Trött

Är inne på min vad, femte kopp kaffe idag? Är trött. Bakis. Storbandet var på besök imorse igen. Orkar inte berätta vad dom gjorde med mig. Känner mig smutsig bara. Sitter och försöker jobba. Det går. Långsamt. Plötsligt hör jag små tassande steg. En liten figur som påminner starkt om min ena njure tassar förbi på skrivbordet. Han har lustiga skor på sig. Hög hatt och käpp. Musik börjar spelas. Njuren drar igång ett cabarenummer med stepp och hela skiten. Han grinar illa åt mig. Han avslutar numret med att pinka på min musmatta. Jag gnuggar mig i ögonen. Tittar upp igen. Han är borta. En liten pöl ligger kvar på bordet.
I morgon går jag ut igen.

Måndag morgon

Jag vaknar tidigt som vanligt. Jag är trött. Det är kallt i rummet. Fönstret är öppet litegrann. Jag sätter mig upp i sängen. Rufsar mig lite i håret. Kikar mot fönstret. En pingvin sitter på fönsterbläcket. Han smaskar på en isglass. Han tittar på mig. Hånler med sin smala fula näbb. Han lutar sig förnöjt tillbaka mot fönstret. Han smackar nonchalant. Jag sträcker mig långsamt mot en toffla som ligger på golvet. Pingvinen tittar på mig. Spänner ögonen i mig. Han skakar på huvudet samtidigt som han gör en svepande rörelse över halsen med sin ena vinge. Jag fattar vinken. Släpper tofflan. Tassar upp på det kalla golvet. Försöker skyla mig. Jag hör hur han hånskrattar åt mig samtidigt som han öppnar upp en ny isglass. Han smackar igen. Jag försöker kika ut genom persiennerna. Snö. Det är snö ute. Jag gnuggar mig i ögonen. Tittar ut igen. Snö. Pingvinen hånskrattar när han försvinner ut genom fönstret. Fem, sex glasspinnar ligger kvar i fönstret och en liten klick med fågelträck. Jag tar snabbt upp tofflan igen. Öppnar fönstret helt och laddar för ett dödande kast. Men han är borta. Några små spår i snön vittnar om en snabb flykt över tomten. Jag muttrar för mig själv. Rufsar lite i håret. Förbannar landet. Förbannar klimatet. Ser mig i spegeln. Förbannar min frisyr. Ikväll går jag till frisören.

Saken är biff

Den här var väl den som till sist skulle avgöra. Jag lägger ner all träning på momangen! Gött.

-- Post From My iPhone

Project S

Nu är vi igång på allvar. De första sidorna är skrivna. Jag satte mig sent i lördags kväll. Stirrade på den tomma lysande skärmen. Fingrarna svävade ovanför tangenterna som olycksaliga andar. Dom ville liksom inte landa någonstans. Det var som ett stort nystan av galenskap. Man vet inte riktigt var man ska börja någonstans. Som tur var hade jag hällt upp en liten fin italiensk grappajävel. Ett par snabba slurkar och plötsligt började fingrarna göra nedslag i tangentbordet. Till en början långsamt. Efter ett helt glas grappa. Allt snabbare. Efter två glas. Warpspeed. Tre små härliga kapitel blev nerskrivna. Korta. Ja. Men ändå. Tre kapitel. Konstiga? Ja. Barnvänliga. Ingen aning. Så blev jag plötsligt trött och gick och la mig. På söndagen läste jag igenom det jag skrivit. Herregud. Ikväll skriver jag om hela kapitel 1 och delar av 2. Kapitel 3 har jag fortfarande inte förstått ett enda ord av.

VAB

Vabar idag. Överste Senap har kräkis. Vi tittar på Mora Träsk. Varje gång vi tittar på detta musikaliska elände känner jag obehag. Som att jag vill ligga i fosterställning i duschen. Smutsig. Jag känner mig smutsig.

Det knackar på... igen.

