lillen? Han ger inte upp. Det ska han ha cred för! Han är en eater precis som jag en gång var. Satan vad smarrig den var. Sen åkte vi hem.

-- Post From My iPhone

Vi åker och badar!

För att läka såren från tågresan med SJ har vi tänkt att lämna den kalla och snöiga vildmarken och åka in till Åre imorgon för att bada på Holiday Club. Tydligen finns det en himla massa bassänger och prylar där. Blir gött för hela familjen att plumsa i en varm pool. Framförallt blir det gött för Översten som aldrig badat i bassäng någon gång. Tror han kommer bli överförtjust. Jag undrar om det är mycket folk där i bassängerna? Och om rengöringssystemen är av god kvalité? För Översten har nämligen inte bajjat på två dagar. Och det brukar bli en sjuhelsikes "floater" när han har haft aktersnurran stängd ett par dagar.

-- Post From My iPhone

Tågresan

Vi åker tåg. På väg till Åre. Jag har inte åkt tåg sedan lumpen. Trodde att det liksom hade hänt något sedan dess. Att det skulle vara lite modernare. Men va fan, tåget är ju för bövelen från 1800-talet. Det är ju som att åka tåg i gamla Sovjet eller DDR. Det luktar bränd metall och allt går i bruna kulörer ombord. Sen har vi ju SJ bakom roddret. Det började med att tåget var 50 minuter försenat från Stockholm. Nu har vi åkt i två timmar och stannat 4 gånger pga att loken pajjar hela tiden. Det här är inte en resa till Åre. Det här är en resa i tiden. För så där en 80 år sedan. Nu sitter vi fast i en redneckhåla som heter Tierp. Dom försöker tydligen laga tåget. Samtidigt försöker dom kväka ut trafikmeddelanden via högtalarsystemet som håller andra världskriget-klass. Så. Vi håller humöret uppe. Översten sover. Jag sitter och muttrar. Och min fru som är på bilden har tappat förståndet och skenat alldeles. Som ett tåg. Fast inte det här tåget då. För det står still. Som tiden. På just det här tåget. Gott så. Härligt. Nu ska jag fråga om dom har tvångströjor ombord till min fru.

Post From My iPhone

Tillbaka!

Jag är tillbaka från Dödskuggans dal. Tillbaka från de döda. Tillbaka från Dödsriket. Återuppstånden som en levande död. Efter en vecka i horisantalläge med febertoppar som skulle få glaciärer att smälta. Nu är jag tillbaka som en zombie. Ljusgrön i hyn. Sårig. Stapplande. Törstar efter mediciner och morfin. Nu sitter jag på kontoret framför skärmen och fånstirrar. Ibland ropar jag av gammal vana "Törstig, ge mig vatten!" eller "Jag fryser, hämta en filt!" Men ingen kommer. Så jag blir bitter och gör högljudda gubbljud i protest istället. För att markera att jag faktiskt fortfarande är lite svag och kanske behöver lite medkännande. Men ingen kommer. Innan jag stapplar hem ska jag zombiehosta på allas tangentbord.

Hörde att jag blivit hånad av vissa "vänner" för min "dödliga" sjukdom i helgen pga att jag missade en 40-års fest. Det åtgärdade jag snabbt genom att stryka dessa "vänner" i mitt testamente som jag av en händelse satt och skrev. Min kapsylsamling går nu istället till Katternas Vänner. Min "lättklädda" damer-kortlek går nu till PRO. Mitt smyckeskrin med olikfärgade bärnstenar formade som lustiga tomtar går till Folkets hus i Skövde. Så kan det gå.

Kulturvecka

Jag är fortfarande risig. Har fått puckelrygg av allt liggande i säng och soffa. Mina gamla träknän har låst sig i 10 graders vinkel. Har tappat talet och kommunicerar bara genom olika gubbläten. En harkling betyder ja och två nej. En rap betyder glad och en gubbprutt arg och butter. Jag knaprar piller och medicin som en sötsugen Sune Mangs i en gottebutik. För att fördriva tiden dricker jag morfinbaserad hostmedicin som jag blir konstig och sävlig av samtidigt som jag tittar på film. Hittills har jag klämt Maskinisten, Ghosts of Mars, Män som hatar kvinnor, District 9, Zombieland, This is England, X-Men Origins Wolverine och lite annat skit. Idag ser jag 2012, Shutter Island, The Road, Avatar och hela serien Spartacus blod and sand. Inget ont som har något gott med sig. Nu tar jag igen 6 månader av filmtorka.
Jag tar med mig gotteskål med blandade färgglada piller, morfindrink och farmors gamla hemorrojdkudde.


