Dagens meny

Varmrätt - Broccoli, potatis & äggröra. Efterrätt - Mosad banan. Man kan se det eller hur? I blicken. Att han är en eater. Precis som pappa. En riktig grym jäkla eater.

Lotteriet

Det här med blöjbyten. Ingen stor sak egentligen. Det är bara att göra. Oftast okladdigt och det går på några sekunder. Bra så. Men ibland går man på en mina kan man säga. När slussningen dröjt några dagar och samlat på sig och Översten slickat på för många golv, stolsben och gamla strumpor. Då är det inte en fest för öga och näsa. Resultatet blir en liten chokladdoppad dvärg. När det händer är det inte kul. Inte kul alls. Som tur är händer det sällan. Nu är Översten snart 6 månader och det som kommer ut börjar likna vanligt människobaj. Men varje gång helvetet brakar loss i Överstens akterdäck och frun säger; "Lycka till Pappi!" med ett leende på läpparna, så lunkar jag försiktigt iväg med den lilla bajsbomben och så nynnar jag; Fast och fint, det ska vara fast och fint, faaaaast och fiiiiiint!!!
Ja, varje dag är som ett lotteri. Ett bajslotteri.

Fredag

På fredag ska jag vara pappaledig. Frun reser bort på begravning. Jag och Överste Senap stannar hemma. Funderar på vad vi ska göra. Frun har köpt en massa körv. Så vi får äta körv helt enkelt. Det är det grabbar gör när grabbar umgås. Äter körv. Gött.

Do I feel lucky?

Översten fick sina första solbrickor i helgen. Han blev mycket glad. Tittade på mig som han brukar med sitt härliga leende. Jollrade lite. Fåglar kvittrade utanför.


När vi sedan satte på solbrillorna ordentligt hände något. Det glada leendet försvann. Ett mer allvarligt uttryck tog form. Det blev alldeles tyst i rummet. Kallt nästan. Solen i gick moln. Fåglarna flög sin väg. Översten stirrade på mig en lång stund med sitt stenansikte. Så halade han upp en nästan tom nappflaska och pekade den mot mig. Läpparna var som streck. Blicken stenhård. Med viskande iskall röst väste han:

I know what you're thinking. "Did he fire six shots or only five?" Well, to tell you the truth, in all this excitement I kind of lost track myself. But being as this is a .44 Magnum, the most powerful handgun in the world, and would blow your head clean off, you've got to ask yourself one question: Do I feel lucky? Well, do ya, punk?

Strand 2010

Jag öppnar garderoben. Lutar mig in i mörkret. Lyfter fram dom små strömlinjeformade alvskorna. Dom är fjäderlätta. En gång gjorda för optimal fart och lätta steg. Blåser av florsockret och tömmer ut några gamla grillchips. Jag ställer ner dom och lutar mig in igen. Plockar upp tavlan med guldram med porträttet av Fabio med sin enorma solbrända torso. Torkar av de feta fingeravtrycken från glaset. Det luktar bacon och soffpotatis. Hänger upp den på väggen. Lutar mig in igen. Plockar upp det minimala klädstycket i hajskinn. Skakar ur kaksmulorna. Drar på mig den sportiga hajmankinin och stoppar i en ordentlig socka. Nu är det jag som tar tag i detta. Nu är slut med Sune Mangs leverne. Ut med tårta. In med sushi. Ut med smågodis. In med sallad. Ut med Sune Mangs. In med Lave Mangs. Nu blir det träning på allvar. Jag tar med alvskor, Fabio och mankini.

Ryckningarna

Fan. Jag har haft ryckningar i mitt vänstra ögonlock nu i över en vecka. Sådana där små små små riktigt jävligt irriterande ryckningar. Tror det beror på att jag är trött eller något. Jag börjar känna mig som kommissarie Charles Dreyfus i Peter Sellers Pink Panther, ni vet han som sitter och blinkar hysteriskt med ena ögat och fnissar på ett sinnessjukt sätt så snart Inspector Clouseau kommer i närheten. Kanske är detta det första tecknet på att jag håller på att tappa förståndet. Det börjar med små små små darr på ena ögat. Fortsätter med sinnessjuka fniss så snart en kollega närmar sig mitt skrivbord. Och så slutar det med att jag hänger naken upp och ner i lamparmaturen ovanför mitt skrivbord och skjuter gem på kollegorna.