Torsdagkväll. Plumsar ner i soffan. Jag rinner ut över soffkuddarna. Zappar med fjärrisen. 
Det knackar på dörren. 
Jag masar mig upp. Ger ifrån mig ett gubbljud. Öppnar dörren. En tunnhårig medelålders småfet 40-års kris står utanför och blänger på mig. Han synar mig uppifrån och ner. Han känns bekant. På ett obehagligt sätt. Jag stänger dörren utan att säga ett ord. Masar mig ner i soffan igen. 
Det knackar på dörren. 
Jag svär högt. Masar mig upp igen. Öppnar dörren. Samme obehaglige 40-års kris. Han ger ifrån sig ett elakt grin när han håller upp ett par löparskor. Jag tittar på skorna. De dinglar långsamt i skosnörena från den fetes händer. Jag tar emot skorna. Stänger dörren. Kastar skorna på golvet. Masar mig ner i soffan igen. 
Det knackar på dörren.
Svär igen. Öppnar dörren. Samme obehaglige 40-års kris. Försöker mota bort honom med några salta pinnar. Han försvinner inte. Kastar en näve småkakor på honom. Han står orubbligt kvar. Jag svär och fräser. Försöker mota bort honom med några bilder på lättklädda kvinnor. Han. Rör. Sig. Fan. Inte. 
Jag sjunker ihop på golvet. Snör på mig skorna. Muttrar för mig själv. Småkakorna krasar under mina skor när jag joggar ut i mörkret och kylan.

Project S

Har nu skrivit tre olika synopsis. Helt utan absinth. Vet inte om det är bra eller dåligt. Har sjösatt några olika figurer som Kapten Senap, SkrammelNisse och MackaPär. Ska testa dom på min medproducent/fotograf i morgonkväll. Så får vi se om jag behöver handla absinth eller inte.

Jävligt nära nu...

...till att jag ska börja träna igen. Varje gång jag går naken förbi spegeln hemma så blir jag sugen på att bowla. Slå ner en kägla eller två. Ni vet en sån som är smal upptill och fetsvarvad nertill. En smalfet jävel alltså. Men som sagt. Nära alltså. Inte riktigt där.

Storbandet

Det var länge sen. Hade nästan glömt bort dom. Men igår var dom tillbaka. De spelande romerna. Klockan 13.00 igår eftermiddag hörde jag hur de stod och tisslade och tassade utanför sovrumsdörren. Jag drog som vanligt kudden över huvudet. Kröp ner under täcket. Intog fosterställning och bet ihop. Plötsligt slits dörren upp och först in stormar den välbekante mannen med skepparkrans och ett tjutande dragspel. I släptåg kommer de andra in. Den lille korte med fiolen från helvetet. Den fete med den brinnande nyckelharpan. De siamesiska tvillingarna framför den gigantiska medeltida orgeln. Dessutom hade de hyrt in ett extra band - Waldorfs Zwergs, små tyska gnomer med struprabies frenetiskt spelandes på små vidriga trianglar och sjungandes gamla bortglömda glüweinvisor på en förbjuden sydtysk dialekt. Jag har ingenting att sätta emot. Ingenting. Det var länge sen de var här. Därför dröjer de sig kvar. Länge. De njuter av att se mig plågas och våndas. Jag försöker stoppa in mina egna sockor i öronen. Det hjälper inte. Jag försöker sträcka mig emot fönstret för att ta mig ut från detta galenskap. Men på fönsterbrädan sitter en av de små tyska jävlarna och dinglar med benen. Han hånler mot mig när han håller upp sin triangel och laddar för sitt paradnummer. Jag kryper långsamt tillbaka. Slaget är förlorat.