-- Post From My iPhone

Sjuk

Jag är sjuk. Ligger hemma och simmar i mina egna kroppsvätskor. Jag har feber. Har sällan det. Igår hade jag 39 grader. Herregud. Jag är alltså nära döden. Det är så när killar är sjuka. Vi är alltid lite närmare döden än när tjejer är sjuka. Så. Jag ligger i min spökplump-pyjamas och stirrar i taket. Då och då ger jag ifrån mig otäcka gubbljud för att signalera till resten av familjen att jag fortfarande lever. Men knappt. Tur är att min fru är en stålkvinna och kan ta hand om både liten frisk baby och sjuk jättebaby.

-- Post From My iPhone

Utjämnat

Var ute igår kväll. Njöt av eldvatten och trevligt sällskap. Vinglade hem framåt midnatt. Jag gick och la mig i holken. Barrikerade dörren. Laddade med dubbelpipig Bakis och en god natts sömn. Framåt morgonen kunde jag höra dom. Skramlet av musikinstrument. De svaga tonerna av näsflöjter. Skramlet av cymbaler. Doften av skepparkrans, kläder i bävernylon och gamla blöta russin. Dom samlar kraft. Pratar ihop sig. Vässar instrumenten. Gör sig redo för att storma mig och min trötta kropp och huvud. Jag ligger tryckt kvar i sängen. Klockan har inte ringt än. Jag har vaknat tidigt. Tänder lampan. Sträcker på mig. Tittar mot dörren. Den är stängd. Jag hör desperata ljud från storbandsorkestern utanför. Dom försöker ta sig in. Slår mot dörren. Den öppnar sig inte. Jag hör hur dom försöker få fart på instrumenten. Bankar på trummor och sliter i dragspel. Men ljuden dör sakta ut. Jag ler hånfullt. Kliar mig i skrevet. Tittar på klockan. Öppnar försiktigt dörren. Tittar ut. Det är tomt och öde. På golvet ligger en knäckt näsflöjt och en papperslapp med något nedskrivet. Jag plockar upp den och läser;
"På återseende..."

Jag skrynklar ihop den och kastar den. Knatar glatt iväg till sovrummet för att krama familjen som vaknat. Jag ler för mig själv och tänker; "Herr Fisk vs Storbandet 1-28".

Måndagen som försvann

Fick en dålig start på måndagen och veckan. Allt jobb sedan i fredags eftermiddag försvann som en fis i nordanvinden när datorjäveln kraschade. Bröt jag ihop för det? Nej. Inte alls. Jag grävde mig en grop under skrivbordet, rakt ner i betonggolvet. Så satt jag där i min lilla håla som Saddam gjorde under krigsslutet med en burkcola, en ask småkakor och en kortlek med pinupbilder och bara väntade ut allt. Nu är det tisdag morgon och ingen har hittat mig ännu. Antagligen har ingen letat heller. Kakorna är slut. Kortleken utnött. Jag tittar upp ur min lilla håla. Ingen är här. Så jag sätter mig och jobbar igen. Som ingenting har hänt. Som om måndagen inte existerat. Som om mitt arbete aldrig försvunnit. Tisdag. Bra jäkla dag.

Första pris!

Jag vann första pris ikväll på Bajslotteriet! Vi snackar riktigt fint pris. Typ Nobels Fredspris. Jag tog emot mitt pris med papperstussar i näsan, tårögd och lätt illamående. Ja, jag blev så till mig att jag ville dela med mig av priset. Så jag hojtade högt;
"Kerstin?"

"Keeerstin?!..."


-- Post From My iPhone

Det knackar på...

Igår kväll. Julakatalogen har kommit. Hundratals sidor av bläddring pockar och lockar. Bläddrar genast fram sidorna med luftvapen. Skrockar för mig själv. Går igenom vapnen var för sig. Kollar igenom alla tillbehör från kikarsikten till rödpunktsikten. Ler för mig själv. Ska skatorna gå en tuff vår till mötes månne? Plötsligt knackar det på dörren. Jag öppnar. Det är en man med skepparkrans och lustig hatt från Ornitologiska Föreningen. Han synar mig noga. Skakar på huvudet och säger;
"Nej, inte skjuter man skator inte, dessa vackra underbara fjäderfän..."
"Nene", svarar jag lite skamset och stänger dörren.

Jag bläddrar vidare till trädgårdssidorna.