Ja, man kan ju alltid hoppas.

Gadden

Plasten är borta. Nu ska det läkas i två veckor. Och smörjas. Med barnstjärtsalva. Härligt. Nu får jag både smörja Viggo i stjärten och Viggo på underarmen. Jag älskar redan min nya tatuering. Och jag känner att min kropp redan trånar efter fler. Och jag säger, varför inte?

Salong Betong

Förorten. Nu är det dags. Nu finns ingen återvändo. Idag ska jag tatuera mig.



Jaha. Det är tydligen här ingreppet ska ske. Två stolar. Lite plast. Och mycket vaselin. Frågade först om det var ister men det var tydligen vaselin. Jag tog inte upp det mer.



Det här är Annie. Det är hon som ska göra tatueringen. Eller gaddningen som det heter. Hon var mycket trevlig. Och mycket duktig. Jag kände mig mycket trygg i hennes händer. Jag förvarnade om min mycket låga smärttröskel. Den är som en fyraårig flickas berättade jag. Sen rakade hon min arm. Det var lustigt men inte konstigt. Sen tvättade hon armen noga och satte på sig gummihandskar och visade nålmaskinen som såg ut att vara från 1800-talet.



Nu är skissen ditlagd på underarmen. Placering och storlek klar. Nu är det bara att sätta nålen i tyget så att säga.



Nu är vi igång! Ljudet av maskinen vibrerar i mina öron. Jag var beredd på att skrika som en liten skolflicka när nålen först smakade på min hud. Jag såg mig själv gråtandes springa ut från Salongen med bara en svart prick på armen och en förvånad Annie som tittar på en tom stol framför sig. Men. Jag blev förvånad hur lite det faktiskt kändes. En något brännande känsla. En konstig känsla. När nålen långsamt men effektivt tuggar sig genom min hud två millimeter djupt och färgar den svart.



Periodpaus. Alla konturer är nu gaddade. Sen ska texten fyllas med svart. Jag får skaka lite på armen. Kolla i spegeln. Känslan är härlig. Tatueringen börjar ta form.



Klar! Tatueringen är färdig och inplastat. Jag blev så till mig efter en och halvtimmes gaddning att jag glömde fota precis när den var klar. Jag lägger upp en ny bild imorgon när plasten är borta. Hur som helst. Jag är sjukt nöjd. Min son är förevigad på min kropp. Tills jag dör.

Tack Annie och Salong Betong för ett grymt bra jobb och trevligt bemötande.
Det här var min första tatuering - antagligen inte den sista.

Filmade en snutt också. Gillade ljudet. Kanske var det där med metall mot hud. Vet inte varför. Gillade det bara.

Vinter OS

Visst, det ska väl bli lite halvkul med vinter-OS. Visserligen många skitgrenar som bob till exempel, men när jag ser det här är jag beredd att tänka om.

Salong Betong

Idag har har jag varit ute i förorten igen. Hos Salong Betong. Mitt lilla miniprojekt som jag småpysslat med i snart två månader. Skiss färdig. Check! Tid bokad. Check! På måndag smäller det. Då bloggrapporterar jag från Salongen om jag inte svimmar eller skriker som en liten flicka. Jag tar med lustgas, bitben och lugnande stolpiller stl XXXXL.

Konfan i bilder

Här bodde vi i Sandhamn. Tänkte genast på hotellet i The Shining. En galen Jack Nicholson med yxa och skit som vrålandes hugger sig genom min rumsdörr. Tänkte på det hela natten sen. Och snubben utanför porten längst ner i bild ser väl fan galen ut. Skepparkrans och yxa hade han den galningen.