Grillstund

 


















Min fascination av grillning verkar ha gått i arv. När jag i förrgår monterade ihop min nya lokomotivgrill var Lillstinke med och pekade och hade sig. Klättrade på grillen. Öppnade luckor och hojtade i rökluckan. Igår vid grillpremiären var han alldeles till sig av glädje. När jag rullade ut grillen på altanen så hojtade han högt och klappade händerna. Det var stor uppståndelse. Ungefär som när Vasaskeppet lämnade hamn och sjönk strax efter som ett miffo med badbyxorna fulla med sten. Han följde noggrant grillprocessen inifrån fönstret, påhejandes och försökte härma röken från skorstenen genom att puffa med munnen. När vi satt till bords frågade jag om han ville smaka på det grillade köttet. Han skakade bestämt nej med huvudet. Jag pekade på grillen. - Det här köttet har pappa grillat i nya grillen. - Aaaaha!.. hojtade han och knep genast köttet och lät ett långt "mmmmmm..." gurgla ur strupen. Han var nöjd. Det var en fin stund det där. Far, son och en grill. Och ett dött lamm.

Klädbryderi

Jag ska på melodifestivalen på lördag. Jag har aldrig gått på något sådant tidigare. Många frågetecken alltså. Som vilka kläder man bör bära. Jag frågade en som borde veta. Min fru.

Jag: Älskling, vad ska jag ha på mig på lördag?
Min fru: Jag vet väl inte...
Jag: Men du ska ju kunna sånt.
Min fru: Ok... Du kan väl ta din banandräkt med glitter och marängskor med chokladsås.
Jag: Tack.

Project S

Skymning. Jag slår mig ned i fåtöljen bredvid den öppna spisen. I knät vilar min laptop. Jag är barfota. Låter mina långa spretiga tår långsamt knipa i det mjuka fluffiga fårskinnet på golvet. På mig bär jag min gråa favoritkofta. Den känns skön och har stora härliga knappar framtill. I min vänstra hand har jag tänt upp min gamla majspipa. Röken slingrar sig som osaliga andar i det dunkla ljuset. Pipan brukar bara vara tänd under min årliga fiskevecka. Men jag gör ett undantag nu. Situationen kräver det tänker jag. Likaså glaset med den rökiga whiskeyn till höger om mig som oljigt blänker i skenet av elden.
Från fönstret strålar den sista strimman av dagens ljus in. Jag kikar ut genom springan i träpersiennerna. En liten fågel landar plötsligt på fönsterbläcket. Den kvittrar högljutt. Jag hyschar åt den. Den fortsätter kvittra. Jag knackar försiktigt på rutan. Den vrider på sitt lilla huvud och tjuter i ett. Jag hojtar åt den. Bankar på rutan. Den försvinner inte. Jag hämtar hagelbrakaren och bränner av två skott rakt igenom fönstret och persiennen. Fågeljäveln exploderar i ett moln av fjädrar, glassplitter och träflisor. Det är åter tyst. Jag sätter mig till rätta. Sippar på whiskeyn och hummar belåtet för mig själv. Sen låter jag fingrarna dansa över tangenterna i skenet av brasan.
Nu är vi i gång. Nu ska min gamle förfader få vända sig i graven.

Death!

 

Bövelen. Det här får mig att vilja hissa upp mig i hästsadeln, dra på mig en bögig cowboyhatt och skena iväg över prärien med winchesterbössa i högsta hugg och slentrianskjuta indianer och djur till både höger och vänster. När jag fällt tillräckligt med ätliga djur så sätter jag upp mitt Brokebackmountain-tält och har förbjuden sex med en burk mexikanska bönor. Efter det släpar jag hem en död buffel i lasso som jag helgrillar och penslar med min nyinköpta "Pain is good - zesty chipotle steak sauce" eller kanske med "Blair's Pure Death Sauce"? Satan i gatan. Jag bara älskar utbudet på den här sajten! Återkommer med recension på det jag köpt.

Äntligen!

Nu är den beställd. Min efterlängtade lokomotivgrill. Med skorsten och röklucka. Det blev budgetvarianten. Att fanskapet har en skorsten och en röklucka är ändå det som är det viktiga. Får jag 6000 kr över någon dag blir det den tyska übersturmbahngrillen på momangen. Tysk kvalite krossar ju ändå svennebanankvalite. Men strunt i det nu. Nu är det bara köttkvarnen och den lilla feta grisjäveln som saknas. Sen är våren här på riktigt.