Skrockar för mig själv. Går igenom grillarna var för sig. Kollar igenom alla tillbehör från stekspadar till halster. Hittar en enorm lokomotivkolgrill. Kolgrillarnas konung. Med skorsten, rökhus och hela skiten. Ler för mig själv. Går grisarna en tuff vår till mötes månne? Plötsligt knackar det på dörren. Jag öppnar. Det är tjock rosablek man med gristryne från Djurens Rätt. Han synar mig noga. Skakar på huvudet och säger;
"Nej, inte grillar vi grisar inte, dessa vackra underbara fläskdjur..."
"Nene", svarar jag lite skamset och stänger dörren.

Jag kastar iväg katalogen i vredesmod. Tar istället upp Aftonbladets MC bilaga. Skrockar för mig själv. Går igenom cyklarna var för sig. Kollar igenom alla tillbehör från hjälmar till läderställ. Ler för mig själv. Ska bilisterna gå en tuff vår till mötes månne? Plötsligt knackar det på dörren. Jag öppnar. Det är en tunnhårig småfet 40-års kris som står för dörren. Den synar mig noga. Skakar på huvudet och säger;
"Får jag komma in?"
"Välkommen", säger jag.

Så sätter vi oss tillsammans och bläddrar vidare i MC bilagan. Vi skrockar för oss själva när vi lägger ögonen på en H-D Fatboy. Det bankar på dörren igen. Vi öppnar inte.

Dagens meny - Sportbladet

Översten är allt en riktig eater - det har jag alltid sagt. Här har han mumsat i sig några sidor av Sportbladet. Jag vet inte vad det ska betyda. Gillar han inte sport? Gillar han inte pappas tidning? Är det en markering av något slag? Eller är det bara så att lunchen inte hann komma fram i tid? Skit samma. Blicken. Säger allt. En eater.

Fest i dagarna tre.

Haft feber och ont i kistan i dagarna tre. Legat hemma som en äldre farbror med gikt, krämpor och klassiska gubbljud. Sen blev Överste Senap magsjuk också. Det var en fest det. Riktig fest. Nu är jag tillbaka i designgruvan och arbetar. Men jag känner mig fortfarande som ett lågt svävande Hindenburg. Svullen, och kan explodera när som helst och sprida död och vansinnesvirus omkring mig. Med andra ord kan det bli en härlig efterfest också.

Dagens meny

Varmrätt - Broccoli, potatis & äggröra. Efterrätt - Mosad banan. Man kan se det eller hur? I blicken. Att han är en eater. Precis som pappa. En riktig grym jäkla eater.

Lotteriet

Det här med blöjbyten. Ingen stor sak egentligen. Det är bara att göra. Oftast okladdigt och det går på några sekunder. Bra så. Men ibland går man på en mina kan man säga. När slussningen dröjt några dagar och samlat på sig och Översten slickat på för många golv, stolsben och gamla strumpor. Då är det inte en fest för öga och näsa. Resultatet blir en liten chokladdoppad dvärg. När det händer är det inte kul. Inte kul alls. Som tur är händer det sällan. Nu är Översten snart 6 månader och det som kommer ut börjar likna vanligt människobaj. Men varje gång helvetet brakar loss i Överstens akterdäck och frun säger; "Lycka till Pappi!" med ett leende på läpparna, så lunkar jag försiktigt iväg med den lilla bajsbomben och så nynnar jag; Fast och fint, det ska vara fast och fint, faaaaast och fiiiiiint!!!
Ja, varje dag är som ett lotteri. Ett bajslotteri.

Fredag

På fredag ska jag vara pappaledig. Frun reser bort på begravning. Jag och Överste Senap stannar hemma. Funderar på vad vi ska göra. Frun har köpt en massa körv. Så vi får äta körv helt enkelt. Det är det grabbar gör när grabbar umgås. Äter körv. Gött.

Do I feel lucky?

Översten fick sina första solbrickor i helgen. Han blev mycket glad. Tittade på mig som han brukar med sitt härliga leende. Jollrade lite. Fåglar kvittrade utanför.


När vi sedan satte på solbrillorna ordentligt hände något. Det glada leendet försvann. Ett mer allvarligt uttryck tog form. Det blev alldeles tyst i rummet. Kallt nästan. Solen i gick moln. Fåglarna flög sin väg. Översten stirrade på mig en lång stund med sitt stenansikte. Så halade han upp en nästan tom nappflaska och pekade den mot mig. Läpparna var som streck. Blicken stenhård. Med viskande iskall röst väste han:

I know what you're thinking. "Did he fire six shots or only five?" Well, to tell you the truth, in all this excitement I kind of lost track myself. But being as this is a .44 Magnum, the most powerful handgun in the world, and would blow your head clean off, you've got to ask yourself one question: Do I feel lucky? Well, do ya, punk?