Efter konfan åkte vi skidor. Vi fick låna gamla armeskidor från 40-talet. Vita blixten hette dom tydligen. Mina gick sönder direkt och jag fick låna Eventkillens proffslagg med pjäxor och han fick promenera runt istället. Jag kom tillbaka till hotellet före alla andra och sprang in och smygsvepte en kall öl. Det var en slags seger kan man säga. Jag har inte svept en öl så snabbt sen jag var sjutton. Det var också en slags seger kan man säga. Tyvärr avslöjades jag direkt eftersom jag inte kunde sluta rapa när de andra kom tillbaka.



Sen firade vi med champagne eftersom vårt lag vann Vinter-OS jippot som vi hade i snön efter skidåkningen. En gren var att springa fram till en pinne och snurra runt tio varv och sen vinglandes springa tillbaka i mål. Det var mycket underhållande. Tack vare ölen som jag druckit strax innan så blev jag aldrig vinglig av allt det där snurrandet. Det ena tog ut det andra kan man säga. Sen smakade segern extra gott och till slut blev jag vinglig iallafall. Konstigt det där.



Här sitter vi och mumsar middag. Riktigt stekigt. Med en sjujäkla kristallkrona i taket. Varje gång jag ser en kristallkrona får jag tvångstankar. Jag vill slita av mig kläderna och kasta mig upp i lampeländet och gunga som en galen apa. Konstigt det där.



Dagen efter öppnades som vanligt med ljuv musik från min älskade storbandsorkester som började spela redan klockan 06.00. Det luktade tjära och gammal sur skepparkrans när dom drog i gång vansinnet. Dom följer mig vart jag än tar vägen. Konstigt det där.

Sen åkte vi hem.

Isvaken och ostbågen

I morgon drar vi på konferens med avdelningen. Vi ska ut i skärgården. Ser fram emot att se Sandhamn. Blir nog jäkligt fint. Ryktas om att vi ska bada isvak. Blir nog jäkligt kallt. Ser fram emot att se ner på världens minsta ostbåge i bastun efteråt. Hur som helst ska det bli najs att se skärgården på vintern. Jag tar med badbyxor med tubsocka, livboj och skepparkrans.

Dagens outfit - Stinky goes surfer

Hatt från Quiksilver.
Tischa från Quiksilver.
Surfshorts från Quiksilver.

Tack Claes & Lisa!

Min morgon - dagen efter

Jag ligger i sängen. Sover. Vaknar av att någon knackar mig på axeln. Jag vänder mig om i sängen. Tittar upp. Bredvid sängen står en man. Han är konstigt klädd. Han bär något som liknar en mycket färgglad folkdräkt. En lustig huvudbonad pryder hans huvud. I varje hand håller han stora guldskimrande cymbaler. Han tittar ner på mig med ett stort flin på läpparna. Jag gnuggar mina sömndruckna ögon.

Plötsligt vrålar han; "Nu kör vi gubbar!!!"

In i rummet stormar åtta stycken likadant klädda män med olika instrument i händerna. Undantaget den lilla dvärgen med stora träskor på fötterna, som jämfota hoppar in i mitt lilla sovrum med en enorm näsflöjt i ädelträ långt uppstucken i näsan. I samma ögonblick som de stormar in drar de igång sin vansinnessymfoni. Mitt huvud dunkar av smärta. Jag försöker hålla för öronen. Jag ligger i fosterställning och kramar så hårt om kudden så att jag nästan krampar. Jag ber om att de ska sluta. Men de bara fortsätter. I ett allt vildare tempo. Den lilla dvärgen med näsflöjt blåser på så att han ser ut att skena. Håret på huvudet står rakt upp på honom. Ögonen håller på att tryckas ur sina hålor. Hans ansikte är lilafärgat. Han ser fullständigt galen ut. Jag ser på honom att han njuter av att plåga mig med sina vansinnestoner som likt en tsunami sköljer över mig och får mig att vilja dö.