Strand 2010

Jag öppnar garderoben. Lutar mig in i mörkret. Lyfter fram dom små strömlinjeformade alvskorna. Dom är fjäderlätta. En gång gjorda för optimal fart och lätta steg. Blåser av florsockret och tömmer ut några gamla grillchips. Jag ställer ner dom och lutar mig in igen. Plockar upp tavlan med guldram med porträttet av Fabio med sin enorma solbrända torso. Torkar av de feta fingeravtrycken från glaset. Det luktar bacon och soffpotatis. Hänger upp den på väggen. Lutar mig in igen. Plockar upp det minimala klädstycket i hajskinn. Skakar ur kaksmulorna. Drar på mig den sportiga hajmankinin och stoppar i en ordentlig socka. Nu är det jag som tar tag i detta. Nu är slut med Sune Mangs leverne. Ut med tårta. In med sushi. Ut med smågodis. In med sallad. Ut med Sune Mangs. In med Lave Mangs. Nu blir det träning på allvar. Jag tar med alvskor, Fabio och mankini.

Ryckningarna

Fan. Jag har haft ryckningar i mitt vänstra ögonlock nu i över en vecka. Sådana där små små små riktigt jävligt irriterande ryckningar. Tror det beror på att jag är trött eller något. Jag börjar känna mig som kommissarie Charles Dreyfus i Peter Sellers Pink Panther, ni vet han som sitter och blinkar hysteriskt med ena ögat och fnissar på ett sinnessjukt sätt så snart Inspector Clouseau kommer i närheten. Kanske är detta det första tecknet på att jag håller på att tappa förståndet. Det börjar med små små små darr på ena ögat. Fortsätter med sinnessjuka fniss så snart en kollega närmar sig mitt skrivbord. Och så slutar det med att jag hänger naken upp och ner i lamparmaturen ovanför mitt skrivbord och skjuter gem på kollegorna.

Ja, man kan ju alltid hoppas.

Gadden

Plasten är borta. Nu ska det läkas i två veckor. Och smörjas. Med barnstjärtsalva. Härligt. Nu får jag både smörja Viggo i stjärten och Viggo på underarmen. Jag älskar redan min nya tatuering. Och jag känner att min kropp redan trånar efter fler. Och jag säger, varför inte?

Salong Betong

Förorten. Nu är det dags. Nu finns ingen återvändo. Idag ska jag tatuera mig.



Jaha. Det är tydligen här ingreppet ska ske. Två stolar. Lite plast. Och mycket vaselin. Frågade först om det var ister men det var tydligen vaselin. Jag tog inte upp det mer.



Det här är Annie. Det är hon som ska göra tatueringen. Eller gaddningen som det heter. Hon var mycket trevlig. Och mycket duktig. Jag kände mig mycket trygg i hennes händer. Jag förvarnade om min mycket låga smärttröskel. Den är som en fyraårig flickas berättade jag. Sen rakade hon min arm. Det var lustigt men inte konstigt. Sen tvättade hon armen noga och satte på sig gummihandskar och visade nålmaskinen som såg ut att vara från 1800-talet.



Nu är skissen ditlagd på underarmen. Placering och storlek klar. Nu är det bara att sätta nålen i tyget så att säga.



Nu är vi igång! Ljudet av maskinen vibrerar i mina öron. Jag var beredd på att skrika som en liten skolflicka när nålen först smakade på min hud. Jag såg mig själv gråtandes springa ut från Salongen med bara en svart prick på armen och en förvånad Annie som tittar på en tom stol framför sig. Men. Jag blev förvånad hur lite det faktiskt kändes. En något brännande känsla. En konstig känsla. När nålen långsamt men effektivt tuggar sig genom min hud två millimeter djupt och färgar den svart.



Periodpaus. Alla konturer är nu gaddade. Sen ska texten fyllas med svart. Jag får skaka lite på armen. Kolla i spegeln. Känslan är härlig. Tatueringen börjar ta form.



Klar! Tatueringen är färdig och inplastat. Jag blev så till mig efter en och halvtimmes gaddning att jag glömde fota precis när den var klar. Jag lägger upp en ny bild imorgon när plasten är borta. Hur som helst. Jag är sjukt nöjd. Min son är förevigad på min kropp. Tills jag dör.

Tack Annie och Salong Betong för ett grymt bra jobb och trevligt bemötande.
Det här var min första tatuering - antagligen inte den sista.

Filmade en snutt också. Gillade ljudet. Kanske var det där med metall mot hud. Vet inte varför. Gillade det bara.