Mannen som väckte mig står likt en galen dirigent och styr med kraft mina plågoandar som likt forntida vildar bankar liven ur sina groteska instrument. Värst är en lång smal äldre herre med skepparkrans som långsamt kramar livet ur ett dragspel. Han tittar på mig med ett groteskt leende och blottar en smutsig gles och spretig tandrad. Vansinnesdirigenten gör en paus i sitt galna skådespel och spärrar sina insjunkna ögon i mig. Jag har nu så ont i huvudet att jag mår illa och skakar av utmattning.

Så vrålar han så taklampan gungar och saliven sprutar ur hans mun och lämnar blöta fläckar på lakanet;

"GOOOOOOOD MORGOOOOON!!!"

Tacktalet

Ikväll går jag på Aftonbladets Stora Bloggpriset-galan på Nalen. Det blir nog mycket trevligt. Tar ett glas. Kanske två. Lyssnar på tacktal och mumsar snittar. Herr Fisk är tyvärr inte nominerad i någon kategori. Kommer aldrig att bli. Det gör ingenting. Jag är hemskt dålig på tacktal. Jag har bara ett enda tacktal i bagaget. Om man nu kan kalla det tacktal.

Året var 1990. Studentåret. Ett år fyllt av fest, fylla och galenskaper. En i klassen har ordnat stor fest. Flera hundra inbjudna. Elever och föräldrar. Kvällen är inte speciellt sent kommen. Alla sitter vid borden. Elever. Föräldrar. Stort och pampigt. Jag sitter däremot inte vid borden. Jag vinglar ensam omkring bakom den stora scenen som likt ett stort gap blickar ut över alla gästerna. Jag är full. Mycket full. Plötsligt dyker en gammal klasskamrat upp. Hojtar högt till mig; "Du ska upp nu! Det är din tur!" Jag förstår inte. Han hojtar åter igen innan han flinande försvinner bort; "Tacktalet för tusan!" Oj, tänker jag. Tacktalet ja. Just ja. Det är klart jag ska hålla ett tacktal.
Jag är mycket förvirrad. Jag är mycket berusad. Jag har ingen aning om vem jag ska tacka och för vad. Jag vinglar upp på scenen. Längst fram står ett stativ med en mikrofon. Allt är riggat. Jag går fram till micken. Stannar upp. Kisar i strålkastarljuset. Ser ut över de hundratals förväntansfulla och kanske något förvånade gästerna. Eleverna. Föräldrarna. De tittar på mig. Kanske ser de att jag är berusad. Vansinnigt berusad, där jag står och svajjar vid en mikrofon med flackande skräckslagen blick. Det knastrar lätt i mikrofonen. Den är på. Det är knäpptyst i den enorma lokalen. Det råder en spänning i luften. Den vibrerar av förväntan. Väntan på vad som komma skall. Ett tacktal. TACKTALET som ingen känner till. Det blir svart. Plötsligt går det upp för mig var jag är någonstans. Paniken kommer krypandes som en elektrisk ål som börjar sin slingriga färd i kalsongerna och upp genom skjortan längs ryggraden. Jag greppar mikrofonen. Öppnar munnen och hoppas att orden ska komma som av sig själv och att jag bara behöver stå där och fokusera på att hålla munnen öppen. Orden kommer inte. Jag står tyst och gapar. Det börjar viskas i publiken. Ljudet av en stol som dras ut skrapar mot golvet. Snabba fotsteg klapprar mot stengolvet. Till slut kommer orden. Djupt innefrån en mycket berusad ung själ. Sluddrande. Men med hög ton så det nästan tjuter i mikrofonen.

"Jag har en bulle i hjärnan."

Förvånade blickar. Föräldrar som skakar på huvudet. Tystnad. Det enda som hörs är det släpande ljudet av mina vita loafers som hasar mot trägolvet när jag blir släpad av scenen av någon som antagligen lämnat borden i panik för att få bort denna berusade och förvirrade student från scenen. Kanske var det värden själv.

Allvarligt talat...

Så är jag sjukt less på den här vintern. Vad fan hände med klimathotet? Jag struttar hellre runt i mankini och tropikhjälm på Hammarbytoppen eftersom havsnivån höjts med 40 meter, än lever i de här vidriga förhållandena. Just det.